En Diorinspirerad aftonklänning från 1955 till Annissa (inspirerad av ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice”

Klicka här för dockan.

Under julhelgen läste jag den här underbara boken, som hade den effekten på mig att jag reste till 1950-talets Innelondon med rockmusik, tjusiga societetsfester och eleganta Diorklänningar!
    Huvudpersonen Penelope Wallace är visserligen ingen fashionista, det säger hon själv, men när hon blir bjuden till det moderna hotellet Ritz på förlovningsmiddag som en del i en svartsjukeplan (vilken jag berättade om i min recension), inser hon att hon behöver något riktigt vackert. Och plötsligt en kväll upptäcker hon att hon har fått en drömklänning med skor och allt av killen som vill ha tillbaka sin tjej. Från den episoden har jag hämtat följande citat:

Inuti låg massor av rosa och vitt silkespapper som doftade dyrt och inuti silkespappret låg någonting med en etikett som fick mitt hjärta att skena. Selfridges. Som ett barn vid den efterlängtade fiskdammen stoppade jag in handen och drog ut någonting mjukt och svart med världens underbaraste glitter. Det var en klänning, en perfekt, ljuvlig drömklänning av ett slag som jag aldrig hade kunnat tänka mig men som jag nu, när jag stod där och höll den i handen, inte kunde tänka mig att leva utan. (…) Visst, den var sedesam, men aldrig tidigare hade jag burit någonting som fick mig att känna mig så kvinnlig. Det första jag tänkte när jag tittade mig i spegeln var att jag såg ut att kunna föra en mycket sofistikerad konversation och det gav mig en chock, men framför allt gjorde det mig ivrig
(Ur ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice)

Och som ni nog förstår insåg jag genast att jag var tvungen att rita min egen version av den klänningen till min bloggklippdocka! Aftonklänningar i 1950-talsstil är särdeles eleganta, och eftersom Christian Dior var innedesignern vid den här tiden antar jag att det var en sådan klänning Penelope fick. Det tog ett tag innan jag ritade den, men ack så nöjd jag blev! Jag hämtade inspiration från denna bok, och från den här klänningen. 1955 har jag skrivit ut för att det är det året berättelsen utspelar sig, och ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice är en bok jag verkligen rekomenderar för dig som vill läsa en stilfull romantisk komedi med äkta känsla och vintageatmosfär (gärna i brittiskt stuk).
     Själv skulle jag hemskt gärna vilja läsa något mer i samma stil, så ge mig gärna tips om ni har några!

Annonser

En vinröd empireklänning till Annissa (ritad av det faktumet att jag längtar efter en bra bok, som något av Jane Austen)

VinrodempireklänningmedguldparlfransminiKlicka här för dockan

Efter två outlästa böcker på raken, den första av Maeve Binchy och den andra av Alexander McCall Smith (som jag verkligen trodde skulle vara bra eftersom jag älskade ”Damernas detektivbyrå” och gillar författaren) är jag tämligen frustrerad.
     Felet med Maeve Binchys bok är att den hade ett hutlöst oelegant språkbruk och använde utslitna teman och Alexander McCall Smiths bok skulle ha varit bra om det inte hade varit för de halvpsykotiska, knäppa och otrevliga karaktärerna som inte gick att identifiera sig med. Men det är författarskicklighet det med, att lyfta fram det motbjudande hos karaktärerna till den milda grad att man vill att de ska dra åt helvete och slutar läsa, fast hundra sidor återstår.
     Den här frustrationen kommer sig av att jag inte vågar läsa något nytt av rädsla för att det också ska visa sig vara något jag inte tycker om, men samtidigt vill jag läsa, för jag älskar det och finner inspiration där, och då jag studerar hinner jag inte läsa lika mycket som ”bokbloggarkollegorna”! Nej, troligen kan det hända att jag just nu behöver läsa om något för att få tillbaka läslusten, eller ta ett ”säkert kort” som Jane Austen. På tal om henne så har jag två olästa böcker av henne i bokhyllan, ”Mansfield Park och ”Emma” (Emma försökte jag mig på första gången då jag var 14, men jag var nog för ung för det då).
     Så för att uppmuntra mig själv någorlunda kom jag på att jag skulle skriva om de här problemen samtidigt som jag postade den här vinröda empireklänningen med guldfransar till Annissa. Idén till den här klänningen kom då jag såg en vinröd lampskärm med pärlfrans i en lampaffär i helgen, och då gick det fort! Jag har så lätt att få idéer, och kan få de av de mest varierande ting.
     Jag skulle tro att det här är en afton – eller middagsklänning, och troligen kommer jag att ”spara” modellen till någon av de Jane Austen-karaktärer jag planerar att rita. Och där tror jag mig veta vem den skulle passa till – den högfärdiga, struntförnäma och inte så lite elaka Caroline Bingley i ”Stolthet och fördom”! Jag tror inte att jag behöver motivera det valet, den som läst boken förstår. 
     Det har blivit många empireklänningar till Annissa, men så är det min favoritera också. Fast för variationsrikedomens skull borde jag ta och rita lite mer kläder från andra eror med. Ett tag i sommar planerade jag att rita klippdockor ämnade för att bära empirekläder, både kvinnor och män, men jag blev inte riktigt nöjd med dockorna. Idéen har jag dock kvar.

En barockklänning ca. 1680 till Annissa (inspirerad av Molières Den girige)

BlarasabarockklanningminiKlicka här för dockan.

Jag hade planerat att posta den här fina barockklänningen tidigare i veckan, men jag fick förhinder. Men bättre sent än aldrig, så jag postar den nu istället.
     Dramatikavsnittet i litteraturvetenskapskursen fortsätter – och i måndags diskuterade vi Molières klassiska komedi Den girige. En pjäs om en sniken snåldjåp och hans barns äktenskapstrubbel. Den gamla klassiska visan, men faktum är att det är väldigt roligt, trots att det är lite ”dammigt”. Mycket av det roliga består i rappa repliker och munhuggeri (faktum var att vi på seminariet fick läsa högt i dialogen mot varandra, och då kom de komiska elementen verkligen till sin rätt).
    Förutom  Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” var ”Den girige” den enda komedin som ingick i kurslitteraturen – allt annat är tragedier och sorgespel (i ärlighetens namn ruskigt stereotypt, och det kom upp till diskusion faktiskt). Mycket därför är inte dramatiken lika rolig som epiken (romanerna och dess föregångare). I en roman kan man blanda roligt och tragiskt mycket friare än i en teaterpjäs, oftast. Nog talat om det – det är inte det inlägget i första hand handlar om.
    Molière verkar ha skrivit för sin samtid, och hans tid var 1600-talet; den franska barockperioden. En rätt fascinerande period i historien där kulturen stod högt i centrum, med anledning av den berömde Solkonungen Ludvig XIV och hans hov på slottet i Versailles. Jag minns att jag på högstadiet skrev en uppsats om det slottet, för övrigt. Modet under denna period var också alldeles särdeles speciellt. Mycket påkostat och svulstigt. Och om sanningen ska fram tycker jag att barockdräkterna är både snygga och ganska fula på samma gång.
    Dagens klänning till Annissa är baserad på en stil som var på modet under 1680-talet, ungefärligt. Jag kan inte garantera att den är helt historiskt korrekt (särskilt frisyren var knivig), men jag har löst baserat den från denna bildkälla. Jag har även hämtat inspiration såväl som research från denna bok.  Den här typen av klänningar brukar förekomma i uppsättningar av Molières pjäser, och det var därför jag passade på att rita en barockklänning, något jag planerat ett tag. Den passar bra för någon av de båda unga kvinnliga rollerna i ”Den girige”.

En fantasyinfluerad empireklänning till Annissa (inspirerad av två nya böcker i bokhyllan)

MorklilaempireklanningfantasystilminiKlicka här för dockan.

Dagens klänning till min bloggklippdocka är en sammanslagning av två nya böcker jag införskaffat, som har det gemensamt att de båda utspelar sig under empireeran. Men sedan slutar likheterna ganska rejält.
    Den första boken som det handlar om är Jane Austens klassiker ”Stolthet och fördom” som jag tack vare antikvariat.net äntligen lyckades få tag på i förra veckan, till min stora, stora lycka! Den var förvånansvärt svår att få tag i, och den verkar ha utgått i tryck (synd). Och eftersom jag har som målsättning att samla alla Jane Austens sex romaner (plus några till) har jag nu bara en bok kvar som fattas. ”Stolthet och fördom” tycker inte jag personligen är Jane Austens bästa, men den är en riktig klassiker och jag tror inte någon fan av hennes böcker kan vara utan den i bokhyllan! Alla som är på jakt efter en svårfunnen boktitel måste känna igen lyckan av att äntligen få tag på den! För ett tag sedan hittade jag ”Mansfield park” tack vare samma webbplats; som jag för övrigt verkligen kan rekomendera! Skriv in din titel och se vilka antikvariat som har den, och beställer du skickar de den direkt till dig. Snabbt verkar det gå också, i alla fall från det antikvariat där de hade ovan nämda titlar. 
     Den andra boken är av en nutida författare och är en fantasyroman som jag just nu läser på min fritid. Det är ”Hans majestäts drake” av Naomi Novik, och det är första delen i serien ”Temeraire”. Det var en bok jag ”snubblade” över i bokhandeln på den lilla ort där min mormor och morbror bor, och även om jag aldrig hört talas om vare sig författaren eller titlarna som blev jag genast intresserad. Jag har läst ungefär 120 sidor i den, och eftersom jag tycker den är bra kommer så småningom en recension. 
    ”Hans majestäts drake” utspelar sig under Napoleontiden, den enda skillnaden är att arméerna i Frankrike och England har drakar till hjälp. Man skulle kunna säga att de är ett slags flygvapen, och varje drake har en egen flygare och de båda är oerhört bundna till varandra (jag berättar mer i recensionen). När jag såg att det var en fantasy som utspelade sig under empire- eller regencyeran blev jag eld och lågor!
     Jag tror egentligen att fantasy är en gengre jag gillar, men jag hyser agg mot att så många av de romanerna verkar utspela sig under medeltiden och forntiden. Men varför det är så kan jag inte svara på. Jag hade aldrig anat att det fanns en fantasyroman som var förlagd till Napoleontiden – och som dessutom i språket har en viss likhet med Jane Austen, faktiskt! Det är kul att bli possitivt överraskad och snubbla över litterära godbitar!
    Just den här klänningen passar bättre till den sistnämnda boken, trots att det mest är militära miljöskildringar som förekommer och många av de kvinnliga karaktärerna är klädda i manskläder. Men jag passar på att inspireras till en ny empireklänning i alla fall. Stilen är lite för dramatisk för Jane Austen’s berömda ”Stolthet och fördom”-hjältinna Elizabeth Bennet, skulle jag tro.

En klänning i renässansstil inspirerad av Shakespeares dramer till Annissa

BlaochlilaranessansklanningminiKlicka här för dockan.

Litteraturvetenskapskursen har nu kommit att handla om världsdramatiken och dess historia. Det är roligt och intressant, men inte riktigt lika roligt och intressant som när det handlade om romaner och noveller tidigare i vår.  Fördelen är dock att tempot har lugnat ner sig en smula.
     Jag har tagit mig igenom de stora grekiska dramerna (tragedierna) och det var inget som direkt föll mig i smaken (fast de var intressanta att tala om).  Men nu är det ganska mycket roligare, för denna vecka är det Shakespeare som gäller för hela slanten! Jag vet inte varför, men just Shakespeares dramer är något som jag gillar; de är mustiga, de är dramatiska och dialogerna är enormt vackra! Det är Hamlet, Macbeth och En midsommarnattsdröm som ska läsas, och jag har hunnit med Macbeth och halva Hamlet. En midsommarnattsdröm har jag redan läst en gång (på gymnasiet), och det är en av mina personliga favoriter när det gäller klassisk litteratur. 
     Faktum är att det endast var böcker av Shakespeare som jag var intresserad av att köpa för denna kurs, all annan litteratur har jag lånat. Det är lite ovant att läsa dramatik (allt är dialog), men det går fortare än vanliga böcker och man vänjer sig efter att tag. Det har faktiskt en egen sorts charm att läsa teater.
    Visserligen är Shakespears dramer ganska överdrivna för en modern iakttagare, men det finns så mycket inspiration och teman att hämta ur dem att jag tror att det är därför jag gillar dem. De verkar nästan fungera som en sorts inspirationsbank, upplever jag (jag skriver nämligen själv). Karaktärerna är också värda ett eget kapitel. En gång såg jag en Shakespearepjäs, nämligen komedin Trettondagsafton.
    Så därför var det ganska enkelt att välja att rita en renänssansklänning till Annissa, eftersom renässansen var den tidsera som Shakespeare levde under och som många av hans dramer utspelar sig i. Det var dock svårare att välja modell, eftersom renässansen är en modeera som jag inte är så väldigt bra på. Denna modell är en egen design och baserad på en stil som var på modet i början av 1500-talet (men jag kan inte garantera att den är historiskt korrekt). Färgsättningen var heller inte helt lätt att välja, men resultatet blev jag mycket nöjd med. Renässansklänningarna verkar vara väldigt färgstarka och pråliga.
    Klänningen här är inte ritad för någon specifik Shakespearekaraktär, men jag tror den skulle passa för någon av hans unga mogna (ej oskuldsfulla) kvinnoroller som Ofelia i Hamlet, eller Hermia eller Helena i En midsommarnattsdröm. Det finns säkerligen många fler kandidater, men jag tog de som förekommer i de dramer som jag läser just nu som exempel.
    Jag kan inte se det som omöjligt, snarare tvärtom, att jag så småningom kommer att rita klippdockor föreställandes Shakespearekaraktärer. Jag kommer nog att köpa mer av hans dramer i bokform (det finns en del). De är både underhållande att läsa och inspireras av, och roliga att ha just för att de är klassiker.

En klippdocka föreställandes Madame de Pompadour (ur mitt arkiv)

madamedepompadouranddressesminiKlicka här för större bild.

Anledningen till att jag ignorerat min blogg i nära på två veckors tid är att jag är inne i en mycket körig period med massor av böcker att läsa för litteraturvetenskapen och när jag har lediga stunder prioriterar jag mitt bok-projekt framför att rita för bloggen. Jag ska meddela att jag nog troligtvis inte kommer att rita något nytt till min bloggklippdocka på ett tag, men eftersom jag vill visa att jag fortfarande bloggar så har jag beslutat att posta fler av mina äldre alster och sådant som jag inte slutfört och lagt upp på hemsidan.
    Dagens klippdocka är en sådan som jag inte hade tålamod nog att slutföra helt (setet alltså). För ett tag sedan hade jag en idé att rita verkliga historiska personer  som klippdockor där jag baserade kostymerna på olika porträtt som fanns på den aktuella personen. Jag började med Madame de Pompadour, den berömda franska kungliga älskarinnan och modeikonen från 1700-talet, och det är hon som denna klippdocka föreställer. Hennes två klänningar är, förutom att de väl stämmer överens med rokokotidens mode, avbildningar från porträtt på henne. Bildkällor kan ses här och här. Och på denna madam finns det många olika porträtt.
   Jag var dock så noga med att återge klänningarna helt från målningarna (bland annat skuggade jag kreationerna med fyra olika färger för att få fram den där fina 1700-talsmåleristilen där tygernas lyster återgavs minituöst) att jag bara ritade dessa två klänningar innan jag tröttnade på hela projketet och inte orkade fortsätta. Det var mönstret på denna klänning som fick mig att ledsna helt (jag tror ni kan förstå varför). Hur som helst blev det två klänningar och därför kan jag posta den här klippdockan här på bloggen. Jag har sett på min bloggstatistik att 1700-talsklänningen är bland de populäraste inläggen, och därför tror jag att det kan vara lämpligt att visa mer 1700-talsklänningar här på bloggen, dessa är dock avbildningar och inga egna modeller.
    På tal om 1700-tal så var det dagens tema på föreläsningen under litteraturhistoriekursen på högskolan, och det var mycket intressant. Jag fick lära mig att den moderna romanen växte fram då och att britterna var ledande på den fronten, samt att de uppfann satiren under den epoken också.

En klänning i grekisk antik stil till Annissa (inspirerad av Homeros Odysséen)

grekiskantikklanningminiKlicka här för dockan.

Jag har haft som projekt att läsa Homeros Odysséen (en riktig klassiker som anses inleda den västerländska litteraturen) i helgen och i denna veckans början, eftersom den ingår i litteraturvetenskapen, vilket ju alla insatta säkerligen förstår varför. Jag kommer inte att göra någon recension på den, men jag tänker ändå ge mitt omdöme om den i detta inlägg.
   Det var en rätt bra bok över det hela taget, fast den har ändå rätt många svårigheter för en modern läsare. Det menas bland en del att Homeros inte kan läsas djupsinnigt eftersom hans enda syfte är att underhålla. Jag tycker det stämmer in på många avseenden, men inte alla, och det exempelvis för att karaktärerna inte ändrar sig särskilt mycket (åtminstone om man jämför med modern litteratur) och det som skildras skildras ganska ”torrt” och utan en engagerad berättare.
    Men trots det var den underhållande och sinlig och hade en stor detaljrikedom, men eftersom det här verket baserats på muntligt berättade historier återupprepas varenda liten detalj flera gånger och det blir ganska tröttsamt. Rent fysiskt är den ganska svårläst, eftersom jag inte är van det versmått den har, hexametern (sextakt). Hur som helst var det roligaste av allt hur de antika grekiska gudarna kunde gå ner och beblanda sig och prata med människorna. Gudinnan Athena var särskilt ”cool”, tyckte jag och hon har en stor roll i Odysséen. Hon kunde ikläda sig andra människors utseenden och ta deras röst och även ändra människors utseenden markant på ett ögonblick.
    Något annat som är riktigt häftigt med det här klassiska verket är dess tidsstruktur, för även om det har sitt ursprung i antiken berättas den inte i kronologisk ordning rätt igenom utan varieras på flera underhållande sätt.
    Jag måste skriva om handlingen också, och den är enkel; hjälten Odysseus är på väg hem från Trojanska kriget och stöter på en massa svårigheter och otrevligheter, och där hemma väntar hans trogna fru Penelope och son Telemachos som plågas av en massa friare som utnyttjar deras tillgångar. När Odysseus väl kommer hem efter tjugo år måste han ta sig an alla friarna.
   Jag ska erkänna att jag hade lite problem med det jag såg framför mig när jag läste, eftersom det var Disneys version av de grekiska gudarna, från filmen och tv-serien Hercules, som dök upp i min hjärna och jag fick kämpa lite för att få fram min egen inre version. Det är inget fel med Disneys version, men jag hade velat ha en vuxnare bild framför mig. En av mina kurskamrater hade också samma dilemma. 
    Så jag kände att jag ville ”illustera” detta inlägg med en grekisk antik klänning till Annissa. Antiken är en av de modeepoker jag har väldigt lite koll på, så jag behövde göra lite research. Här hittade jag en bra sida. Resultatet blev bra, och jag tycker mig ha fångat den rätt känslan även om alla detaljer säkerligen inte är historiskt korrekta.
   Jag har inte velat rita på en hel vecka, eftersom min scanner har vägrat att samarbeta med mig och förstört teckningar (vilket har lett till att jag lagt ner projektet med spelkortsdamerna jag skrev om tidigare). Men nu kände jag att det var dags igen.

Tidigare äldre inlägg