Tematrio: Olästa klassiker

Den här veckan frågar Lyran efter klassiker som jag funderar eller planerar att läsa, och det är följande:

1. ”Emma” av Jane Austen: Försökte mig på att läsa den boken första gången när jag var fjorton, sedan när jag var sexton (då gick det lite bättre), men jag tyckte den var fullständigt händelselös. Det var innan jag blev Austen-fan, helt enkelt. Jag tror det är dags att försöka igen!

2: ”Sagan om ringen”-triologin av J.R.R Tolkien: För bara ett år sedan, och många år innan dess,  trodde jag att detta var ett verk jag aldrig skulle bli intresserad av, men i höst kom jag att ändra mig.  Jag har helt enkelt börjat bli intresserad av den främsta fantasyklassikern av dem alla, så aldrig ska man säga aldrig – som det heter…

3: Här kunde jag inte välja om jag skulle ta upp ”Löwenskiöld”-triologin av Selma Lagerlöf, ”Svindlande höjder” av Emily Bronte eller ”Den röda nejlikan”, så jag tar med dem alla. ”Löwenskiöld kommer jag att läsa, inte minst efter att Vixxtoria inspirerat mig till det, och Den röda nejlikan” vill jag läsa eftersom franska revolutionstiden och temat intresserar mig, men med ”Svindlande höjder” bara funderar jag. Jag har nämligen (möjligen lite barnsligt nog) rätt svårt för kärlekshistorier med olyckliga slut, men boken har nog säkerligen andra fina poänger.

Annonser

Annissas kalasgalna festklänning – för ettårsjubileet av min blogg!

Klicka här för dockan.

Sådärja! 2010 års första blogginlägg och den första nya stassen till Annissa på flera månader! Anledningen till det är att jag varit fullständigt oinspirerad att blogga den senaste tiden, och därför prioriterat andra saker. Och hade det inte varit för en viss liten speciell sak så skulle jag nog inte ha postat den här klänningen heller – det är nämligen så att min blogg i dagarna fyller 1 år! Och vad kunde ha varit mer passande än att rita en uppseendeväckande festklänning dekorerad med de saker som kännetecknar både mig och min blogg, givetvis! 
     Titta noga på den här klänningens alla aplikationer; här har jag ritat in klippdockskostymer (både utklippta och outklippta), en uggla, en laptop med en mus, pappersark med skrift på och en skissbok med utrivna blad samt en hel del annat kul! På skorna och i håret har jag placerat de flikar som i alla tider suttit på klippdockskläder, och de består också hennes halsband av! Och för att komma in på den litterära sidan har jag på kjolen skrivit in titlar på några av de böcker jag under det gångna året recenserat! I handen har jag ritat in ett champagneglas, bara för att förstärka det festliga i mitt lilla ettårsjubileum :-), och i den andra en bok – av givna anledningar…
     Jag är faktiskt riktigt nöjd med den här kreationen, den blev bättre än den såg ut från början och jag gillar hur den rosa och vita färgsättningen med blå inslag skapar kalaskänsla och hur alla detaljer ger en känsla av lite tokglad seriestil. Och får jag säga det själv så tycker jag att jag överträffat min egen kreativitet i denna humoristiska klänning! Jag känner mig uppiggad av att titta på den, och det hoppas jag att jag inte blir ensam om!
     Så, jag är inte den typ som gillar att summera höjdpunkterna under det bloggår som hunnit gå, och inte heller den som tycker att ett helt år gått så fort (jag skriver det i alla fall inte ;-))! Men jag tänkte visa mina personliga bloggfavoriter. När det gäller Annissas kostymer är det den samiska kolten från februari, och den vinröda empireskurna ”hjärter dam”-klänningen från samma månad. Men pilblads- och lönnlövsklänningen från oktober och den mörklila fantasyinspirerade empireklänningen från maj märker också ut sig i mängden. På bloggstatistiken har jag under året sett att 1700-talsklänningen, 1850- talsaftonklänningen och Odysséklänningen varit särskilt populära hos mina besökare. Och favoritböckerna under året är dessa; ”Stolthet och fördom”, ”Gösta Berlings Saga”, ”En herrgårdssägen” och ”Damernas detektivbyrå”! (Såg för övrigt idag att det just kommit en ny bok i den serien!) Fast jag måste bekänna att jag inte hunnit läsa så mycket som jag önskat under året, och efter tre avbrutna böcker på rad under hösten var läslusten död ganska länge, men är åter tillbaka (problemet är att jag har lite tid nu, dock).
      Jag tänker inte lova något inför 2010 när det gäller bloggen, men jag hoppas att det ska bli tätare melllan inläggen och mer inspiration och mer bokrelaterat. Jag hoppas ju på fler besökare, också.

Tematrio – omslag

tematrioomslagDen här veckan frågar Lyran efter böcker med omslag som på något vis berört oss, för att de är vackra, fula eller beskriver bokens innehåll väl.

Här är mina tre val:

1 ”Krig och fred” av Leo Tolstoj, den nyaste utgåvan av Bonniers. Jag älskar det här omslaget för dess stilfulla elegans och lek mellan blå och röda toner, och med guldtext.  Den tvådelade bilden påminner mig lite om en filmaffisch, men med vackrare bilder. Och, ja, jag tycker bilden fångar den klassiska bokens innehåll väl med den vackra salongen upptill och slagfältsbilden nertill. Det här är faktiskt det allra vackraste omslaget i min bokhylla, om jag får säga det själv!
Krigochfredmini

 

 

 

 

 

 

2. ”Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith. Jag blir på rysligt glatt humör när jag ser det här färgglada, och enligt mig mycket estetiskt tilltalande omslaget. Det speglar den varma afrikanska stämningen i boken hur bra som helst. Också ett av mina favoritomslag i hyllan.
Damernasdetektivbyråmini

 

 

 

 

 

 

3. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf. Egentligen beskriver inte det här omslaget bokens innehåll särskilt bra, men jag älskar det i alla fall, för dess estetiska och eleganta ”gammaldagsmoderna” komposition. Det ser ut lite som ett snyggt tyg eller pärm till en dyrare skrivbok. Jag bara älskar mönstret, och när jag tänker efter fångar det nog lite av en sorts ”Selma – anda”.
GostaBerlibgmini

Tematrio – kalas

temakalasLyran har en rolig bokutmaning varje vecka där man ska lista tre böcker som på något vis passar in på veckans valda tema. Den här veckan är det kalas och festligheter i litteraturen som gäller. Och här är mina val:
1. Vem minns inte ”Taberaset i Katthult”? Visserligen har jag bara sett filmen, men det är ju ändå från litteraturens värld, och den berättelsen är alltid lika underbar att ta del av. Så mycket värme, omtanke och medmänsklighet Emil och Alfred visar de stackars svultna fattighjonen! Sedan är det så kul att se hur Komandoran får på plytet! Det är nog en av mina Astrid Lindgren-favoriter, denna härliga berättelse!

2. Julmiddagen på Ekeby i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Också en julfest, fast av ett helt annat slag än det ovannämnda. Dramatiken, rivaliteten  och spänningen är tät, och beskrivet på ett så utomordentligt vackert och mustigt språk! Det är här majorskan förvisas, och jag skulle nog vilja hävda att det är den här julmiddagen som är den riktiga inledningen av den boken.

3. Alla fylleslag i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Särskilt minns jag släktfesten där de gamla gubbarna dricker sig redlösa och det där bröllopet. Det är hutlöst äckligt och vidrigt, men så underhållande berättat! Den alkoholkonsumtionen glömmer man inte i första taget!

Recension: En herrgårdssägen (1899) av Selma Lagerlöf

EnherrgardssagenDet är nyligen som jag upptäckt vilken fantastisk författare Selma Lagerlöf är, och under sommarens besök på hennes hem Mårbacka köpte jag i bokhandeln där den här finstämda lilla boken.
     ”En herrgårdssägen” handlar om studenten Gunnar Hede som hellre spelar fiol än ägnar sig åt studerna. När han får reda på att hans familjegods Munkhyttan på grund av dåligt ekonomiskt läge riskerar att gå till försäljning beslutar han sig för att göra allt han kan för att hindra det ödet. Han ger sig ut för att driva gårdshandel, men efter svåra händelser gör detta honom sinnessjuk. Visserligen fortsätter han sin verksamhet och får snart in så mycket pengar att Munkhyttan kan räddas, men även efter det driver han runt i byarna med sin kappsäck och fiol.
     Så händer det att han stöter på den unga och osjälviska Ingrid som han räddar från en för tidig död. Snart visar sig ödet för henne och talar om att hennes uppdrag är att frälsa Gunnnar från hans sjukdom, och så blir det. Genom sin kärlek botar Ingrid Gunnar, och slutligen kan han besvara den kärleken. Det är i mångt och mycket även en berättelse om mänskliga relationer och bemötandet av de ”annorlunda”.
      Först och främst ska jag tala om att jag verkligen kom att tycka om den här boken. Det är en slags insiktsfull psykologisk skildring i sagogestalt. Hela den här berättelsen är lite som en folksaga, fast med sina betydligt mer jordnära och realistiska inslag. Jag skulle nog vilja säga att det är en variant på ”Skönheten och odjuret”-temat, och en mycket finstämd sådan. Det är något mystiskt skimmrande i den här boken som sög mig fast. Det är något sagolikt som jag tycker om.
      Men det sagolika i den här boken är ändå nedtonat på ett elegant sätt som också känns genomtänkt och intilligent. Det blir helt enkelt inte för mycket, men inte för lite heller. Sagostämningen är difus och ganska ogreppbar, men den finns där. Det är konstnärligt och suggestivt, och jag beundrar verkligen förmågan att kunna åstadkomma en sådan osynlig men ändå så tydligt framträdande stämning i en bok.
      Berättelsen är inte spännande i den bemärkelsen, men den berör mig och engagerar för att den är så finstämd och vacker, med sitt varma och ljusa kärleksbudskap. Men så är jag den sort som föredrar finstämdhet framför ren spänning. Och även om det inte händer så mycket så är alla skildringar av huvudkaraktärernas känslor, tankar och drömmar så livfulla att historien sveper fram i en riktigt behaglig hastighet. En sak som är särskilt intressant är beskrivningen av Gunnars sinnessjukdom – jag tycker mig förstå hur han tänker. 
      Sedan är språket ett kapitel för sig. Rytmiskt, svepande och liksom svävande fyller det sidorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är på något vis nästan hypnotiserande. Det är enkelt men mustigt och innehållsrikt på samma gång. Halva mitt goda omdöme sitter i språket. Det lyfter verkligen fram historien och alla dess teman och budskap, och gör det till ett njutbart litet konstverk.
       En annan sak som fått mig att gilla den här boken så mycket är att den är så effektivt berättad. Den är lite drygt hundra sidor tjock men spänner över en tidsperiod på flera år, och inget väsentligt har missats. Och ändå är den inte kompakt, utan lätt och luftig.
         Som sagt, ”En herrgårdssägen” är en mycket finstämd bok som jag gillar skarpt. Jag skulle nog sammanfattningsvis kalla den för en välberättad psykologisk saga.

Nytt namn på bloggen

Jag har planerat ett tag nu att ändra namnet på min blogg från ”Annas klipppdocksblogg” till ”Annas bok – och klippdocksblogg”, och det har jag nu gjort.
    Anledningen till det är att min blogg har börjat handla i stort sett lika mycket om böcker och litteratur som mina klippdockor. Jag hade dock planerat redan från början att låta min blogg ha en litterär inriktning vid sidan av alla klippdockor. Dessutom hör klippdockor och litteratur nära samman för mig; eftersom jag gärna ritar romankaraktärer som klippdockor (uteslutande ur klassiker) eller låter min bloggklippdocka iklä sig vissa roller när inte idéerna eller informationen ur berättelsen räcker till ett helt klippdocksset. 
    Framöver kommer jag att rita många litterära klippdockor, har jag en känsla av. De är lite svårare och mer utmanande än mina andra kategorier, men desto roligare och spännande att arbeta med. Jag har både för litteraturvetenskapskursen och av eget intresse inhandlat massor av klassiska romaner under våren, och många av dem tror jag, eller hoppas, att jag kommer att rita karaktärerna ur som klippdockor.
     De mest intressanta titlarna i den kategorin är bland annat denna, denna, denna och denna (varav två ingick i kursen). Jag hittade också den eftersökta Mansfield park av Jane Austen på antikvariat.net, en webbhandel som en av mina högskolelärare tipsade om. Jag hade också turen att hitta denna och denna klassiker på bokrean i år! Fast dem har jag inte hunnit läsa än.  Jag har beslutat mig för att börja läsa mer på engelska, det finns större utbud av klassiska romaner på det språket (ärligt talat tycker jag att klassiskerutgivningen är ganska skral i Svergie, även om den är större än jag först trodde).
     Anledningen till att jag, i fall någon skulle undra, har negligerat bloggen under den senaste tiden är att jag har så fullt upp med de böcker som ska läsas för litteraturvetenskapen och att jag prioriterar mitt bokprojekt på fritiden. Det kommer dock att förbli så en tid framöver, minst i ett par veckor.

Recension: Gösta Berlings saga (1891) av Selma Lagerlöf

gostaberlibgDetta är ännu en av de många böcker som jag läst med anledning av den litteraturvetenskapskurs jag går på högskolan – och det var ett mycket lyckligt sammanträffande, eftersom jag den senaste tiden har varit intresserad av att läsa Selma Lagerlöf, och jag upptäckte snart att Gösta Berlings saga, som är hennes debutroman, verkade låta som en roman i min stil. Jag hade rätt också, för även om jag hade rätt höga förväntningar blev de förväntningarna fullt ut infriade, och det är inte alltid så vanligt!
    Denna roman utspelar sig i Lövsjö härad i Värmland på 1820-talet och handlar om den unge prästen Gösta Berling, som på grund av för mycket supande förlorar sin prästposition. Han håller på att ta livet av sig när han blir räddad till livet av den dominanta majorskan på godset Ekeby och blir en av kavaljererna på hennes gods. Ett sorglöst leverne fritt från arbete tar sin början, och till saken hör att dessa kavaljerer, som är tolv till antalet, och majorskan kommer i kontakt med den elake brukspatron Sintram, som är i pakt med djävulen. Det är också en kärlekshistoria, skulle jag vilja säga, eftersom Gösta Berling finner den stora kärleken i den unga grevinnan Elisabet Dohna, som är gift med den dumme greve Henrik. Efter en hel del intrikata intriger skiljer sig greveparet och Gösta gifter sig med Elisabet, samtidigt som han inser att arbetet är människans sanna väg till livslycka. Detta är dock inte hela handlingen; romanen kryllar av mustiga övernaturliga sägner om övernaturligt starka män, diaboliska vargar och björnar, elaka häxor, skogsfruar, uppfinnare och spöklika sammanträffanden. Den är också fullspäckad av färgstarka karaktärer och deras livsberättelser.
    Omdömet är mycket självklart för min del. Detta är en synnerligen underhållande och spännande historia att ta del av. Jag älskar denna stil med ickerealistiska inslag och färgstarka karaktärer som verkligen tar plats i berättelsen. Jag skulle nästan vilja säga att det är en fantasyinspirerad roman, men inte den sortens populärfantasy (som jag för övrigt har rätt svårt för att lockas till), utan ”fantasyinslagen” baserar sig på sägner och folksagor. Att denna bok ändå är så, jag skulle vilja säga, folkloristiskt betonad är också något som onekligen fallit mig på läppen. 
    Herrgårdsmiljön som förekommer i denna roman var det som fångade mitt intresse, och att den är blandad med skildringar av en enastående vild och  vacker natur gör att jag verkligen uppskattar denna bok så mycket. Att Selma Lagerlöf älskade sitt Värmland tror jag ingen behöver tvivla på efter att ha läst Gösta Berlings saga. Men även fattiga bönder och torpare, och deras miljöer, förekommer och det är kontrasten mellan de rika och de fattiga som jag tror gör romanen så färgstark. Men även mellanskikten, såsom präster och militärer, förekommer.
    Budskapet är att människan når sin livsmening genom arbetetet, och även kärleken, och det är något som jag verkligen stämmer in i och som drar upp mitt omdöme om denna roman avsevärt. Sedan är det skrivet på ett så fantastiskt sätt att detta budskap framstår som mycket storslaget och högtidligt, inte minst i slutet. Och det är nog så man märker att det är en bra författarare, tror jag.
    Språket är också värt ett kapitel för sig. Berättarrösten är mycket framträdande och språket gammalmodigt poetiskt (det var det redan på Selmas tid), och så enormt vackert och medryckande. Den språkliga tidsformen skiftar också från dåtid till nutid hela tiden, vilket onekligen ökar spänningen och, inte minst, närvarokänslan. Men trots det ålderdomliga språket, som dock inte alls är ålderdomligt hela romanen ut, är det lätt att hänga med i vad som händer. En annan sak som också förekommer, och som jag gillar, är humor – blandat med allvar. Och de övernaturliga inslagen är blandat med en verklighetskänsla. Det är en stilblandning som jag faller pladask för!
  

Jag kommer nog att läsa om denna roman i sommar, eftersom jag hade lite för brottom med att läsa den inför  föreläsningen för att fullt ut njuta och iaktta de små underfundigheter som brukar komma fram när man tar sig tid med en bok. Jag tror jag kommer att läsa fler böcker av Selma Lagerlöf i framtiden, också.