En vinröd empireklänning till Annissa (ritad av det faktumet att jag längtar efter en bra bok, som något av Jane Austen)

VinrodempireklänningmedguldparlfransminiKlicka här för dockan

Efter två outlästa böcker på raken, den första av Maeve Binchy och den andra av Alexander McCall Smith (som jag verkligen trodde skulle vara bra eftersom jag älskade ”Damernas detektivbyrå” och gillar författaren) är jag tämligen frustrerad.
     Felet med Maeve Binchys bok är att den hade ett hutlöst oelegant språkbruk och använde utslitna teman och Alexander McCall Smiths bok skulle ha varit bra om det inte hade varit för de halvpsykotiska, knäppa och otrevliga karaktärerna som inte gick att identifiera sig med. Men det är författarskicklighet det med, att lyfta fram det motbjudande hos karaktärerna till den milda grad att man vill att de ska dra åt helvete och slutar läsa, fast hundra sidor återstår.
     Den här frustrationen kommer sig av att jag inte vågar läsa något nytt av rädsla för att det också ska visa sig vara något jag inte tycker om, men samtidigt vill jag läsa, för jag älskar det och finner inspiration där, och då jag studerar hinner jag inte läsa lika mycket som ”bokbloggarkollegorna”! Nej, troligen kan det hända att jag just nu behöver läsa om något för att få tillbaka läslusten, eller ta ett ”säkert kort” som Jane Austen. På tal om henne så har jag två olästa böcker av henne i bokhyllan, ”Mansfield Park och ”Emma” (Emma försökte jag mig på första gången då jag var 14, men jag var nog för ung för det då).
     Så för att uppmuntra mig själv någorlunda kom jag på att jag skulle skriva om de här problemen samtidigt som jag postade den här vinröda empireklänningen med guldfransar till Annissa. Idén till den här klänningen kom då jag såg en vinröd lampskärm med pärlfrans i en lampaffär i helgen, och då gick det fort! Jag har så lätt att få idéer, och kan få de av de mest varierande ting.
     Jag skulle tro att det här är en afton – eller middagsklänning, och troligen kommer jag att ”spara” modellen till någon av de Jane Austen-karaktärer jag planerar att rita. Och där tror jag mig veta vem den skulle passa till – den högfärdiga, struntförnäma och inte så lite elaka Caroline Bingley i ”Stolthet och fördom”! Jag tror inte att jag behöver motivera det valet, den som läst boken förstår. 
     Det har blivit många empireklänningar till Annissa, men så är det min favoritera också. Fast för variationsrikedomens skull borde jag ta och rita lite mer kläder från andra eror med. Ett tag i sommar planerade jag att rita klippdockor ämnade för att bära empirekläder, både kvinnor och män, men jag blev inte riktigt nöjd med dockorna. Idéen har jag dock kvar.

Annonser

Tematrio – omslag

tematrioomslagDen här veckan frågar Lyran efter böcker med omslag som på något vis berört oss, för att de är vackra, fula eller beskriver bokens innehåll väl.

Här är mina tre val:

1 ”Krig och fred” av Leo Tolstoj, den nyaste utgåvan av Bonniers. Jag älskar det här omslaget för dess stilfulla elegans och lek mellan blå och röda toner, och med guldtext.  Den tvådelade bilden påminner mig lite om en filmaffisch, men med vackrare bilder. Och, ja, jag tycker bilden fångar den klassiska bokens innehåll väl med den vackra salongen upptill och slagfältsbilden nertill. Det här är faktiskt det allra vackraste omslaget i min bokhylla, om jag får säga det själv!
Krigochfredmini

 

 

 

 

 

 

2. ”Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith. Jag blir på rysligt glatt humör när jag ser det här färgglada, och enligt mig mycket estetiskt tilltalande omslaget. Det speglar den varma afrikanska stämningen i boken hur bra som helst. Också ett av mina favoritomslag i hyllan.
Damernasdetektivbyråmini

 

 

 

 

 

 

3. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf. Egentligen beskriver inte det här omslaget bokens innehåll särskilt bra, men jag älskar det i alla fall, för dess estetiska och eleganta ”gammaldagsmoderna” komposition. Det ser ut lite som ett snyggt tyg eller pärm till en dyrare skrivbok. Jag bara älskar mönstret, och när jag tänker efter fångar det nog lite av en sorts ”Selma – anda”.
GostaBerlibgmini

Annissas fantasyinspirerade ”prinsessklänning” (inspirerad av mitt nyupptäckta intresse för folksagor)

GronochrosafantasyklanningminiKlicka här för dockan.

Den här sommaren kom jag på att, för att få hjälp att finna inspiration till framtida berättelser, läsa gamla folksagor. Och då inte de där allra mest kända som ”Törnrosa, Askungen” och ”Snövit” som alla kan utantill, utan de mer okända, och i det här fallet huvudsakligen nordiska. Först lånade jag på biblioteket, men sedan fann jag några olika sagoböcker (märk väl att de jag intresserade mig för inte stod på barnavdelningen utan i avdelningen för folkdiktning på biblioteket och lika de jag köpt) för egen del.
    Jag hittade en rolig samling med sagor från hela världen på ett antikvariat/antikbod under en hemresa från Jämtland för en billig summa. Och sedan köpte jag den här pärlan på Adlibris, som verkligen ger mycket för pengarna! Förutom sagor innehåller den vackra illustrationer och ett mycket intressant förord där det bland annat berättas att både Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf tog inspiration från folksagor de hört som små och tyckte om till sina klassiska verk. Sedan tror jag att jag någon gång ska skaffa mig den här, och jag hoppas inte att det är samma sagor. En pocketutgåva vore bra, för en saga är en snabbt avslutad läsning som passar bra vid sänggåendet eller på en av alla de pendlingsresor jag gör i min vardag. 
      Folksagorna är ofta överdrivna i sina magiska inslag, men jag dras ändå mycket mer till dem än den så kallade populärfantasyn, för de innehåller något gammalt men samtidigt skimrande och tidlöst, och – hur ska jag kalla det, ”finstämt” över sig. Även om jag läser sagor mest som inspirationskällor så är de ibland underhållande bara som de är, som berättelser, och det särskilt i den första boken jag länkade till – där de har blivit aningen språkligt omarbetade. De svenska folksagorna är en fin gammal kulturskatt, och det är synd att få svenska samtida författare verkar ha kontakt med dem – men ge mig gärna synpunkter, om det skulle vara fel, och kanske även tips!
     Jag ska också berätta att jag var helt galen i klassiska sagor som barn, men jag levde i en tid då det tydligen inte var helt ”okej” att gilla sagor, och jag blev retad för det. Och i flera år brydde jag mig inte om dem alls, men nu har jag hittat intresset åter – men i en lite annan skepnad.
     Så, jag lät sagotemat inspirera mig till dagens klänning för min bloggklippdocka. Jag ska inte nämna så mycket om den, förutom att säga att modellen blev betydligt bättre än jag tänkte mig, och redan då såg jag den som bra. Det är en klänning för en prinsessa ur denna sagovärld, och den blev allt mer medeltidsinfluerad än jag väntade mig, men det gillade jag.
     Jag älskar den smaragdgröna färgen, och från början tänkte jag att de avvikande färgdetaljerna skulle vara vita, men så fann jag att den rosa och olivgröna blandningen utgjorde en betydligt intressantare och fantasifullare färgkombination. Och fantasifullt, det ska det ju vara när det handlar om sagor…

En klänning inspirerad av lönnlöv och silverpilblad till Annissa

LonnlovochpilbladsklanningminiKlicka här för dockan

Härom veckan var jag ute och promenerade mellan högskolan och centralsationen i Gävle, vilket jag för övrigt har för vana att göra, och fick på ett ställe se en eldröd lönn framför en silverpil (som tydligen egentligen heter vitpil) i en särskild vinkel – och jag fann där en obeskrivligt vacker färgkombination! Och givetvis blev jag inspirerad till att rita en klänning i eldrött och silvergrågrönt, eller pilbladsgrönt som jag hellre kallar färgen, och så tyckte jag att det allt var dags att rita något nytt till bloggklippdockan Annissa – som inte fått något nytt sedan i början av sommaren!
      Så det blev den här sagoaktiga klänningen, där min avsikt var att inte bara återge den makalösa färgkombinationen utan också avbilda formen på de olika trädens blad i modellen, så jag hoppas alla kan se att det förekommer lönnlöv och pilblad i den nu. Och jag är nöjd med den, naturligtvis, men färgkombinationen blev inte riktigt så sprakande som den var i verkligheten, men det är väl nästan omöjligt att få till något sådant. Om halsbandet som hör till denna klänning ska jag även tillägga att det är inspirerat av mitt senaste halsbandsinköp som är snarlikt.
       Jag har alltid tyckt om hösten, med dess klara luft och kravlöshet samt givetvis alla brinnande skogar. Och särskilt lönnar, som kan få hur fantastiska färger som helst – alltifrån solgult till vinrött! Silverpilar har jag dock inte sett byta färg på hösten, men att ett träds löv kan se ut som silver är fantastiskt vackert! Och inte behöver man gå ut särskilt långt i naturen för att se vackra saker så här års, det räcker med en stadspromenad och en iakttagande blick…

Recension: Rovfåglarnas tid (2005) av Elisabet Nemert

RovfaglarnasTidSå, det är hög tid att skriva en recension på en av de böcker jag läste under sensommaren, som jag totalt glömt bort att skriva om fram tills nu. ”Rovfåglarnas tid” av Elisabet Nemert var en bok jag hittade på bokrean men inte var helt säker på att jag ville ha, men funderade över natten och återkom nästa dag för att köpa den. Och det var faktiskt en bra bok, trots dess många brister.
     Historien handlar om den engelska prästdottern Angelica Blake som följer sin väninna grevedottern Diana till Frankrike, där Diana ska gifta sig med en konservativ och (visar det sig senare) ondsint fransk greve – och det mitt under brinnande revolution!
     Under berättelsens gång vidgar Angelica sina livserfarenheter genom en mängd dramatiska äventyr som för henne till Paris och revolutionens hjärta, och får lära sig vad medkänsla och mod betyder. Hon har också en ovanlig förmåga att se in i framtiden, som hon lär sig se som inte enbart negativ, och så stöter hon gång på gång ihop med den unge skicklige läkaren David Duchamp, som hon blir förälskad i och gifter sig med. Vad gäller handlingen ska jag också tillägga, kanske lite fräckt, att slutet är toklyckligt, nästan lite som i en Hollywoodfilm.
     Jag har sedan högstadieåldern haft en stor fascination för franska revolutionen och hela den tidens anda, och det utgör en mycket spännande bakgrund i den här romanen, och faktum är att historien nog är beroende av den för många av de mest spännande händelserna har att göra med revolutionen. Sagt i klartext är (så vitt jag vet) den verkliga världshistorien välintegrerad i handlingen. Problemet är dock att författaren så gärna verkar vilja förklara för mycket om det historiska, och därför låter romanen stundtals lite som en historiebok från högstadiet eller gymnasiet. Jag ska också tala om att de första 20, 30 sidorna i boken var extremt tröglästa, och jag var nära att tappa intresset helt, men sen tog det sig.
      Men den spännande och dramatiska historien grep tag i mig, och så karaktärerna (speciellt den manlige huvudpersonen David som jag blev lite så där svärmiskt förälskad i), och ett annat plus är den klassiska romantiken. Men jag måste dela ut lite småminus till alla klichéer, för även om många av dem bara kryddade handlingen var det många som kändes onödiga. Exempelvis är det alldeles för mycket fokus på Angelicas ockulta förmåga att sia in i framtiden, som till slut känns överdriven. Och så återkommer vissa element så många gånger att det blir tjatigt.
     Fast en annan sak jag uppskattade var den livsvisdom och människoklokskap som författaren vävt in i alla spännande episoder, för min analys av saken är att man lättare tar till sig sådana där sensmoraliska och reflektiva budskap om historien de förekommer i är spännande. Jag tycker dessutom om berättelser med sensmoraliska budskap, och har alltid gjort. Och även om mycket av det författaren beskriver är nära nog plattityder och klichéer så är det inte så illa att bli påmind om dem emellanåt. Språket är lätthanterligt och enkelt, men känns stundtals ganska nybörjaraktigt. Det är ingen större skicklighet i det, men jag gillar det ändå, på något vis.
      Slutligen ska jag säga att ”Rovfåglarnas tid” var en bok jag gillade för dess handling och karaktärer, men hantverksmässigt och språkligt har den faktiskt ganska mycket att önska. Men alla vet ju att det inte alltid är den tekniskt välarbetade litteraturen som tilltalar. En ganska halvdant skriven bok kan beröra om berättelsen tilltalar. Detta var en sådan bok, och faktum var att jag kände mig på glatt humör när jag slog igen pärmarna.