Recension: ”Den trettonde historien” (2006) av Diane Setterfield

 Faktum är att jag läste ut den här boken så sent som tidigare idag, och är så berörd och förtjust i den att jag måste skriva recensionen redan nu! Det här är nämligen en bok jag ÄLSKAR (med stora bokstäver) och kan inte se annat än att det är den mest perfekta bok jag läst på riktigt länge! Så den har fallit mig i smaken!
     ”Den trettonde historien” handlar om den fiktiva världsberömda författaren Vida Winter, som förutom sina böcker gjort sig känd för att i intervjuer ständigt hitta på nya berättelser om sin egen historia. Nu är hon sjuk och åldrad och anlitar Margaret Lea, som håller till i sin fars antikvariska bokhandel och skriver hobbybiografier över döda personer samt läser 1800-talslitteratur som ”Jane Eyre” och ”Svindlande höjder”, att skriva hennes biografi. 
       Margaret är mycket förundrad över varför just hon har fått detta märkliga uppdrag men nyfiken antar hon det och reser till Yorkshire för att möta miss Winter. Hon får höra en alldeles fängslande historia om godset Angelfield och dess märkliga invånare – särskilt om tvillingarna Adeline och Emmeline, men historien är snårig och full av mysterier som sakteliga får sina förbluffande svar, i takt med att miss Winters tid rinner ut. Slutligen visar det sig att det är något i både miss Winters och Margarets historia som binder dem samman.
       Den här boken gjorde ett väldigt starkt intryck på mig med dess gripande, intelligent uppbyggda berättelse om udda karaktärer på jakt efter sina identiteter, och dess medryckande poetiska språk (översättaren har gjort ett kanonjobb här)! Den är medvetet i dialog med engelska 1800-talsklassiker i den gotiska stilen, såsom ”Jane Eyre”, och eftersom jag läst den med kan jag känna igen detaljer. Men trots det lyckas den här historien bli sin egen.
        Författaren har på ett synnerligen skickligt sätt lyckats väva ihop alla snåriga trådar i mysteriet till en klar lösning, men utan att för den delen ge läsaren precis alla svar och bli övertydlig. Och när jag tror att det är klart, dyker det upp en helt ny överraskande vändning som vilat dold i tillsynes oviktiga detaljer tidigare i berättelsen.
       Vad jag mer gillar med den här boken är att den i så stor utsträckning handlar om magin med litteratur, böcker, läsning och skrivande – och för mig som själv skriver har den en väldigt inspirerande verkan. Inte bara för den underbara handlingen utan även, i allra högsta grad, för det sirligt välformulerade språket som vimlar av starka metaforer och bildspråk, men utan att bli pompöst. Det är lättsamt att läsa.
       Detta är en suggestiv berättelse som jag hade väldigt svårt att dra min uppmärksamhet ifrån, med en skräckromantisk stämning som dock inte blir för mycket, med väl valda mellanrum av en fint skildrad ”tokengelsk” gemytlig vardaglighet och en dos förnumstig humor. Men ack så sorglig den blir mot slutet – på det perfekta, riktigt förlösande sättet, enligt mig! Det sorgliga är så vackert och dramatiskt skildrat att den hade kapaciteten att verkligen dra tårarna ur mina ögon (och det händer nästan aldrig att en bok får mig att gråta). Och karaktärerna sedan; de kommer att sitta kvar i mitt medvetande länge. Det är jag förvissad om!
       Läs den här lågmält spännande berättelsen så förstår ni. Och gör det särskilt om ni gillar fullständigt fiktiva berättelser med övernaturliga inslag, som verkar ha mer att säga om det mänskliga psykets egensinnigheter än den mest realistiskt skildrade relationsroman. Jag säger det igen, denna bok berörde mig på djupet!