Recension: ”Islandet” (2001) av Carina Burman

Ibland händer det att man hittar en intressant bok till ett toklågt pris på rea som visar sig vara en riktig liten pärla, och den här boken var en sådan!
     ”Islandet” bygger uppenbarligen till stor del på verkliga händelser och är uppbyggd som en brevroman i tre delar, varav den första är en berättelse skriven av bokens huvudkaraktär. Handlingen kretsar kring tyskan Louise von Imhoff som i början av 1830-talet för sin svenska väninna Fransiska i brevform minns tillbaka till 1816 när hon och hennes diktande syster Amalia von Helvig besökte Uppsala och Malla Silvferstolpes litterära salong.
      Där möter Amalia den svenske poeten Gustav Geijer och blir förälskad, trots att hon själv är gift och Gustav lovat bort sitt hjärta till värmländskan Anna Liljebjörn, och berättelsen handlar om deras korta svärmiska romans (som tar fart på allvar när Amalias son Berhnard dör i charlakansfeber) innan de skiljs åt och Gustav gifter sig med Anna. 
      Åren går sedan, och när Gustav avlider år 1847 bekänner han på sin dödsbädd för Fransiska, som berättar det i brevform till Louise, att han aldrig glömde Amalia och aldrig förlorade de känslor han hyste för henne. 
      Först och främst så har den här boken ett underbart språk, lika lyriskt och poetiskt som personerna det handlar om är, och en fint upplagd berättelse. Berättelser om korta romanser med en tredje part på vardera sidor är sällan något jag riktigt gillar; jag tycker ofta att det blir ganska tjatigt, drygt och ibland även vulgärt – men här är det bara vackert! Det är svidande romantiskt, en riktigt stilfull stillsam kärlekshistoria, men där det ändå händer saker! Bland annat är episoden där sonen dör i sjukdom beskrivet med ett så underbart språk att det som händer aldrig känns riktigt hemskt (trots att det är det), och förutom det välformulerade ytterst eleganta språket haglar de klassiskt litterära anspelningarna, vilket är ytterst underhållande för en som i detta nu läser tidig svensk 1800-talslyrik på högskolan! Många diktstrofer är också infogade i texten, och mycket handlar det om hur karaktärerna skapade dem.
        Det är en kunnig författare som skrivit den här boken, och förutom Gustav Geijer förekommer även Atterbom och Esaias Tegnér i persongalleriet, vilka jag precis läst dikter av och läst om i litteraturvetenskapen (vilket naturligtvis har inverkat på omdömet en del). Problemet med en del historiska romaner som jag läst är att de har fått en alldeles för modern anda över sig, men den här boken känns autentisk mot den tid den skildrar i mina ögon. En tid jag för övrigt är mycket svag för litterärt sett, och det var kul att läsa en historia från den tiden som utspelar sig i Sverige (och Tyskland till en viss del) och är skriven av en svensk författare. När jag läste den här boken i förra veckan nästan sträckläste jag, för det var längesedan jag tog fram en bok som så väl överrensstämde med den stämningen jag för det tillfället var i – och vilken tillfredsställelse det är!
       De två första delarna i den här boken var det bästa jag läst på länge, välskrivna, eleganta, berörande och intellegenta, men dessvärre stagnerar historien litet i den sista delen, den som Fransiska skriver. Språket blir lite mer alldagligt och delar av historien får jag inte ihop, och ibland känns det som om den delen är ganska onödig. Den sitter dessutom ganska löst ihop med den övriga berättelsen, och tidshoppen från föregående episoder är lite för tvärt. Den är helt enkelt lite småtråkig och avglorifierar en del väldigt vackra saker som min smak föll pladask för i föregående delar.
      Men trots det älskar jag den här boken, och det var längesedan jag läste något som var så sinligt, underhållande och njutfullt – och dessutom byggt på verkliga händelser. Jag glömde nämna att den trots sin väldigt högkulturella och historiska framtoning också är rätt uppsluppet humorisk och att karaktärerna gjorts mycket levande, vilket bara gör det än bättre! Jag tog till mig den direkt, och särskilt underhållande och givande är ”Islandet” nog för den, som mig, har stort intresse av klassisk litteratur – och förstår alla fantastiska anspelningar.

Tematrio: Olästa klassiker

Den här veckan frågar Lyran efter klassiker som jag funderar eller planerar att läsa, och det är följande:

1. ”Emma” av Jane Austen: Försökte mig på att läsa den boken första gången när jag var fjorton, sedan när jag var sexton (då gick det lite bättre), men jag tyckte den var fullständigt händelselös. Det var innan jag blev Austen-fan, helt enkelt. Jag tror det är dags att försöka igen!

2: ”Sagan om ringen”-triologin av J.R.R Tolkien: För bara ett år sedan, och många år innan dess,  trodde jag att detta var ett verk jag aldrig skulle bli intresserad av, men i höst kom jag att ändra mig.  Jag har helt enkelt börjat bli intresserad av den främsta fantasyklassikern av dem alla, så aldrig ska man säga aldrig – som det heter…

3: Här kunde jag inte välja om jag skulle ta upp ”Löwenskiöld”-triologin av Selma Lagerlöf, ”Svindlande höjder” av Emily Bronte eller ”Den röda nejlikan”, så jag tar med dem alla. ”Löwenskiöld kommer jag att läsa, inte minst efter att Vixxtoria inspirerat mig till det, och Den röda nejlikan” vill jag läsa eftersom franska revolutionstiden och temat intresserar mig, men med ”Svindlande höjder” bara funderar jag. Jag har nämligen (möjligen lite barnsligt nog) rätt svårt för kärlekshistorier med olyckliga slut, men boken har nog säkerligen andra fina poänger.

En vinröd empireklänning till Annissa (ritad av det faktumet att jag längtar efter en bra bok, som något av Jane Austen)

Klicka här för dockan

Efter två outlästa böcker på raken, den första av Maeve Binchy och den andra av Alexander McCall Smith (som jag verkligen trodde skulle vara bra eftersom jag älskade ”Damernas detektivbyrå” och gillar författaren) är jag tämligen frustrerad.
     Felet med Maeve Binchys bok är att den hade ett hutlöst oelegant språkbruk och använde utslitna teman och Alexander McCall Smiths bok skulle ha varit bra om det inte hade varit för de halvpsykotiska, knäppa och otrevliga karaktärerna som inte gick att identifiera sig med. Men det är författarskicklighet det med, att lyfta fram det motbjudande hos karaktärerna till den milda grad att man vill att de ska dra åt helvete och slutar läsa, fast hundra sidor återstår.
     Den här frustrationen kommer sig av att jag inte vågar läsa något nytt av rädsla för att det också ska visa sig vara något jag inte tycker om, men samtidigt vill jag läsa, för jag älskar det och finner inspiration där, och då jag studerar hinner jag inte läsa lika mycket som ”bokbloggarkollegorna”! Nej, troligen kan det hända att jag just nu behöver läsa om något för att få tillbaka läslusten, eller ta ett ”säkert kort” som Jane Austen. På tal om henne så har jag två olästa böcker av henne i bokhyllan, ”Mansfield Park och ”Emma” (Emma försökte jag mig på första gången då jag var 14, men jag var nog för ung för det då).
     Så för att uppmuntra mig själv någorlunda kom jag på att jag skulle skriva om de här problemen samtidigt som jag postade den här vinröda empireklänningen med guldfransar till Annissa. Idén till den här klänningen kom då jag såg en vinröd lampskärm med pärlfrans i en lampaffär i helgen, och då gick det fort! Jag har så lätt att få idéer, och kan få de av de mest varierande ting.
     Jag skulle tro att det här är en afton – eller middagsklänning, och troligen kommer jag att ”spara” modellen till någon av de Jane Austen-karaktärer jag planerar att rita. Och där tror jag mig veta vem den skulle passa till – den högfärdiga, struntförnäma och inte så lite elaka Caroline Bingley i ”Stolthet och fördom”! Jag tror inte att jag behöver motivera det valet, den som läst boken förstår. 
     Det har blivit många empireklänningar till Annissa, men så är det min favoritera också. Fast för variationsrikedomens skull borde jag ta och rita lite mer kläder från andra eror med. Ett tag i sommar planerade jag att rita klippdockor ämnade för att bära empirekläder, både kvinnor och män, men jag blev inte riktigt nöjd med dockorna. Idéen har jag dock kvar.

Tematrio – omslag

Den här veckan frågar Lyran efter böcker med omslag som på något vis berört oss, för att de är vackra, fula eller beskriver bokens innehåll väl.

Här är mina tre val:

1 ”Krig och fred” av Leo Tolstoj, den nyaste utgåvan av Bonniers. Jag älskar det här omslaget för dess stilfulla elegans och lek mellan blå och röda toner, och med guldtext.  Den tvådelade bilden påminner mig lite om en filmaffisch, men med vackrare bilder. Och, ja, jag tycker bilden fångar den klassiska bokens innehåll väl med den vackra salongen upptill och slagfältsbilden nertill. Det här är faktiskt det allra vackraste omslaget i min bokhylla, om jag får säga det själv!

 

 

 

 

 

 

2. ”Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith. Jag blir på rysligt glatt humör när jag ser det här färgglada, och enligt mig mycket estetiskt tilltalande omslaget. Det speglar den varma afrikanska stämningen i boken hur bra som helst. Också ett av mina favoritomslag i hyllan.

 

 

 

 

 

 

3. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf. Egentligen beskriver inte det här omslaget bokens innehåll särskilt bra, men jag älskar det i alla fall, för dess estetiska och eleganta ”gammaldagsmoderna” komposition. Det ser ut lite som ett snyggt tyg eller pärm till en dyrare skrivbok. Jag bara älskar mönstret, och när jag tänker efter fångar det nog lite av en sorts ”Selma – anda”.

Recension: En herrgårdssägen (1899) av Selma Lagerlöf

Det är nyligen som jag upptäckt vilken fantastisk författare Selma Lagerlöf är, och under sommarens besök på hennes hem Mårbacka köpte jag i bokhandeln där den här finstämda lilla boken.
     ”En herrgårdssägen” handlar om studenten Gunnar Hede som hellre spelar fiol än ägnar sig åt studerna. När han får reda på att hans familjegods Munkhyttan på grund av dåligt ekonomiskt läge riskerar att gå till försäljning beslutar han sig för att göra allt han kan för att hindra det ödet. Han ger sig ut för att driva gårdshandel, men efter svåra händelser gör detta honom sinnessjuk. Visserligen fortsätter han sin verksamhet och får snart in så mycket pengar att Munkhyttan kan räddas, men även efter det driver han runt i byarna med sin kappsäck och fiol.
     Så händer det att han stöter på den unga och osjälviska Ingrid som han räddar från en för tidig död. Snart visar sig ödet för henne och talar om att hennes uppdrag är att frälsa Gunnnar från hans sjukdom, och så blir det. Genom sin kärlek botar Ingrid Gunnar, och slutligen kan han besvara den kärleken. Det är i mångt och mycket även en berättelse om mänskliga relationer och bemötandet av de ”annorlunda”.
      Först och främst ska jag tala om att jag verkligen kom att tycka om den här boken. Det är en slags insiktsfull psykologisk skildring i sagogestalt. Hela den här berättelsen är lite som en folksaga, fast med sina betydligt mer jordnära och realistiska inslag. Jag skulle nog vilja säga att det är en variant på ”Skönheten och odjuret”-temat, och en mycket finstämd sådan. Det är något mystiskt skimmrande i den här boken som sög mig fast. Det är något sagolikt som jag tycker om.
      Men det sagolika i den här boken är ändå nedtonat på ett elegant sätt som också känns genomtänkt och intilligent. Det blir helt enkelt inte för mycket, men inte för lite heller. Sagostämningen är difus och ganska ogreppbar, men den finns där. Det är konstnärligt och suggestivt, och jag beundrar verkligen förmågan att kunna åstadkomma en sådan osynlig men ändå så tydligt framträdande stämning i en bok.
      Berättelsen är inte spännande i den bemärkelsen, men den berör mig och engagerar för att den är så finstämd och vacker, med sitt varma och ljusa kärleksbudskap. Men så är jag den sort som föredrar finstämdhet framför ren spänning. Och även om det inte händer så mycket så är alla skildringar av huvudkaraktärernas känslor, tankar och drömmar så livfulla att historien sveper fram i en riktigt behaglig hastighet. En sak som är särskilt intressant är beskrivningen av Gunnars sinnessjukdom – jag tycker mig förstå hur han tänker. 
      Sedan är språket ett kapitel för sig. Rytmiskt, svepande och liksom svävande fyller det sidorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är på något vis nästan hypnotiserande. Det är enkelt men mustigt och innehållsrikt på samma gång. Halva mitt goda omdöme sitter i språket. Det lyfter verkligen fram historien och alla dess teman och budskap, och gör det till ett njutbart litet konstverk.
       En annan sak som fått mig att gilla den här boken så mycket är att den är så effektivt berättad. Den är lite drygt hundra sidor tjock men spänner över en tidsperiod på flera år, och inget väsentligt har missats. Och ändå är den inte kompakt, utan lätt och luftig.
         Som sagt, ”En herrgårdssägen” är en mycket finstämd bok som jag gillar skarpt. Jag skulle nog sammanfattningsvis kalla den för en välberättad psykologisk saga.

Min version av Elizabeth och mr Darcy…

Som jag skrev i nedanstående blogginlägg var det för mig ett nöje att läsa Jane Austens mest berömda roman ”Stolthet och fördom”.
     Och mycket riktigt kan jag redan nu lova att jag så småningom kommer att rita karaktärsklippdockor ur den boken, men eftersom jag har mycket annat att stå i för tillfället kommer det att dröja ett tag. Men min vision (eller vad jag nu ska kalla det) är att rita karaktärerna ur samtliga sex Austen-böcker som klippdockor, och det tror jag att jag redan har nämnt här på min blogg. Stolthet och fördom är en bok som jag avsiktligt valt att vänta med för detta projekt, eftersom jag redan har ett klippdocksset som är baserad på den boken, vilket jag köpte här. Och som jag tycker mycket. Dessutom har jag lovat mig själv att prioritera andra projekt än så länge.
     Men då jag hade kommit till den berömda scenen då de så välkända huvudpersonerna Elizabeth Bennet och mr Darcy oväntat träffar varandra på Darcys flådiga gods Pemberley och det för läsaren blir uppenbart att de båda är förälskade, kliade det så mycket i mina fingrar av inspiration, att jag var tvungen att sätta mig ner och rita min version av romanens hjälte och hjältinna. Denna gång blev det inga klippdockor, utan ovanstående porträtt – som givetvis kommer att bli mina förlagor till dem när det väl är dags.
    Jag är mycket nöjd med dessa porträtt, eftersom jag känner att jag verkligen fångat Elizabeths kvicka och intilligenta lynne och Darcys stolta och reserverade, men ändå finkänsliga, motsvarighet. Dessutom är han ju så känd för att vara snygg, så det var med glädje jag tog fasta på det. Och Elizabeths främsta kännetecken (i boken) är hennes vackra och klara ögon – de lyckades jag också få dit!
     Och så kläderna; jag älskar att rita klädedräkter från Jane Austens tid så mycket att jag funderar på att rita några bloggklippdockor enbart ämnade för kläder i den stilen, så att jag bara kan rita mer och mer (utan att begränsa mig till ett set på givet tema)!

Jag ska också tillägga att jag återigen kommer att vara frånvarande från bloggen ett tag, eftersom min dator kråglar och ska skickas in på reparation i veckan. Så det lär dröja några veckor innan jag återkommer.

Recension: Stolthet och fördom (1813) av Jane Austen

Jag vet att detta är långt ifrån den enda gång jag nämnt att Jane Austen är en av mina absoluta favoritförfattare, och därför var det till min stora glädje som jag via antikvariat.net lyckades få tag i hennes mest berömda roman.
     Handlingen i ”Stolthet och fördom” är vida känd och faktum är att jag visste de flesta av de stora episoderna och intrigerna innan jag läste. Hur som helst, så är detta historien om den kvicktänkta Elizabeth Bennet och den stolta godsägaren mr Darcy samt deras väg till kärlek och äktenskap.
     På grund av förhastade slutsatser avskyr Elizabeth till en början mr Darcy, men då de lär känna varandra bättre övervinner hon sina fördomar och han gör avkall på sin stolthet, vilken var den egenskap hos honom som Elizabeth avskydde och dömde hela hans person för.  På så sätt upptäcker de att de faktiskt älskar varandra.
     Samtidigt har Elizabeths mor, den enfaldiga mrs Bennet, som största mål i livet att få sina fem döttrar bra gifta. Och förutom detta är kärlekshistorien mellan Elizabeths äldre syster Jane och mr Darcys vän mr Bingley en viktig del av berättelsen. Liksom Elizabeths viljekamp med Darcys osympatiska moster lady Catherine de Bourgh som motsätter sig hennes och systersonens äktenskap. Här förekommer även många underhållande bihandlingar som en med en skenhelig ung präst som är nära att gifta sig med Elizabeth och de yngre systrarna Bennets vilda flirtande med det lokala regementets stiliga officerare. Samt, ej att förglömma, ett mycket lyckligt slut.
     Även om jag länge vidhållit att ”Stolthet och fördom”  inte är min personliga Austen-favorit, och gör det ännu, så är det på flera vis en fantastiskt bra bok. Den är underhållande humoristisk och bitvis så romantisk att jag blev alldeles varm inombords och bara myste under läsningen – genskaper som får mig att gilla en bok på fler plan än att den är välskriven. Hela storyn är mycket välarbetad och genomtänkt, och på något vis så har alla episoder och svängningar en koppling till varandra på ett utomordentligt smart sätt.
      Karaktärerna och det sätt som de gestaltas på är heller inte att förglömma, och om jag förstått det rätt så sägs det vara Jane Austens största styrka. Hennes karaktärer är lätta att känna igen, men att i denna bok lära känna dem in på skinnet gör man inte för lätt och snabbt och det är en bokegenskap jag tycker mycket om. Läsningen kräver lite ansträngning för att bli givande med denna bok. Jag känner att funderingar väcks, och på vissa av karaktärernas beteenden blir jag nästan arg – eller glad. Det måste visa att de är levande för läsaren.
    Fler saker som jag gillar med ”Stolthet och fördom” är det lugna tempo som berättelsen drivs fram i, men det utan att bli tråkig (vilket jag tyckte att den var när jag som 16-åring försökte läsa den på engelska). Det är utan tvekan ett driv i berättelsen, och för mig är förmågan att skapa engagemang och underhållande episoder ur lugna situationer det som i mångt och mycket utgör en författares skicklighet (en bok behöver nödvändigtvis inte vara dramatisk och hyperspännande för att vara intressant). Jag är säker på att det är Jane Austens iakttagelseförmåga och känsla för detaljer och människor sociala samvaro som gör hennes böcker så bra.
    Språket är också av en särdeles underbar sort. Kvickt, underfundigt och lite invecklat, men det på ett bra sätt. I språket sitter humorn och den milda ironi som Austen är känd för. Det är välformulerat och underhållande. Översättningen till just denna utgåva är dock lite klumpigt gjord med vissa formuleringsbrister och syftningsfel, men det överser jag denna gång.
     Vad jag tror får mig att gilla Jane Austens böcker så mycket är blandningen av ljuv romantik, som dock inte blir för intim, och de ganska bitska sedesskildringarna. Förutom kärlek handlar det om minst lika mycket om hur människor beter sig mot varandra, men utan att verka överdrivet. Det är bra, och jag stämmer med lätthet in i lovprisningen av detta klassiska verk.

Recension: Hans majestäts drake (2006) av Naomi Novik

Som jag berättade i ett tidigare inlägg var detta en bok jag ”snubblade över” i en bokhandel på en liten ort och blev genast intresserad av den. ”Hans majestäts drake” är första delen i serien ”Temeraire” och är en fantasy som utspelar sig under Napoleonkriget. Eftersom just det är en historisk era som fascinerar mig blev jag genast intresserad, och rätt glad att se att det finns fantasy som INTE utspelar sig enbart under forntid och medeltid. 
     Romanen handlar om den brittiske kaptenen Will Laurence som hittar ett drakägg på ett franskt skepp som han och hans mannar har besegrat. När ägget kläcks dyker den intilligenta draken Temeraire upp och Laurence blir hans flygare. Han lämnar flottan och beger sig till en flygbas för att utbildas tillsammans med sin drake och snart är de inblandade i strider mot Napoleons franska drakkår (som är större än den engelska) och även en del intriger på hemmaplan. Men de övervinner det hela och det visar sig att Temeraire tillhör en ovanlig kinesisk drakras med fantastiska egenskaper, i slutet. Boken innehåller många färgstarka drakflygare – och drakar av olika fascinerande raser. Det hela är en blandning mellan europeisk krigshistoria och populärfantasy.
    Konceptet med ett flygvapen bestående av drakar under Napoleonkrigen tycker jag är mycket intressant och fascinerande och i den här boken är det oerhört realistiskt skildrat – som om det vore en självklarhet att så är fallet. Visserligen gillar jag när fantasyinslag skildras på ett realistiskt sätt, men förutom drakarna finns inga andra inslag som känns som fantasy, och det blev faktiskt tråkigt i längden. Men jag gillar skarpt när det som är overkligt beskrivs som självklart, eftersom jag ibland får svårt med det tvivel som sådana här inslag brukar beskrivas med i vissa andra berättelser. 
    Jag ska villigt erkänna att jag blev en smula besviken på den här romanen; jag hade förväntat mig mer. I början var den riktigt bra, men den blev tyvärr för monoton för att vara underhållande mot slutet. I stort sett hela berättelsen utspelar sig i samma miljö. Det kan vara bra i en del fall, men här gjorde det att jag tappade intresset. Den skulle ha vunnit på att beskriva fler miljöer än den militära. Det hände saker, men det var ungefär de samma. Så det drar också ner omdömet.
   Bra var dock det psykologiska djup som fanns hos karaktärerna, där inberäknat drakarna, och vänskapen som växer fram mellan Laurence och hans drake är en mycket finstämd del av berättelsen, som också är ganska framträdande. Samvaron mellan kamraterna och drakarna på flygbasen känns också trovärdig och tämligen engagerande. Men jag fastnar ändå inte för dem, så det är ytterst tveksamt om jag kommer att läsa fortstättningen i denna serie.  En annan nackdel var att kapitlen var alldeles för långa.
    Men språket som författaren använder sig av är otroligt fint och ger berättelsen en känsla av 1800-talslitteratur. Miljöerna, människorna och, inte minst, drakarna och de olika drakraserna, beskrivs så pass ingående – men effektivt, så att det är lätt att se allting framför sig. Men jag får ändå inget större djup i denna berättelse, trots de psykologiska skildringarna och det välformulerade språket. Jag blir inte engagerad eller berörd, men det är trots det än välskriven bok och en intressant vinkling av världshistorien. Så det är ändå en ganska bra bok.

Recension: Gösta Berlings saga (1891) av Selma Lagerlöf

Detta är ännu en av de många böcker som jag läst med anledning av den litteraturvetenskapskurs jag går på högskolan – och det var ett mycket lyckligt sammanträffande, eftersom jag den senaste tiden har varit intresserad av att läsa Selma Lagerlöf, och jag upptäckte snart att Gösta Berlings saga, som är hennes debutroman, verkade låta som en roman i min stil. Jag hade rätt också, för även om jag hade rätt höga förväntningar blev de förväntningarna fullt ut infriade, och det är inte alltid så vanligt!
    Denna roman utspelar sig i Lövsjö härad i Värmland på 1820-talet och handlar om den unge prästen Gösta Berling, som på grund av för mycket supande förlorar sin prästposition. Han håller på att ta livet av sig när han blir räddad till livet av den dominanta majorskan på godset Ekeby och blir en av kavaljererna på hennes gods. Ett sorglöst leverne fritt från arbete tar sin början, och till saken hör att dessa kavaljerer, som är tolv till antalet, och majorskan kommer i kontakt med den elake brukspatron Sintram, som är i pakt med djävulen. Det är också en kärlekshistoria, skulle jag vilja säga, eftersom Gösta Berling finner den stora kärleken i den unga grevinnan Elisabet Dohna, som är gift med den dumme greve Henrik. Efter en hel del intrikata intriger skiljer sig greveparet och Gösta gifter sig med Elisabet, samtidigt som han inser att arbetet är människans sanna väg till livslycka. Detta är dock inte hela handlingen; romanen kryllar av mustiga övernaturliga sägner om övernaturligt starka män, diaboliska vargar och björnar, elaka häxor, skogsfruar, uppfinnare och spöklika sammanträffanden. Den är också fullspäckad av färgstarka karaktärer och deras livsberättelser.
    Omdömet är mycket självklart för min del. Detta är en synnerligen underhållande och spännande historia att ta del av. Jag älskar denna stil med ickerealistiska inslag och färgstarka karaktärer som verkligen tar plats i berättelsen. Jag skulle nästan vilja säga att det är en fantasyinspirerad roman, men inte den sortens populärfantasy (som jag för övrigt har rätt svårt för att lockas till), utan ”fantasyinslagen” baserar sig på sägner och folksagor. Att denna bok ändå är så, jag skulle vilja säga, folkloristiskt betonad är också något som onekligen fallit mig på läppen. 
    Herrgårdsmiljön som förekommer i denna roman var det som fångade mitt intresse, och att den är blandad med skildringar av en enastående vild och  vacker natur gör att jag verkligen uppskattar denna bok så mycket. Att Selma Lagerlöf älskade sitt Värmland tror jag ingen behöver tvivla på efter att ha läst Gösta Berlings saga. Men även fattiga bönder och torpare, och deras miljöer, förekommer och det är kontrasten mellan de rika och de fattiga som jag tror gör romanen så färgstark. Men även mellanskikten, såsom präster och militärer, förekommer.
    Budskapet är att människan når sin livsmening genom arbetetet, och även kärleken, och det är något som jag verkligen stämmer in i och som drar upp mitt omdöme om denna roman avsevärt. Sedan är det skrivet på ett så fantastiskt sätt att detta budskap framstår som mycket storslaget och högtidligt, inte minst i slutet. Och det är nog så man märker att det är en bra författarare, tror jag.
    Språket är också värt ett kapitel för sig. Berättarrösten är mycket framträdande och språket gammalmodigt poetiskt (det var det redan på Selmas tid), och så enormt vackert och medryckande. Den språkliga tidsformen skiftar också från dåtid till nutid hela tiden, vilket onekligen ökar spänningen och, inte minst, närvarokänslan. Men trots det ålderdomliga språket, som dock inte alls är ålderdomligt hela romanen ut, är det lätt att hänga med i vad som händer. En annan sak som också förekommer, och som jag gillar, är humor – blandat med allvar. Och de övernaturliga inslagen är blandat med en verklighetskänsla. Det är en stilblandning som jag faller pladask för!
  

Jag kommer nog att läsa om denna roman i sommar, eftersom jag hade lite för brottom med att läsa den inför  föreläsningen för att fullt ut njuta och iaktta de små underfundigheter som brukar komma fram när man tar sig tid med en bok. Jag tror jag kommer att läsa fler böcker av Selma Lagerlöf i framtiden, också.

Grevinnan de Restaud’s (ödesdigra) guldlamébalklänning (från Balzac’s Pappa Goriot)

Klicka här för dockan.

Många uppgifter och göromål har fått mig att avstå från att rita nya kläder till min bloggklippdocka Annissa denna månad, men så här i månadsslutet fick jag en idé som jag inte kunde vänta med att verkställa. 
    Jag ska passa på att berätta för er att Annissa också har en funktion som ”skådespelerska” för mina klädidéer när så behövs. Hon kan enkelt ikläda sig olika romangestalters (eller andra gestalters) identiteter när jag inte har orken eller lusten att rita ett helt sett av en karaktär från en roman. Denna kreation har en sådan funktion. 
   Jag har nyligen läst Honoré de Balzacs klassikerroman Pappa Goriot (recension här). Och eftersom jag har skrivit en recension på den kan ni läsa om bokens handling där, så behöver jag inte återberätta den i detta inlägg. Därför kan jag istället förklara hur denna klänning hänger ihop med romanen Pappa Goriot.
    Jo, det är så att i en episod i slutet av romanen beställer den ena av pappa Goriots döttrar, vid namn Anastasie de Restaud, en guldlaméklänning inför en stor bal i Paris socitet. Det visar sig att den klänningen blir så dyr att den verkar ruinera grevinnan Anastasie, och hennes far får slag över det faktumet och han  återhämtar sig aldrig. Det kan man kalla en ödesdiger klänning, men den beskrivs som mycket vacker, ironiskt nog! 
      När jag läste den episoden kände jag mig extremt sugen på att rita den klänningen, och även om Goriots båda döttrar skulle göra sig bra som klippdockor (de är båda vackra och har många vackra klänningar) har jag andra projekt att prioritera, så det fick bli Annissa som fick ikläda sig grevinnan de Restaud’s indentitet och bära hennes guldlaméklänning. Till på köpet utspelar sig romanen Pappa Goriot åren 1819 och 1820, så därför fick jag tillfälle att rita något i en historisk stil som jag gillar (det har jag berättat förut). Jag tror det kan passa att kalla den ”senempire”. Av den anledningen har jag ritat denna guldklänning i tidig 1820-talsstil, och som det brukar vara, så är även denna modell en egen design med tidstypiska detaljer.
   

När det gäller andra romaner som utspelar sig på 1820-talet (och som kan passa att rita karaktärsklippdockor ur) kommer jag inom några veckor att läsa Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, som verkar vara en av Sveriges största klassikerromaner, eftersom även den ingår i litteraturvetenskapskursen. Ända sedan jag såg SVT:s juldrama om Selma Lagerlöf har jag varit sugen på att läsa något av henne, så detta var en lyckträff. Gösta Berlings saga verkar vara en roman i herrgårdsmiljö med sagoinslag, av vad jag har läst om den, så jag hoppas att den kan passa för mina klippdockavsikter.