Vinterkläder till Natasha och Lucius

Klicka här och här för dockorna.
Klicka här och här för kläderna.

Klimatet i mitt påhittade kungarike Laritanien är ungefär som det svenska, med både vinter, vår, sommar och höst. Och i de bergiga delarna där Prudedbo ligger är vintrarna givetvis både kalla och snörika. De är även vackra, för de som tycker om den, och eftersom lite av min tanke med det här projektet är att följa de faktiska årstiderna när jag ritar kostymer lämpar det sig väl att lägga ut lite stiliga vinterkläder nu.
      Jag känner att jag inte har så mycket att berätta runt ikring den här gången, verkligheten med dess alla måsten har gjort mig oinspirerad. Och det ordentligt, också!
       Men som ni nog ser så ser varken Natasha eller Lucius snö och kyla som något hinder för att bära stiliga kläder, tvärtom! Själv tycker jag att Natashas flådiga roströda kappa med grå pälskanter och plymförsedda mössa och Lucius lätt uniformsbetonade mörkblå rock med mörkbrun päls på lätt skulle platsa i vilken dramatisering av ”Krig och fred” som helst! =) Sånär som på den shoppingkasse som Lucius håller i…
        Anledningen till att jag ritade den var helt enkelt den att jag ville göra det lite roligare för mig. Lucius har nämligen här varit och mellandagshandlat på Prudedbos mest välansedda herrekipering och klädbutik ”M. Firreu’s”, vilken efter bokhandeln och de båda konditorierna är hans favoritställe i staden.
     Det är alltid bra service där, tycker han, och han hittar alltid något kul, om det så endast vore en ny kravattdekoration. Här tror jag bestämt att han har införskaffat sig en ny väst av något slag, eller två. Kanske även någon bländvit kråsskjorta. Jag tycker det är väldigt kul att rita herrkläder av det slag som Lucius och hans landsmän bär, så han verkar inte vilja göra mig besviken. 😉
       Natasha tror jag är ute på vinterpromenad med sin syster Alexandra och bästa väninna Lisanne i den här kostymen. Det finns en fin liten park i Prudedbo som även på vintern är riktigt angenäm att promenera i för invånarna. De matar nog änderna vid ån som rinner igenom den och skrattar åt hur roligt det ser ut när de halkar fram på isen för att få tag i sin brödbit, och sedan går de på konditori. Där äter de chokladbakelser och kanelbullar och dricker cappucino, och talar om allt som man kan tänkas tala om på ett konditori. Lisanne och Natasha har den konstnärliga ådran gemensamt, då Lisanne läser på konstfack i Meronia, så det ämnet står givetvis mycket i fokus. 
        Lucius ansluter sig sedan till dem; han vill inte att fåfängan ska göra honom självupptagen. Men det är inga problem eftersom hans vänner känner till hans intresse för stiliga kläder väl, och vet att det är harmlöst och inte påverkar hans personlighet det minsta. =)

Reinkarnation för klippdocksindivider

Flera gånger om har det hänt att olika berättelseprojekt inspirerat mig så våldsamt och gjort mig så ivrig över att få hitta på nya karaktärer att jag ”massproducerat” klippdockor speciellt ämnade för det och dem. Sedan slocknar inspirationen hastigt och grundidén försvinner, och jag tvärtröttnar. Kvar blir sedan en hel hög olika klippdockor som med förlorad individvärdighet läggs till handlingarna i någon mapp i min bokhylla. Men ALDRIG slänger jag någon av dem! Aldrig!
      För på senare år har jag koppit på att de kan få nytt liv i ett nytt projekt som går i samma stil (för det gör mina berättelseprojekt för det mesta), och få helt nya karaktärer om de har ett utseende, eller något annat liknande, som matchar upp det projektets helt nyritade dockor. Man kan nog med rätta kalla det reinkarnation, eller hur? 😛 Eller återvinning om man föredrar att uttrycka sig mer bokstavligt. =) Det är givetvis både mer miljövänligt än att rita nytt hela tiden, har jag kommit på, men framförallt sparar det mig flera timmars teckningsarbete och gör mina arkiv något mindre. Just därför är det alltid lika kul när det går, och än mer roligt blir det när även deras kostymer kan användas på nytt! 
     Dockorna på bilden ovan är ett brokigt gäng sådana klippdockor som ritats för ett kapsejsat överpretantiöst bloggprojekt som jag arbetade på mellan mars och oktober 2010. Inom kort kommer ni dock att få se mer av dem alla. Detta nämnda projekt var en mer avancerad variant på ”Meronia och Prudedbo”, så stilen är den samma, och när jag nu i veckan funderade över nya karaktärer till det så kom jag att tänka på dessa och inse att det vore kul om jag kunde återanvända dem och därifrån klura vidare på deras nya identiteter. Och det visade sig att det kunde jag väldigt väl! =)
      En av dessa i bilden är Laritaniens drottning Minerva I (jag säger ännu inte vilken) och de övriga olika helt vanliga människor som bor i Prudedbo och på olika sätt känner familjerna de Valessonie, Dicane och Sesti. Men jag vet ännu inte så mycket om dem, eller vad de heter, men jag gjorde dem ursprungligen som två olika familjer – och det tänker jag inte ändra på, trots att de återuppstått för ett helt nytt projekt. Hur som helst så ska det bli väldigt, väldigt kul, för att hitta på karaktärer är det bästa jag vet!

De tolv månaderna i klippdockor del 1: Januari

Se detta inlägg för mer information om det här projektet.

Så här tänker jag mig månaden Januari:
Hon är en kylig och högdragen dam som med bestämdhet håller kvar sin reserverade sida, men hon är också sirligt elegant. Hon är också onådig, för när fler och fler uttrycker sin önskan efter värme och vår håller hon ofta kvar sitt vintergrepp över landet och får oss både trötta och ofta ganska nedstämda innan hon går med på att ge med sig. Januari är en lång månad, men hon är också ganska tom, eftersom hon är den första månaden på ett helt nytt år.
     Som naturen i denna månad klär hon sig inte i fler utsmyckningar än de nödvändiga för att vara vacker. Hon är strikt i sin stilrenhet, och står både för det riktigt mörka och det bländande ljusa. Personligen tycker jag att ingen månad har en lika stark kontrast mellan ljus och mörker som just januari, med de mörkblå månskensnätterna och de molnfria dagarna när solljuset lyser upp snön så starkt att ögonen nästan värker. Hon väljer kalla färger; mörklila, turkosblå, isblått, vitt, silver och hårt ljusgult. Hennes månadsblomma är nejlikan, och granaten och rosenkvartsen hennes två stenar. Eftersom hon är den kanske främsta av vintermånaderna är det därför givet för mig att betona stenarna mer än blomman. 
     Kostymen längst till vänster representerar för mig den mer poetiska sidan av månaden med den mörkblå capens ginstrande stjärnhimmel och den enkelt tillskurna ljusgrå klänningen, som jag prytt med ett stilrent mörkblått mönster. Pälsen är naturligtvis obligatorisk för att visa att hon representerar vintern. Här visar Januari att hon står för det ännu oskrivna, med den lite mer lågmälda modellen med välavvägda detaljer. 
     Klänningen bredvid är min bild av den obehagligt skarpa men estetiskt väldigt, väldigt tilltalande solskensklara januaridagen. En blåvit svepande modell står för snön på marken, och den turkosblå ”halvsjalen” med de blekgula detaljerna symboliserar himlen och den ännu svaga, men ändå väldigt hårda, vintersolen. De strikta ljusgula fälten med silverband på ärmar och i hals är prydda med rosenkvarts, och står för vinterns strama formuttryck, och en nejlika pryder modellen mitt fram på bröstet.
     Själva dockan är iklädd en kostym som jag tänker mig ska visa fram lite av januaris pondus, och som även har något av storhelgsfestligheterna kvar över sig med den kornblå färgen och de varmfärgade detaljerna. En kappklänning med stilrent snitt och pösiga pälskantade byxor representerar ännu en gång vinterns detaljfattigdom, men med den silvervita blusen under och den tillhörande mindre capen även att vintern fordrar en klädsel som är varm i flera olika lager. Röda granater dekorerar ensemblen.
      Den stora klänningen längst till höger står för Januaris gnistrande vinterprakt i mörka kalla ”intigritetskrävande” färger. Vinterns kyla tänker jag mig ska synas i de grafiska detaljerna och den volyminösa modellen representerar för mig Januari som en tungsint och onådig månad. En pompös klänning värdig en dominant vinterdrottning, som pryds med granater och mörkröda nejlikor.

”De tolv månaderna i klippdockor” – en presentation av ett årsprojekt för 2011

Det har slagit mig att jag nu haft den här bloggen i två år, i januari 2009 startade jag upp den, och trots det vet ni som följt mig sedan dess att inläggsfrekvensen varit mycket oregelbunden. Ibland har flera månader gått bort till annat, men nu tänker jag presentera ett projekt som ska räcka hela detta år och som innebär att det åtminstone kommer att dyka upp ett inlägg per månad (ska jag försöka se till ;-)) som minst! Och det handlar om månaderna, dessutom. =)
      Efter minisetet med julängeln fick jag blodad tand med det där att göra bara ett ark/bild med docka och samtliga hennes kläder på, men för sådana miniset krävs det idéer som låter sig begränsas till den omfattningen (annars blir det ju lätt så för mig att dockan får som minst 12-20 kostymer istället för 2-4). Som med dyra chokladpraliner kräver koncentrationen mycket hög kvalitet. 😉 Så jag tänkte att det får bli något nytt att jobba på för bloggen under 2011.
       Sedan kom jag på att jag skulle karaktärisera varje månad på året som individuella klippdockor med några kostymer var, som på ett konstnärligt och estetiskt sätt ska ”representera” den aktuella månadens olika sidor – som personlighetsdrag, helt enkelt. Det ska givetvis vara på ett vackert och ”poetiskt” sätt – så det blir inte till att skildra januari som trött och fattig eller november som en månad där alla bara gnäller på att det är så mörkt. =P Ni kommer förstå vad jag menar med detta. =)
     Detta kommer att gälla mest färger och former, men jag har också bestämt att lägga till månadsstenar och månadsblommor i kostymerna (jag har gjort efterforskningar om det enkom för detta). Och givetvis, som ni nog redan har räknat ut, kommer varje månadsdocka att läggas upp här på bloggen under den aktuella månaden, med min personliga förklaring över min tolkning inkuderad. Därför är Januari först ut i serien som jag givit den logiska titeln ”De tolv månaderna i klippdockor”.
     Det kommer nog att bli lite som en kalender, tror jag, och på bilden ovan har jag satt ihop ett litet collage över kommande idéer. Bara för att göra det lite mer spännande för er…
Januari lovar jag dock att ni ska få se redan imorgon. =)

Selma och hennes barnbarn Magdalena och David presenterar sig

Klicka här, här och här för dockorna.
Klicka här, här och här för kläderna.

Nu känner jag att jag äntligen kan börja återuppta bloggandet fullt ut efter allt som varit, och jag gör det med ett kraftigt försenat inlägg, som jag förklarade varför i föregående.
      Så jag börjar bloggåret 2011 med att presentera några nya ansikten i projektet ”Meronia och Prudedbo” för er alla – Natashas gammelfaster Selma Sesti och Selmas båda barnbarn Magdalena och David (som därför också är tremänningar till syskonen Dicane).
       Selma är en relativt välbeställd advokatänka som bor på en stor gård på ett fint ställe mitt i skogarna utanför Prudedbo, men inte så långt ifrån tätorten att det vållar problem. Hon är dryga sextio år, gladlynt, omtänksam och trivs med sitt liv. Hon är en mycket skicklig amatörkock och har även till hobby att tillverka allehanda tvålar, parfymer och annat kul som hon säljer under Prudedbos välbesökta marknadsdagar.
      Men än mer tycker hon om att bry sig om sina vänner och släktingar, och eftersom hennes hem inte ligger så långt ifrån godset Amaryllisenborg brukar hon och hennes brorson Eberhard Dicane med familj hälsa på varandra flera gånger i veckan. Hon är mycket omtyckt av hela familjen Dicane Sisgipli och även av grevefamiljen de Valessonie som äger slottet. Och är det något hela Prudedbo kan intyga, så är det att madame Sesti alltid ställer upp! =)
        Men också just därför har Selma tagit på sig ett stort och synnerligen viktigt ansvar, att ta hand om och uppfostra sina båda barnbarn Magdalena och David. Det är nämligen så att Selmas ende son Michael är diplomat och därför har ständig utlandstjänst, och även hans hustru Iris har världen utanför Laritanien som arbetsplats och kan sällan vara hemma. Hon är utrikeskorrespondent.
      De kom redan när barnen var mycket små överrens om att ett kringflackande liv i världen inte var något bra liv för små barn att leva, utan vad de behövde var ett tryggt och beständigt hem – och det var vad deras farmor i Prudedbo kunde ge dem. Så Selma ställde tveklöst upp och nu har Magdalena och hennes lillebror en betydligt varmare och intimare relation till henne än till sina föräldrar – och inget tvivel råder om att de stortrivs här! De har alltid gått i Prudedbos skola, båda två, och har många kamrater och bra lärare, och dessutom har de ju sina rika släktingar Dicane Sisgipli på Amaryllisenborg på nära håll och kan njuta lyxen av att kunna besöka ett riktigt slott när de vill, och de gör de ofta tillsammans med sin farmor. Det kanske lite tråkiga är dock att relationen till föräldrarna är ganska kylig och att de inte alls kommer och hälsar på dem i Prudedbo så ofta som de lovar. 
       Magdalena är tolv år och en alert tjej som inte vet något bättre än att rita klippdockor och kläddesignskisser, och det är hon riktigt duktig på också, och just för att hon delar intresset med sin tremänning Natasha avgudar hon henne. Natasha uppskattar Magdalenas skisser med, och låter sig med lust inspireras av dem. Därför är det också värt att nämna att Magdalena har ett antal kläder i sin garderob som hon själv ritat designen till, och hon vet att det kommer att bli än mer av det när hon blir äldre.  Hon är också väldigt positivt inställd till skolan, och hon och hennes lillebror är dessutom goda golfspelare, och det är ju helt förståeligt eftersom de bor grannar med ett golfresort som deras släktingar är med och driver! =)
        David är åtta år och gillar bäst att busa runt med sina kompisar. Han är dock inte den som busar för att vara stygg, utan vad han vill med sina hyss är att se vad som händer av dem. Naturligtvis blir det också mycket påhittig lek, och ibland en del sällskapsspel, och lite datorspel (som dock Selma inte låter honom ägna för mycket tid åt). Vintertid är snöbollskrig det bästa han och vännerna vet, och sommartid spontanfotboll.
        Här har jag ritat familjen i halvfina hemmakläder som de bär under ett av Michaels och Iris sällsynta besök. Selmas mörkblå sidenklänning med brunröda detaljer tillhör hennes finare med vit muslinkrage och silverkedja, och iklädda nya moderiktiga kläder visar Magdalena upp sina nyaste modeller och David delar med sig av sitt lördagsgodis till föräldrarna.

En julängel (i vilans tider)

Trevlig helg och god fortsättning på er!
En dryg vecka efter olyckan (som jag berättade om i föregående inlägg) är jag på bättringsvägen och orkar mer och mer för varje dag! Är så glad för det! =) Dock har jag inte lämnat mitt hem sedan den 16:e då jag kom hem från sjukhuset, och så kommer det att förbli ett tag. Så det blir ingen mellandagsrea för mig i år – men det positiva med det är att julklappspengarna och alla presentkort kommer att räcka längre! =D
     Det succesiva tillfrisknandet har givit mig tillbaka orken att rita litet, och så länge jag inte blir störd av övriga intryck utifrån går det nu åter utmärkt! Vilan har också givit mig lite nya idéer, varav denna eleganta julängel är en utav dem. Tänker inte skriva så mycket så att jag inte tar ut mig, men att rita en ängel kändes bara helt rätt för mig nu – dels för att det passar in i årstiden, men framförallt för att jag verkligen måste få säga att jag hade änglavakt! Vet ni, trots att jag flög upp på en motorhuv, kraschade in huvudet i en vindruta och gjorde en rejäl luftfärd har jag knappt ens blivit blå! Så tur, det hade jag! 
       Detta mini-klippdocksprojekt blev mycket lyckat, och det framförallt för att jag inte tvekade inför idén. Så fort denna ängel uppenbarade sig i mitt huvud tog jag fram mina ritattiraljer och skapade henne och hennes båda kostymer igår och i förrgår – mitt i julfirandet. Jag brukar ofta vänta så länge med vissa spontana idéer att inspirationen dör, men nu har jag bestämt att jag ska försöka undvika det så långt som möjligt! Kanske gör jag det för att jag tänker för storskaligt, men nu ser jag att de små klippdocksprojektet blir minst lika lyckade! Jag tror att jag ska göra mer av dem framöver! =)
        Så, jag ville få till en stark julkänsla över min ängel, men göra henne originell och genomarbetad, men inte för prålig, samt få henne att se både gammaldags, kitchig och modern ut – såsom jag brukar vilja ha det. Hon fick en festlig kostym och en högtidlig – jag tror ni kan se vilken som är vilken. =) Det svåraste att rita snyggt var änglavingarna, eftersom jag inte ritat någon ängel på åtskilliga år – än mindre någon som klippdocka. Men, här är hon i alla fall.

Chokladfrosseri

Klicka här för dockan.
Klicka här för kläderna.

Igår gick jag och mina föräldrar bärsärkagång på en stackars oskyldig Paradis-ask som inhandlats redan under eftermiddagen – och trots att det ännu inte är jul så kunde inte det undre lagret hävda sin existens! Hehe! 😉 Trots allt, så smakade det underbart efter en god middag och jag och pappa kom fram till att pralinen Höstnougat smakar rökigt – kanske som rostade kaffebönor. Och eftersom ingen mer än jag gillar romrussin fick jag ha dem för mig själv! =)
       Detta fick mig att tänka på ett liknande scenario på Amaryllisenborg  hemma hos familjerna Dicane och de Valessonie, och således blev jag inspirerad att rita hur Natasha roffar åt sig den nyinhandlande chokladpralinasken i godsets stora salong efter middagen för att välja ut sina favoriter. Natasha älskar chokladpraliner lika mycket som jag gör det, och lika mycket gemytliga middagar.
     Middagsscener med en lagom blandning av humor och elegans är ett ständigt återkommande inslag i mina berättelser, och så är ofta middgarna på Amaryllisenborg – oavsett de har gäster eller äter själva (och redan för sig själva är de en ganska stor skara runt bordet). Aldrig blir man där trött på dem, och eftersom familjerna är fint folk har de till vana att byta om då det blir dags att äta. Är de själva eller har bjudit in gäster informellt är klädseln inte för fin, och för en sådan typ av informell middag är Natashas vackert skogsgröna klänning ämnad. Kreationen är perfekt att umgås med familj och vänner i utan att vara för fin och påkostad, och särskilt såhär på vinterhalvåret gillar hon att använda den.
       Natasha är en stilsäker kvinna, som till skillnad från sin yngre syster Alexandra inte visar sin nyrika status med att vräka på för många olika detaljer på samma gång, utan föredrar klädsamma färger och stiliga snitt framför rysch och pysch. Själv är jag väldigt nöjd med hur den här klänningen blev och särskilt gillar jag det flerfärgade långa pärlhalsbandet och hur pralinasken blev levande. Jag älskar att rita inte bara kostymer utan att karaktärerna gör något vardagligt i dem. Förutom att använda klänningen som informell middagsklänning brukar Natasha ibland använda den som finare vardagsklänning.
     Vilka sorters kläder som kan användas när, var och vart tycks när jag läser det jag skrivit vara en hel vetenskap i Laritanien, men det är kul att spåna kring. Klädkoderna under regency-tiden, som jag använt som inspiration till ”Meronia och Prudedbo”, verkar också ha varit minst lika rigorösa. Förutom det märker jag att jag tar mycket inspiration från Indiskas kläder, accesoarer och prylar (eftersom det är en av mina favoritaffärer) i mina kreationer, och denna modell är också lätt inspirerad av en filmkostym Emma Thompson bar i ”Förnuft och känsla” – en av mina favoritfilmer, för övrigt. Tycker det kan vara kul att berätta var jag hämtar inspirationen ifrån. =)

Natasha på bal

Klicka här för dockan.
Klicka här för kläderna.

Mamsell Natasha Dicane har en väldig förkärlek för balklänningar, och jag själv för att rita dem – och eftersom jag idag fyller 21 och det närmar sig både Nobelfest och jul känner jag att det passar sig ypperligt med något riktigt festligt på bloggen! =)
       Som jag berättade i tidigare inlägg så är Natashas familj ursprungligen en vanlig laritansk medelklassfamilj, men tack vare att de gjort sig nyrika på investeringar i skogsbruk och på att vara delägare i slottet och golfresortet Amaryllisenborg (hos grevefamiljen de Valessonie) så har de fått en plats i den finaste societeten. Därför har Natasha, hennes syster och hennes mor både råd och goda skäl till att använda de elegantaste balklänningar! Balklänningar har dessutom en annan positiv innebörd för Natasha, och det är därför att hon bara ÄLSKAR att designa dem (och givetvis skissar hon upp fler modeller än de hon låter sy upp åt sig själv).  
    Många prominenta adelsdamer har konsulterat henne i fråga om festkläder, likaså några fina fruar till statsråd i Laritaniens regering, och det ryktas om att självaste drottning Minerva och prinsessorna Marina och Iréhne blivit intresserade av mamsell Dicanes klädkonst.
      Hon har dock inte själv tagit ett enda stygn sedan hon gick på högstadiet och insåg att hennes naturliga förmåga för sömnadskonsten var vida underlägsen de kreationsidéer hon tecknade ner. Tack och lov finns det dock i Prudedbo två skickliga sömmerskesystrar som tillhör familjerna de Valessonies och Dicane Sisgiplis innersta vänkrets (dock anses de två rätt irriterande eftersom de jämt och ständigt ägnar sig åt löst byaskvaller och överreagerar på veckotidningarnas halvdana skräcknoveller – men deras hantverksskicklig räddar alltid deras allmänna anseende). Och i Meronia finns många proffsskrädderier där Natasha är stamkund. =)
        Det är två typer av baler som Natasha och hennes familj och vänner brukar gå på, och ibland även själva arrangera; nämligen de formella och de privata. De formella är de flådiga societetsbalerna i Meronia med gäster från det laritanska samhällets toppskikt,  som dessutom inte helt sällan har kunglig närvaro . De privata är bland annat den sommarbal som varje år arrangeras på Amaryllisenborg i samband med en golftävling som är mycket populär, och den nyårsbal som Prudedbos borgmästarpar varje år står värdar för. Det är baler där allt från bönder till grevar och kommunfullmäktigeledamöter samlas, men egentligen är det inte mycket förutom det som skiljer baltyperna åt och gränsdragningen är inte fullt så sträng och konvenanstrogen som det låter.
     I själva verket är den rätt luddig, och det händer då och då att typerna slås ihop vid speciellt festliga händelser. De ovannämnda exemplen på privata baler är något som invånarna i Prudedbo alltid ser fram emot, och Natasha kan intyga att de är lika trevliga och eleganta tillställningar som de formella.
      Som nog är väntat så kräver de formella balerna en extravagant klädsel medan de privata tillåter en enklare festskrud. Den riktigt eleganta vinröda sammetsklänningen med stort släp och intrikata guldkantade flerfärgade detaljer till vänster i bilden ovan är en av Natashas allra finaste klänningar för en formell bal på ett riktigt elegant och mondänt societetspalats i Meronia. Hon har också burit den på en av de baler för allmänheten som drottning Minerva en gång i halvåret anordnar på det kungliga slottet (men någon riktig kunglig galabaluns har hon ännu inte blivit inbjuden till).
        Den mer stilrena rödrosa klänningen till höger är för en privat bal hemma i Prudedbo. Den tillhör Natashas personliga favoriter med den lotus-inspirerade urrigningen, och då hon gillar de formella balerna för möjligheten att klä upp sig i de mest extravaganta kreationer gillar hon de privata för den lättsamma stämning som brukar råda bland gästerna under dem. Men hon vet att bara för att de privata balklänningarna och dess asscesoarer bör vara av enklare modell så behöver de minst av allt vara mindre eleganta. Och givetvis vet hon att uppskatta en sådan stilig och charmant kavaljer som Lucius oavsett. =)

Natasha Dicane och Lucius de Valessonie presenterar sig

Klicka här och här för dockorna.
Klicka här och här för kläderna.

I det fiktiva kungariket Laritanien, fyra mil norr om den flotta huvudstaden Meronia, ligger den lilla gemytliga landsbygdsnära och synnerligen natursköna staden Prudedbo. Att vara så nära belägen en sådan mondän metropol som Meronia har sina problem för denna lilla stad och påverkar starkt dess självbild. Det råder en viss skepsis gentemot huvudstadsinvånarnas överlägsenhet och Meroniaborna har en förkärlek för att idyllisera landsorten kanske lite väl mycket (helt enkelt den gamla klassiska konflikten mellan stad och landsbygd). Men det är egentligen ett marginellt problem, för Prudedbo är en mycket behaglig stad att bo i – och det är dess invånares egen förtjäst, för de har nämligen under generationer byggt upp en mycket stark byaanda och är både gästvänliga och mycket generösa. De tvekar aldrig inför att ställa upp för varandra. =)
       Staden har en stolthet, det riktigt fina godset Amaryllisenborg slott där grevefamiljen de Valessonie bor och driver ett flott golfresort som är både väl etablerat och välbesökt. Familjen har själv ett mycket gott rykte som mycket godhjärtade människor och är en fin familj med gamla exellenta anor (och har därför en given plats i den kungliga societeten i Meronia). Just därför har de många vänner och är omtyckta såväl av Prudedbos bönder och arbetare som av societetsfolket i huvudstaden, och ni kan minsann tro att greve Gustavus, grevinnan Adolphine och deras tre barn trivs med tillvaron (äldste sonen Abel är dock överste i drottning Minerva I:s livgarde och bor därför flådigt i Meronia – men kommer hem till sin familj så ofta han får möjlighet). Men de latar sig inte, för de har ett stort företag med både hotell, restaurang och golfanläggning att sköta! Där bor dessa två personligheter. 
      Natasha Dicane är dotter till den framgångsrika företagarinnan Maeve Sisgipli som är anställd som ekonomisk rådgivare på Amaryllisenborg, och hennes far Eberhard har gjort sig en stor förmögenhet på skogsbruk och förvaltar nuförtiden den skog som hör till godset (ingen vet ännu att de markerna innehåller stora guldfyndigheter). Familjen Dicane Sisgipli är en högaktad familj med en prestigefylld societetsställning och har sin helt egna flygel där, med flera egna tjänare. Dock har Eberhard ursprung som en helt vanlig medborgare och har lärt sina tre barn att inte skryta med sina tillgångar och därigenom handla oklokt och arrogant, så trots att det är en nyrik familj är den kärleksfull och vänlig – och arbetar rätt hårt med att bryta fördomar om sin sort.
      Natasha har en äldre bror vid namn Edvard som är historielärare på mellanstadiet och bor på helt annan ort med egen familj, och en yngre syster som heter Alexandra som tillsammans med henne och föräldrarna arbetar stenhårt med att sköta allt det som behöver skötas för att Amaryllisenborg ska fortsätta att vara det välrenomerade golfresort det är. Natasha är en jordnära och intelligent person med ett ömt hjärta för greveparet de Valessonies mellanson Lucius, men gillar givetvis även de allra flesta människor hon har kontakt med. Förutom det och sin kärlek till naturen runt Prudedbo är hennes största intresse att designa kläder både till sig själv och till andra (och det har hon gjort sig ett namn i societetskretsarna för), men det är många saker utöver det hon gillar!
       Lucius de Valessonie är Gustavus och Adolphines mellanson, och han är djupt engarerad i familjeföretaget, även om många runtomkring honom hävdar stenhårt att han borde bli musiker eller författare – en sådan violinvirtuos som han är och sådana fina berättelser han skriver. Och eftersom han är stilig och har ett namn är han attraktiv i societeten. Men det är något han struntar i blankt eftersom han tror sig veta helt säkert att det är Natasha Dicane som är hans tvillingsjäl. Förutom sin äldre bror Abel har han sin lillasyster Isabelle, och till sin person är han mycket omtänksam, eftertänksam och har ett stort sinne för det roliga, det goda och det humoristiska i livet. 
     Här är det vardagsliv som gäller för Natasha och Lucius. De har en ledig stund och Natasha förvaltar den genom att njuta av en kopp eftermiddagskaffe och bläddra i det senaste numret av sin favoritmodetidning för att få inspiration till nya modeller. Klänningen hon bär är en favorit, givevis i egen design – och hon vill därför inte spilla kaffe på den, däremot har hon ingenting emot att få kaffefläckar i sina skissböcker – det ger dem bara fin patina, anser hon. Lucius vill sitta för sig själv med sin nya laptop och chatta med några högadliga vänner på Facebook, vilka han inte träffat på ett tag, och även om ingen ser honom bär han prydligt sin trendiga råsidenrock.

Nästa personer att presentera sig i denna serie är Natashas gammelfaster och hennes barnbarn…

Nya tag och introduktion till ny bloggserie

Ja, som jag skrivit förut, och vad jag tror vid ett flertal tillfällen, så önskade jag att få till fler klippdockor på bloggen än Annissa. Naturligtvis är det inte det minsta fel på henne på något vis, men det känns lite opersonligt och endimensionellt med EN docka för alla typer av kläder och berättelser. Jag gillar att ge mina klippdockor personligheter och berättelser, vill att de ska ingå i ett sammanhang och ha en egen stil, och dessutom vill jag ha mångfald! (Utöver det vill jag visa att jag även gärna ritar manliga klippdockor). Så framöver kommer det att dyka upp ett antal nya dockor här, och inspirerad av denna klippdocksblogg med konceptet flera olika dockor i olika stilar hoppas jag kunna juta nytt liv i denna övergivna blogg och få den mer varierad. 
     Jag känner mig väldigt idérik och har en väldigt stark lust att kunna berätta mer historier runt mina klippdockor och deras kläder. Eftersom jag, om jag får säga det själv, har en väldigt rik och ganska skruvad fantasi så känner jag även en minst lika stark lust att visa upp den – sida vid sida med min stora passion för klädteckning. Och jag lovar – de två går ihop; det kommer ni att få se snart! =)
     Jag planerar att köra några olika ”serier” med dockor från olika världar (vilka jag själv har och kommer att hitta på) i framförallt fantasy och historisk stil, men även med moderna inslag. Jag vill helt enkelt ta ut svängarna precis som jag själv vill och inte känna några krav på varken realism eller något annat sådant. Bara min fantasi ska sätta gränserna över vad jag hittar på!
     Jag planerar att vara spontan eftersom tidigare bloggprojekt har jag planerat så pretensiöst att de helt enkelt kapsejsat därför att de helt enkelt växte sig för stora och ogreppbara. Därför har jag inte kommit på så mycket än, men eftersom jag skriver detta nu kommer jag redan ikväll att introducera en ny serie med nya dockor, men eftersom detta inlägg skulle bli både för stort och för splittrat kommer de för sig i nästa.
       Jag kan dock kort presentera vad det går ut på, och det är en serie som utspelar sig i ett fantasiland som jag valt att förlägga till en Jane Austen-inspirerad tid, men där det finns moderniteter såsom TV, internet och modern vetenskap. Klippdockorna i denna serie bor på och ikring ett stort slott i en mindre stad (som ägarna gjort till ett stort lyxigt golfresort), och allt är en blandning av regencystil och modernt vardagsliv.  Så det första nya taget på bloggen går i min absoluta favoritstil, som jag själv hittat på, och som jag nu kan avslöja är den jag skriver mina egna litterära berättelser i. Hoppas att jag är begriplig! 😉

NOT: Den här klippdocksserien har jag döpt till ”Meronia och Prudedbo” mer för att ha något att tagga med än för att jag planerar att göra en ”bloggsåpa” av den (vet dock inte det minsta om vilka idéer jag får i framtiden). Prudedbo är namnet på småstaden där klippdockorna/karaktärerna bor, och Meronia är huvudstaden i mitt fantasiland Laritanien (älskar att hitta på den här typen av namn på fiktiva fantasiplatser – och jag lovar att det kommer fler…)
    Prudedbo ligger inte långt därifrån, nämligen, och som småstad belägen nära den fina huvudstaden har den sina identitetsproblem – men det har befolkningen där mer eller mindre löst genom att ha en mycket god byaanda. Huvuddelen av seriens alla små berättelser kommer att utgå ifrån denna gemytliga småstad, och min förhoppning är att ni ska tycka om den. =)