Recension: ”Den trettonde historien” (2006) av Diane Setterfield

 Faktum är att jag läste ut den här boken så sent som tidigare idag, och är så berörd och förtjust i den att jag måste skriva recensionen redan nu! Det här är nämligen en bok jag ÄLSKAR (med stora bokstäver) och kan inte se annat än att det är den mest perfekta bok jag läst på riktigt länge! Så den har fallit mig i smaken!
     ”Den trettonde historien” handlar om den fiktiva världsberömda författaren Vida Winter, som förutom sina böcker gjort sig känd för att i intervjuer ständigt hitta på nya berättelser om sin egen historia. Nu är hon sjuk och åldrad och anlitar Margaret Lea, som håller till i sin fars antikvariska bokhandel och skriver hobbybiografier över döda personer samt läser 1800-talslitteratur som ”Jane Eyre” och ”Svindlande höjder”, att skriva hennes biografi. 
       Margaret är mycket förundrad över varför just hon har fått detta märkliga uppdrag men nyfiken antar hon det och reser till Yorkshire för att möta miss Winter. Hon får höra en alldeles fängslande historia om godset Angelfield och dess märkliga invånare – särskilt om tvillingarna Adeline och Emmeline, men historien är snårig och full av mysterier som sakteliga får sina förbluffande svar, i takt med att miss Winters tid rinner ut. Slutligen visar det sig att det är något i både miss Winters och Margarets historia som binder dem samman.
       Den här boken gjorde ett väldigt starkt intryck på mig med dess gripande, intelligent uppbyggda berättelse om udda karaktärer på jakt efter sina identiteter, och dess medryckande poetiska språk (översättaren har gjort ett kanonjobb här)! Den är medvetet i dialog med engelska 1800-talsklassiker i den gotiska stilen, såsom ”Jane Eyre”, och eftersom jag läst den med kan jag känna igen detaljer. Men trots det lyckas den här historien bli sin egen.
        Författaren har på ett synnerligen skickligt sätt lyckats väva ihop alla snåriga trådar i mysteriet till en klar lösning, men utan att för den delen ge läsaren precis alla svar och bli övertydlig. Och när jag tror att det är klart, dyker det upp en helt ny överraskande vändning som vilat dold i tillsynes oviktiga detaljer tidigare i berättelsen.
       Vad jag mer gillar med den här boken är att den i så stor utsträckning handlar om magin med litteratur, böcker, läsning och skrivande – och för mig som själv skriver har den en väldigt inspirerande verkan. Inte bara för den underbara handlingen utan även, i allra högsta grad, för det sirligt välformulerade språket som vimlar av starka metaforer och bildspråk, men utan att bli pompöst. Det är lättsamt att läsa.
       Detta är en suggestiv berättelse som jag hade väldigt svårt att dra min uppmärksamhet ifrån, med en skräckromantisk stämning som dock inte blir för mycket, med väl valda mellanrum av en fint skildrad ”tokengelsk” gemytlig vardaglighet och en dos förnumstig humor. Men ack så sorglig den blir mot slutet – på det perfekta, riktigt förlösande sättet, enligt mig! Det sorgliga är så vackert och dramatiskt skildrat att den hade kapaciteten att verkligen dra tårarna ur mina ögon (och det händer nästan aldrig att en bok får mig att gråta). Och karaktärerna sedan; de kommer att sitta kvar i mitt medvetande länge. Det är jag förvissad om!
       Läs den här lågmält spännande berättelsen så förstår ni. Och gör det särskilt om ni gillar fullständigt fiktiva berättelser med övernaturliga inslag, som verkar ha mer att säga om det mänskliga psykets egensinnigheter än den mest realistiskt skildrade relationsroman. Jag säger det igen, denna bok berörde mig på djupet!

Annonser

Recension: ”Giraffens tårar”(2000) av Alexander McCall Smith

Eftersom jag tycker mycket om Mma Ramotswe och den första boken i serien om henne och hennes detiktivbyrå, ”Damernas detektivbyrå”, så ville jag givetvis läsa del två i serien, ”Giraffens tårar” – och kan bestämt tala om att jag inte blivit det minsta besviken på varken Alexander McCall Smith eller de härliga karaktärer han skapat!
     I den här boken hjälper Mma Ramotswe en amerikansk kvinna som arbetar på amerikanska ambassaden i Gaborone att leta reda på sin sedan tio år försvunne son, och hennes sekreterare Mma Makutsi tar sig an sitt första detiktivfall som gäller en slaktare och dennes hemlighetsfulla hustru. Dessutom tar Mma Ramotswes nyblivne fästman, bilmekanikern mr J.L.B Matekoni hand om två föräldralösa barn utan att först tala om det för henne, och hans svartsjuka husa vägrar finna sig i att hon ska bli hans hustru och tar till fula knep för att få henne ur vägen.
      Klart är att denna läsning alltid gör mig på gott humör, men även om författaren skildrar sina karäkter och deras liv med stor lätthet och värme så finns här med både glädje och sorg. Kort sagt skildras det mänskliga livet, och mycket fokus har i denna bok hamnat på moralfrågor. Trots det har allt det innehållet blivit till på ett mycket lättsamt sätt, och eftersom det huvudsakligen skildras genom karaktärernas perspektiv känner jag starkare för dem som läsare.
      Jag älskar Mma Ramotswe, mr J.L.B Matekoni och Mma Makutsi, så är det bara! Jag brukar vara ganska skeptisk till romanserier, men denna är jag glad för. De här karaktärerna är underfundiga, kloka, intelligenta och väldigt sympatiska. Dessutom har de levandegjorts väldigt bra, och likaså den botswanska miljön med allt från beskrivningar av omgivningarna till den fina fredliga kulturen.
     Jag skrev det i recensionen av den förra delen i serien om Damernas detektivbyrå, men jag måste skriva det igen. Det känns väldigt befriande med Afrika-skildringar som lämnar misären och alla konflikter huvudsakligen därhän och fokuserar destå mer på utvecklingen – och enligt McCall Smith och hans karaktärer tycks just Botswana vara ett väldigt fredligt och trevligt land. I denna bok omnämns vissa andra afrikanska länder dock som lite sämre ställen att leva på. Likaså tycker jag väldigt mycket om att de fall Damernas detektivbyrå tar sig an handlar mycket mer om att lösa mänskliga problem än regelrätta lagbrott och mord.
     Språket är ledigt och rakt på berättat, och väldigt rikt på humor och underfundigheter. Dock blir det emellanåt lite för tydligt, men det är ett väldigt litet störningsmoment i denna trevliga läsning. Jag är helt övertygad om att det blir till att läsa fler delar i serien, och förutom att bli på gott humör så får jag många goda skäl till att fundera över allmängiltiga mänskliga frågor om hur livet ska levas på bästa sätt och hur vi behandlar varandra.

Recension: ”Islandet” (2001) av Carina Burman

Ibland händer det att man hittar en intressant bok till ett toklågt pris på rea som visar sig vara en riktig liten pärla, och den här boken var en sådan!
     ”Islandet” bygger uppenbarligen till stor del på verkliga händelser och är uppbyggd som en brevroman i tre delar, varav den första är en berättelse skriven av bokens huvudkaraktär. Handlingen kretsar kring tyskan Louise von Imhoff som i början av 1830-talet för sin svenska väninna Fransiska i brevform minns tillbaka till 1816 när hon och hennes diktande syster Amalia von Helvig besökte Uppsala och Malla Silvferstolpes litterära salong.
      Där möter Amalia den svenske poeten Gustav Geijer och blir förälskad, trots att hon själv är gift och Gustav lovat bort sitt hjärta till värmländskan Anna Liljebjörn, och berättelsen handlar om deras korta svärmiska romans (som tar fart på allvar när Amalias son Berhnard dör i charlakansfeber) innan de skiljs åt och Gustav gifter sig med Anna. 
      Åren går sedan, och när Gustav avlider år 1847 bekänner han på sin dödsbädd för Fransiska, som berättar det i brevform till Louise, att han aldrig glömde Amalia och aldrig förlorade de känslor han hyste för henne. 
      Först och främst så har den här boken ett underbart språk, lika lyriskt och poetiskt som personerna det handlar om är, och en fint upplagd berättelse. Berättelser om korta romanser med en tredje part på vardera sidor är sällan något jag riktigt gillar; jag tycker ofta att det blir ganska tjatigt, drygt och ibland även vulgärt – men här är det bara vackert! Det är svidande romantiskt, en riktigt stilfull stillsam kärlekshistoria, men där det ändå händer saker! Bland annat är episoden där sonen dör i sjukdom beskrivet med ett så underbart språk att det som händer aldrig känns riktigt hemskt (trots att det är det), och förutom det välformulerade ytterst eleganta språket haglar de klassiskt litterära anspelningarna, vilket är ytterst underhållande för en som i detta nu läser tidig svensk 1800-talslyrik på högskolan! Många diktstrofer är också infogade i texten, och mycket handlar det om hur karaktärerna skapade dem.
        Det är en kunnig författare som skrivit den här boken, och förutom Gustav Geijer förekommer även Atterbom och Esaias Tegnér i persongalleriet, vilka jag precis läst dikter av och läst om i litteraturvetenskapen (vilket naturligtvis har inverkat på omdömet en del). Problemet med en del historiska romaner som jag läst är att de har fått en alldeles för modern anda över sig, men den här boken känns autentisk mot den tid den skildrar i mina ögon. En tid jag för övrigt är mycket svag för litterärt sett, och det var kul att läsa en historia från den tiden som utspelar sig i Sverige (och Tyskland till en viss del) och är skriven av en svensk författare. När jag läste den här boken i förra veckan nästan sträckläste jag, för det var längesedan jag tog fram en bok som så väl överrensstämde med den stämningen jag för det tillfället var i – och vilken tillfredsställelse det är!
       De två första delarna i den här boken var det bästa jag läst på länge, välskrivna, eleganta, berörande och intellegenta, men dessvärre stagnerar historien litet i den sista delen, den som Fransiska skriver. Språket blir lite mer alldagligt och delar av historien får jag inte ihop, och ibland känns det som om den delen är ganska onödig. Den sitter dessutom ganska löst ihop med den övriga berättelsen, och tidshoppen från föregående episoder är lite för tvärt. Den är helt enkelt lite småtråkig och avglorifierar en del väldigt vackra saker som min smak föll pladask för i föregående delar.
      Men trots det älskar jag den här boken, och det var längesedan jag läste något som var så sinligt, underhållande och njutfullt – och dessutom byggt på verkliga händelser. Jag glömde nämna att den trots sin väldigt högkulturella och historiska framtoning också är rätt uppsluppet humorisk och att karaktärerna gjorts mycket levande, vilket bara gör det än bättre! Jag tog till mig den direkt, och särskilt underhållande och givande är ”Islandet” nog för den, som mig, har stort intresse av klassisk litteratur – och förstår alla fantastiska anspelningar.

Recension: ”Stardust” (1999) av Neil Gaiman

Det här är en bok jag inte behövde komma långt in i för att bli fullkomligt stormförtjust!
    ”Stardust” (egentligen ”Stjärnstoft” på svenska) handlar om den lilla engelska landsbygdsorten Wall som ligger mot gränsen till det magsika Älvalandet. Dock är det så att en hög stenmur skiljer dem åt och ingen får passera den, förutom vart nionde år då det är marknad på en äng på andra sidan. Det är här en ung man blir passionerat förälskad i en älvkvinna som är slav under en trollpacka, och senare får hon en son som hon lämnar över till den mannen.
     Sonens namn är Tristran Thorn, och utan vetskap om sin bakgrund växer han upp som en av invånarna i Wall. Men när han är sjutton år ser han plötsligt en stjärna falla en oktoberkväll och lovar den sköna Victoria, som han är förälskad i, att hämta den till henne. Då ger han sig in i Älvalandet, och faktiskt så hittar han stjärnan – som visar sig vara en ung kvinna i hans egen ålder, och tillsammans upplever de hissnande äventyr. För det är fler som vill åt denna fallna stjärna; furstesönerna som rivaliserar om rikets makt och en trollpacka som vill åt hennes hjärta för att uppnå evig ungdom. I slutet går det fram för Tristran och stjärnan hur allt detta hänger ihop, och att de själva är högst inblandade i det.
       Som jag sade så gillar jag den här boken jättemycket; den tillfredsställde mitt behov av en fantasyhistoria som inte går i flera band och innehåller för mycket krig och vidunder. Det är magiskt, lyriskt och fantasifullt som i en folksaga (jag tror verkligen att författaren har tagit inspiration därifrån), och en snyggt kontrastfull blandning av otäckt groteskt och svidande vackert. Naturligtvis är den spännande också, och den innehåller även en del underfundig nedtonad humor. Det enda jag kanske inte var så förtjust i var de detaljerade beskrivningarna av den mordiska trollpackan, men den fick nog det vackra att kännas än vackrare, skulle jag tro.
       Jag måste också tillägga att historien är mycket, mycket snyggt och intelligent sammansatt. Den innehåller en hel del bihandlingar på sidan av den egentliga, men de börjar aldrig spreta. Och på slutet ska det visa sig att alla bitar faller på plats i en enhet som åtminstone gav mig en härlig aha-upplevelse. Många klassiska folksagoelement förekommer också, och hela boken är för mig en underbar saga!
       Bokens språk är också mycket bra, och passar väl in i miljöerna. Det är stundtals mycket lyriskt, och på andra ställen nästan talspråkligt ruffigt. Och det är ett riktigt sagospråk, det är driv, kvickhet och väldetaljerat! Det är i hög grad mycket berättande, och precis som i sagor spänner det över stora tidsrymder med bara några meningar, och har en mycket närvarande berättare. 
       Ja, jag har inte så mycket mer att säga, förutom att ”Stardust” är en mycket bra bok, med en fantasifull innehållsrik historia och mycket välskriven!

Recension: Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet (2005) av Eva Rice

Den här härliga boken var den sista jag läste 2009, och den bok som gjorde att jag lyckades få tillbaka läslusten efter flera outlästa böcker på raken under hösten! Det tog mig en vecka att läsa ut den, och det var en perfekt jullovsläsning!
     ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet”  utspelar sig i 1950-talets societets-London och handlar om den unga Penelope Wallace och hennes familj, hennes bror med rockstjärnedrömmar och mycket unga mamma som sörjer sin man som stupade under andra världskriget, och hur de kämpar med att underhålla det stora dystra medeltidsgodset Milton Magna.
      Så en dag stöter Penelope på den karismatiska Charlotte Ferris som bjuder henne på te hos sin moster Clare Delancy, vilken hon arbetar som sekreterare åt, och Clares origenelle son Harry, vilken är en exellent trollkonstnär. Penelope och Charlotte blir genast de bästa väninnor, mycket tack vare att de båda är stora fan av rocksångaren Johnnie Ray (som var före Elvis) men relationen till Harry blir mycket mer komplicerad. Men även om det skär sig mellan Penelope och Harry accepterar Penelope att spela Harrys flickvän för att såra den rika societetsflicka som krossade hans hjärta och övertyga henne om att komma tillbaka till honom, och när planen lyckas vet hon inte vad hon ska tycka.
     I samma veva möter hon också den betydligt äldre amerikanen Rocky Dakota, en oerhört rik och stilig film-och musikmanager, som genast attraherar henne. Men det ska visa sig att det är hennes mor som vinner hans hjärta i slutändan, och innan historien är slut ska det också visa sig att en speciell hemlighet gjorde att Clare och Penelopes mor kände till varandra innan Penelope och Charlotte blev vänner, liksom att Penelope inser att hon tycker om Harry väldigt mycket.
      Den här boken blev jag nästan omedelbart kär i, tack vare de stilfulla miljöerna, de härligt exentriska men sympatiska karaktärerna och det kvicka språket! De flotta innemiljöer i 1950-talets London som karaktärerna vistas i, den tidens populärmusik och mode, är så omsorgsfullt beskrivna att jag genast har förflyttats dit. Och, för att inte glömma medeltidsgodset, det dystra och kalla – med rustningar, björnmattor och hjorthuvuden i vestibulen, som utgör en mycket snygg kontrast mot det Amerikainfluerade 50-talet. Det är ett kapitel för sig, liksom författarnes härliga fantasi – som inte skenar iväg mot det vulgära utan håller kvar en distinkt finess som gör hela berättelsen oerhört humoristisk utan att bli larvig (det ska visa sig att det under det roliga också finns mer allvarliga sidor).
      Boken innehåller mycket klischéer, men det som är så bra med det är att författaren lyckats gestalta dem på ett så pass originellt sätt att de blir underhållande, och till och med överraskande! Och trots lättsamheten så har gestalterna fått lika mycket djup som miljöbeskrivningarna; speciellt hos Penelopes mor som på grund av sin sorg har svårt att acceptera den nya tidens normer och hennes konflikt med sonen som dock vill leva ut 50-talets ungdomskultur. Också trollkarlen Harry är mycket ingående skildrad, för han är kanske den mest färgstarka personen i hela boken!  En annan kul grej är hur alla andra ser hur attraherad Penelope är av honom, men hon själv förnekar det. Det tillsammans med den finstämda humorn och beskrivningen av alla populära societetsfamiljer ger mig en känsla av att det är något Jane Austen skulle ha kunnat skriva – om hon upplevt 1950-talet! Då förstår ni nog vilken stil det handlar om, och det är en stil jag inte kan motstå!
      Så, ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” är en härligt uppiggande humoristisk och sympatisk roman med en vintagekänsla som för tankarna till stilen i klassiska 50-talsfilmer blandad med klassisk brittisk societsmiljö, och dessutom får mig att mysa och bara vilja läsa mer och mer! Det är en bok att bli på riktigt gott humör av, och att läsa den ger lite samma tillfredsställelse som att smaska på en riktigt god cheescake eller en saftig morotskaka!

Recension: ”Ett rum med utsikt” (1908) av E.M Forster

Det här var också en av de böcker jag fyndade på bokrean i år, 2009, och den visade sig vara bra, fast ganska svårförståelig bitvis och jag skulle tro att den kräver en omläsning för största möjliga rättvisa i min bedömning av den. Men, jag har många andra böcker som väntar på att bli lästa, så därför struntade jag i omläsningen av denna just nu.
     ”Ett rum med utsikt” är berättelsen om den finkänsliga men osäkra brittiska medelklassflickan Lucy HoneyChurch som under en semesterresa till Florens med sin kusin miss Bartlett inte får de pensionatrum de vill ha. Då möter de mr Emerson och hans son George som erbjuder dem att byta rum. Så görs, och det ska inte bli den första gången Lucy möter George. För faktum är att de blir förälskade, men Lucy gör allt för att förtränga känslorna för honom, eftersom han inte är fin nog för hennes samhällställning, och snart blir hon något av en mästare på att ljuga för sig själv.
     Hemma i England möts de igen, när George och hans far hyrt in sig i en villa i närheten av huset där Lucy, hennes bror och hennes etikettstokiga mamma bor. Då har Lucy hunnit förlova sig med snobben mr Vyse, som hon tror att hon håller av. Efter en lång tid av tvivel och förnekelse inser dock Lucy att hon inte kan gifta sig med mr Vyse, och det är sedan Georges far som talar om för henne att den hon älskar är hans son. Så istället för att ”fly” till Grekland som hon planerade, gifter sig hon och George efter en tid trots att hennes familj är förargad över att hon inte talade om sina avsikter.
     Den här boken lämnar oerhört mycket till läsaren att fundera på eftersom författaren berättar så begränsat om önskemål och drivkrafter hos karaktärerna. Det tog därför mycket lång tid att läsa boken, för jag är övertygad om att denna roman är en roman som man måste läsa mellan raderna hela tiden. I stort sett ingenting skrivs ut i klartext. Jag brukar uppskatta den egenskaper hos böcker, men här har det gått lite för långt. I mitt tycke är författaren alldeles för distansierad från karaktärerna, och det gör det riktigt svårt att verkligen lära känna dem på det där sättet som verkligen engagerar. Men samtidigt kommer det partier där författaren på det där 1800-talssättet vänder sig till läsaren och gör fina utvikningar om allmängiltiga saker som passar till karaktärernas tankar just då. Det är mycket bra skrivet, men det förvirrar mig stundtals.
      Men språket är fint och välformulerat, stundtals riktigt poetiskt, och det finns vardagliga saker som beskrivs på sätt som är nya för mig. Men det jag ändå gillar mest med ”Ett rum med utsikt” är den oerhört brittiska miljön och stämningen – och även handlingen. När passionen är mental istället för fysisk, bland annat, och den inramas i en finkänslig engelsk natur. Och så de godmodiga och ibland även rätt exentriska bifigurerna som bjuder varandra på te och tennisset. Handlingen är också mycket långsam, den mesta dramatiken sker mellan replikerna. Humoristiska inslag finns också med! Det är en mycket brittisk bok, om jag får säga det själv.
      Överlag så är ”Ett rum med utsikt” en bra, och extremt romantisk bok just för att kärleken aldrig blir uttalad för än i slutet, och språkligt sett skickligt skriven. Att uppenbart veta så mycket om karaktärerna men skriva ner så lite som Forster gör är skickligt, men det gör också att jag inte blir överväldigande berörd. Men det är ändå ingen bok jag tror att jag kommer att glömma. Kärlekshistorier i brittisk stil är verkligen min melodi! Dessutom gör sekelskiftesandan sitt till, det måste jag tillägga!
    Men, som jag skrev tidigare tror jag att den vinner på att läsas om.

Recension: Rovfåglarnas tid (2005) av Elisabet Nemert

RovfaglarnasTidSå, det är hög tid att skriva en recension på en av de böcker jag läste under sensommaren, som jag totalt glömt bort att skriva om fram tills nu. ”Rovfåglarnas tid” av Elisabet Nemert var en bok jag hittade på bokrean men inte var helt säker på att jag ville ha, men funderade över natten och återkom nästa dag för att köpa den. Och det var faktiskt en bra bok, trots dess många brister.
     Historien handlar om den engelska prästdottern Angelica Blake som följer sin väninna grevedottern Diana till Frankrike, där Diana ska gifta sig med en konservativ och (visar det sig senare) ondsint fransk greve – och det mitt under brinnande revolution!
     Under berättelsens gång vidgar Angelica sina livserfarenheter genom en mängd dramatiska äventyr som för henne till Paris och revolutionens hjärta, och får lära sig vad medkänsla och mod betyder. Hon har också en ovanlig förmåga att se in i framtiden, som hon lär sig se som inte enbart negativ, och så stöter hon gång på gång ihop med den unge skicklige läkaren David Duchamp, som hon blir förälskad i och gifter sig med. Vad gäller handlingen ska jag också tillägga, kanske lite fräckt, att slutet är toklyckligt, nästan lite som i en Hollywoodfilm.
     Jag har sedan högstadieåldern haft en stor fascination för franska revolutionen och hela den tidens anda, och det utgör en mycket spännande bakgrund i den här romanen, och faktum är att historien nog är beroende av den för många av de mest spännande händelserna har att göra med revolutionen. Sagt i klartext är (så vitt jag vet) den verkliga världshistorien välintegrerad i handlingen. Problemet är dock att författaren så gärna verkar vilja förklara för mycket om det historiska, och därför låter romanen stundtals lite som en historiebok från högstadiet eller gymnasiet. Jag ska också tala om att de första 20, 30 sidorna i boken var extremt tröglästa, och jag var nära att tappa intresset helt, men sen tog det sig.
      Men den spännande och dramatiska historien grep tag i mig, och så karaktärerna (speciellt den manlige huvudpersonen David som jag blev lite så där svärmiskt förälskad i), och ett annat plus är den klassiska romantiken. Men jag måste dela ut lite småminus till alla klichéer, för även om många av dem bara kryddade handlingen var det många som kändes onödiga. Exempelvis är det alldeles för mycket fokus på Angelicas ockulta förmåga att sia in i framtiden, som till slut känns överdriven. Och så återkommer vissa element så många gånger att det blir tjatigt.
     Fast en annan sak jag uppskattade var den livsvisdom och människoklokskap som författaren vävt in i alla spännande episoder, för min analys av saken är att man lättare tar till sig sådana där sensmoraliska och reflektiva budskap om historien de förekommer i är spännande. Jag tycker dessutom om berättelser med sensmoraliska budskap, och har alltid gjort. Och även om mycket av det författaren beskriver är nära nog plattityder och klichéer så är det inte så illa att bli påmind om dem emellanåt. Språket är lätthanterligt och enkelt, men känns stundtals ganska nybörjaraktigt. Det är ingen större skicklighet i det, men jag gillar det ändå, på något vis.
      Slutligen ska jag säga att ”Rovfåglarnas tid” var en bok jag gillade för dess handling och karaktärer, men hantverksmässigt och språkligt har den faktiskt ganska mycket att önska. Men alla vet ju att det inte alltid är den tekniskt välarbetade litteraturen som tilltalar. En ganska halvdant skriven bok kan beröra om berättelsen tilltalar. Detta var en sådan bok, och faktum var att jag kände mig på glatt humör när jag slog igen pärmarna.

Tidigare äldre inlägg