Recension: Jane Eyre (1847) av Charlotte Bronte

janeeyreAtt Jane Eyre av Charlotte Bronte ingick bland titlarna i min littteraturvetenskapskurs litteraturlista var en rätt fyndig slump (eller vad jag ska säga) för det är en bok som jag läst om i skolböckerna i litteraturhistoria på gymnasiet och som fångat mitt intresse. Denna roman anses vara en riktig klassiker och har fängslat massor av läsare ända sedan den gavs ut i mitten av 1800-talet.
    De som är insatta i litteraturhistoria vet säkert vad Jane Eyre handlar om, men jag tar handlingen ändå.
     Som barn blir Jane Eyre föräldrarlös och  omhändertas av illvilliga släktingar som regelrätt avskyr henne innan hon blir elev på en kristen välgörenhetsskola för föräldrarlösa flickor där hon visar sig vara en duktig elev. Där blir hon kvar i flera år, de sista två som lärare. När Jane är 18 år har hon tröttnat på skolans enformiga tillvaro och annonserar om en plats som guvernant. Hon kommer sedan till godset Thornfield Hall där hon möter dess förunderlige ägare, mr Rochester. De blir förälskade och Jane svarar ja på hans fireri. Men på Thornfield händer skrämmande saker och på bröllopsdagen avslöjas mr Rochesters dunkla hemlighet; han har redan en hustru som är inlåst på vinden på grund av galenskaper. Jane flyr och utstår svåra prövningar innan hon lyckas bli självständig och även oväntat tilldelas ett betydande arv. Hon är nära att glömma kärleken till mr Rochester men eftersom hon under en lång tid inte får höra något från Thornfield blir hon utom sig av oro och beslutar sig för att söka upp honom. Hon kommer dit och finner hela godset nerbränt (mordbrännaren var mr Rochesters vansinniga hustru som sedan, vad det verkar som, tog livet av sig trots att hennes make försökte rädda henne). Sedan finner hon mr Rochester på hans andra, illa belägna, gods. I olyckan förlorade han ena armen och synen, och därför blir han beroende av henne. Det är först nu de finner riktig lycka tillsammans och gifter sig.
     Denna roman är omdiskuterad för sitt feministiska budskap, och nog finns det ett sådant allt! Jane Eyre är sannerligen självständig och okuvlig, redan som barn får vi ta del av hennes rebelliska personlighet. Den blandar också realism med övernaturliga inslag som gör berättelsen spännande och riktig kuslig på vissa ställen, samtidigt som den är en, på sina ställen, svidande kritik av det viktorianska samhället. Det senare anses allmänt gälla kvinnosynen, men jag tycker personligen också att barnens situation nästan kritiseras ännu bitskare (läs de första 120 sidorna så förstår ni vad jag menar). Romanens inledande kapitel skildrar Janes bardom och är fullkomligt hjärtskärande! Jag kunde inte lägga ifrån mig boken föränn jag blivit försäkrad om att Jane blev vuxen och klarade sig hyfsat bra.
     Jag förstår verkligen varför Jane Eyre är en så älskad bok, och jag kan hålla med. Trots sina ca. 520 sidor tog det mig bara fyra dagar att läsa ut den (och även om det var en ”skolläsning” så blev jag gripen av alla öden och njöt av läsningen). Blandningen av realistiska (och kritiska) samhällsskildringar och övernaturliga inslag gör romanen dynamisk och originell på något vis (för övrigt är det en blandning som verkligen passar mig).
   Det är en enastående berättelse också, det händer så mycket spännande och roligt att författarinnans fantasi är att imponeras över. Jag skriver själv och vet hur klurigt det är att koka ihop en bra och bärande story. Berättartekniken är också häftig; tillräckligt lite talas om för att upprätthålla spänningen och allteftersom berättelsen närmar sig slutet faller fler och fler bitar på plats, och det även från olika håll. Jag som redan visste handlingen upplevde en väldig spänning, så hur ska den inte då upplevas för den som inte vet något i förväg?
   Det enda som jag egentligen anser saknas i den här romanen, och som gör att den ändå inte riktigt tilltalar mig, är avsaknaden av humor (det kan dock vara personligt, eftersom kurskamrater har påtalat humoristiska inslag). Även om det är en gipande story blir den ibland lite väl hårdkokt och snyftig (och det är inte riktigt vad jag brukar tycka om alla gånger). Men överlag är det en bok jag verkligen vill rekomendera, inte minst för att den är rolig att läsa.
    Jag måste säga något om språket också. Där lätt att ta till sig men ändå kryddat med oerhört tjusiga liknelser och poetiska inslag som gör det vackert i sin enkelhet. Jag tror det är det som ökar läsnjutningen. Liknelserna som används passar också oerhört bra till handlingen.

Jag passade på att kolla upp andra titlar av Charlotte Bronte på adlibris och hittade flera okända, men Jane Eyre var den enda som fanns på svenska. Jag hittade romaner som hette Vilette, The proffesor, Shirley Och Tales of Angria. Det fanns fler titlar, men de saknade information. Shirley tilltalade mig mest, de andra tyckte jag verkade för dystra.
  Sedan hittade jag en titel som verkar vara en parodi på hela litteraturhistorien med inslag av kriminalroman och sci-fi, och som använde sig av Jane Eyre, den är dock inte skriven av Charlotte Bronte, utan i nutid av Jasper Fforde och heter Var är Jane Eyre? Jag kunde inte läsa informationen utan att dra på smilbanden, och eftersom det var en billig bok tror jag att jag ska chansa och köpa den!

En annan kul detalj när det gäller anspelningar på romanen Jane Eyre är att en annan engelsk 1800-talsförfattarinna, Elizabeth Gaskell, har hittat på en figur med namnet Jane Eyre som är guvernant till huvudpersonen i romanen Hustrur och döttrar.

Annonser

En rödlila klänning från 1850-talet till Annissa

rodlilaklanning1850-talminiKlicka här för dockan.

Som jag redan talat om ett par gånger på bloggen så har jag en enorm förkärlek för 1800-talsklänningar, och det roliga med det seklet, ur modehistoriskt perspektiv,  är att modet ändrade sig så drastiskt under dess årtionden. Jag tänker dock inte hålla något föredrag om det här, även om jag har goda kunskaper i ämnet.
    Men dagens kostym till min bloggklippdocka Annissa är en så kallad krinolinklänning (underkjolen som gav klänningarna en enorm vidd) från 1850-talet.
    Precis som med de andra av Annissas historiska klänningar är inte heller denna en ”reproduktion” av existerande bildkälla, utan en egenhändig design.
  Jag försöker, som jag redan talat om, att rita  kläder från olika epoker till Annissa, och det mest fördelaktiga med hennes existens (eller hur jag nu ska kalla det) är att hon ger mig möjligheten att exprimentera med egna modeller i den aktuella historiska stilen, då jag i mina historiska modesett vill avbilda existerande bildkällor. Jag vill ju bli kostymdesigner och Annissa ger mig helt ypperliga tillfällen att designa egna historiska modeller, och därmed träna min förmåga.
   En annan kul sak är att det mellersta 1800-talet har en viss aktualitet i min vardag just nu, så det var därför jag kände för att rita en klänning från den tidsepoken, eftersom jag, i den pågående kursen i litteraturvetenskap på högskolan i Gävle, ska till att läsa två berömda klassiska romaner från den eran. Först och främst är det  Carl Jonas Love Almqvist’s Det går an, som jag ska skriva en analys på den kommande veckan (vi fick välja mellan några olika titlar). Lite senare i kursen ska jag även läsa en riktig kärleksklassisker, nämligen Jane Eyre av Charlotte Bronte. Jag har beställt de här böckerna, och troligtvis landar de i brevlådan imorgon.
   Det finns ingen bra samlingsbenämning av det mellersta och sena 1800-talets modestilar på svenska, men på engelska talar man om The Victorian era. Här, här, här, här och här passar jag på att visa några andra exempel på modet från samma epok, som jag brukar göra.