Vinterkläder till Natasha och Lucius

Klicka här och här för dockorna.
Klicka här och här för kläderna.

Klimatet i mitt påhittade kungarike Laritanien är ungefär som det svenska, med både vinter, vår, sommar och höst. Och i de bergiga delarna där Prudedbo ligger är vintrarna givetvis både kalla och snörika. De är även vackra, för de som tycker om den, och eftersom lite av min tanke med det här projektet är att följa de faktiska årstiderna när jag ritar kostymer lämpar det sig väl att lägga ut lite stiliga vinterkläder nu.
      Jag känner att jag inte har så mycket att berätta runt ikring den här gången, verkligheten med dess alla måsten har gjort mig oinspirerad. Och det ordentligt, också!
       Men som ni nog ser så ser varken Natasha eller Lucius snö och kyla som något hinder för att bära stiliga kläder, tvärtom! Själv tycker jag att Natashas flådiga roströda kappa med grå pälskanter och plymförsedda mössa och Lucius lätt uniformsbetonade mörkblå rock med mörkbrun päls på lätt skulle platsa i vilken dramatisering av ”Krig och fred” som helst! =) Sånär som på den shoppingkasse som Lucius håller i…
        Anledningen till att jag ritade den var helt enkelt den att jag ville göra det lite roligare för mig. Lucius har nämligen här varit och mellandagshandlat på Prudedbos mest välansedda herrekipering och klädbutik ”M. Firreu’s”, vilken efter bokhandeln och de båda konditorierna är hans favoritställe i staden.
     Det är alltid bra service där, tycker han, och han hittar alltid något kul, om det så endast vore en ny kravattdekoration. Här tror jag bestämt att han har införskaffat sig en ny väst av något slag, eller två. Kanske även någon bländvit kråsskjorta. Jag tycker det är väldigt kul att rita herrkläder av det slag som Lucius och hans landsmän bär, så han verkar inte vilja göra mig besviken. 😉
       Natasha tror jag är ute på vinterpromenad med sin syster Alexandra och bästa väninna Lisanne i den här kostymen. Det finns en fin liten park i Prudedbo som även på vintern är riktigt angenäm att promenera i för invånarna. De matar nog änderna vid ån som rinner igenom den och skrattar åt hur roligt det ser ut när de halkar fram på isen för att få tag i sin brödbit, och sedan går de på konditori. Där äter de chokladbakelser och kanelbullar och dricker cappucino, och talar om allt som man kan tänkas tala om på ett konditori. Lisanne och Natasha har den konstnärliga ådran gemensamt, då Lisanne läser på konstfack i Meronia, så det ämnet står givetvis mycket i fokus. 
        Lucius ansluter sig sedan till dem; han vill inte att fåfängan ska göra honom självupptagen. Men det är inga problem eftersom hans vänner känner till hans intresse för stiliga kläder väl, och vet att det är harmlöst och inte påverkar hans personlighet det minsta. =)

Reinkarnation för klippdocksindivider

Flera gånger om har det hänt att olika berättelseprojekt inspirerat mig så våldsamt och gjort mig så ivrig över att få hitta på nya karaktärer att jag ”massproducerat” klippdockor speciellt ämnade för det och dem. Sedan slocknar inspirationen hastigt och grundidén försvinner, och jag tvärtröttnar. Kvar blir sedan en hel hög olika klippdockor som med förlorad individvärdighet läggs till handlingarna i någon mapp i min bokhylla. Men ALDRIG slänger jag någon av dem! Aldrig!
      För på senare år har jag koppit på att de kan få nytt liv i ett nytt projekt som går i samma stil (för det gör mina berättelseprojekt för det mesta), och få helt nya karaktärer om de har ett utseende, eller något annat liknande, som matchar upp det projektets helt nyritade dockor. Man kan nog med rätta kalla det reinkarnation, eller hur? 😛 Eller återvinning om man föredrar att uttrycka sig mer bokstavligt. =) Det är givetvis både mer miljövänligt än att rita nytt hela tiden, har jag kommit på, men framförallt sparar det mig flera timmars teckningsarbete och gör mina arkiv något mindre. Just därför är det alltid lika kul när det går, och än mer roligt blir det när även deras kostymer kan användas på nytt! 
     Dockorna på bilden ovan är ett brokigt gäng sådana klippdockor som ritats för ett kapsejsat överpretantiöst bloggprojekt som jag arbetade på mellan mars och oktober 2010. Inom kort kommer ni dock att få se mer av dem alla. Detta nämnda projekt var en mer avancerad variant på ”Meronia och Prudedbo”, så stilen är den samma, och när jag nu i veckan funderade över nya karaktärer till det så kom jag att tänka på dessa och inse att det vore kul om jag kunde återanvända dem och därifrån klura vidare på deras nya identiteter. Och det visade sig att det kunde jag väldigt väl! =)
      En av dessa i bilden är Laritaniens drottning Minerva I (jag säger ännu inte vilken) och de övriga olika helt vanliga människor som bor i Prudedbo och på olika sätt känner familjerna de Valessonie, Dicane och Sesti. Men jag vet ännu inte så mycket om dem, eller vad de heter, men jag gjorde dem ursprungligen som två olika familjer – och det tänker jag inte ändra på, trots att de återuppstått för ett helt nytt projekt. Hur som helst så ska det bli väldigt, väldigt kul, för att hitta på karaktärer är det bästa jag vet!

Selma och hennes barnbarn Magdalena och David presenterar sig

Klicka här, här och här för dockorna.
Klicka här, här och här för kläderna.

Nu känner jag att jag äntligen kan börja återuppta bloggandet fullt ut efter allt som varit, och jag gör det med ett kraftigt försenat inlägg, som jag förklarade varför i föregående.
      Så jag börjar bloggåret 2011 med att presentera några nya ansikten i projektet ”Meronia och Prudedbo” för er alla – Natashas gammelfaster Selma Sesti och Selmas båda barnbarn Magdalena och David (som därför också är tremänningar till syskonen Dicane).
       Selma är en relativt välbeställd advokatänka som bor på en stor gård på ett fint ställe mitt i skogarna utanför Prudedbo, men inte så långt ifrån tätorten att det vållar problem. Hon är dryga sextio år, gladlynt, omtänksam och trivs med sitt liv. Hon är en mycket skicklig amatörkock och har även till hobby att tillverka allehanda tvålar, parfymer och annat kul som hon säljer under Prudedbos välbesökta marknadsdagar.
      Men än mer tycker hon om att bry sig om sina vänner och släktingar, och eftersom hennes hem inte ligger så långt ifrån godset Amaryllisenborg brukar hon och hennes brorson Eberhard Dicane med familj hälsa på varandra flera gånger i veckan. Hon är mycket omtyckt av hela familjen Dicane Sisgipli och även av grevefamiljen de Valessonie som äger slottet. Och är det något hela Prudedbo kan intyga, så är det att madame Sesti alltid ställer upp! =)
        Men också just därför har Selma tagit på sig ett stort och synnerligen viktigt ansvar, att ta hand om och uppfostra sina båda barnbarn Magdalena och David. Det är nämligen så att Selmas ende son Michael är diplomat och därför har ständig utlandstjänst, och även hans hustru Iris har världen utanför Laritanien som arbetsplats och kan sällan vara hemma. Hon är utrikeskorrespondent.
      De kom redan när barnen var mycket små överrens om att ett kringflackande liv i världen inte var något bra liv för små barn att leva, utan vad de behövde var ett tryggt och beständigt hem – och det var vad deras farmor i Prudedbo kunde ge dem. Så Selma ställde tveklöst upp och nu har Magdalena och hennes lillebror en betydligt varmare och intimare relation till henne än till sina föräldrar – och inget tvivel råder om att de stortrivs här! De har alltid gått i Prudedbos skola, båda två, och har många kamrater och bra lärare, och dessutom har de ju sina rika släktingar Dicane Sisgipli på Amaryllisenborg på nära håll och kan njuta lyxen av att kunna besöka ett riktigt slott när de vill, och de gör de ofta tillsammans med sin farmor. Det kanske lite tråkiga är dock att relationen till föräldrarna är ganska kylig och att de inte alls kommer och hälsar på dem i Prudedbo så ofta som de lovar. 
       Magdalena är tolv år och en alert tjej som inte vet något bättre än att rita klippdockor och kläddesignskisser, och det är hon riktigt duktig på också, och just för att hon delar intresset med sin tremänning Natasha avgudar hon henne. Natasha uppskattar Magdalenas skisser med, och låter sig med lust inspireras av dem. Därför är det också värt att nämna att Magdalena har ett antal kläder i sin garderob som hon själv ritat designen till, och hon vet att det kommer att bli än mer av det när hon blir äldre.  Hon är också väldigt positivt inställd till skolan, och hon och hennes lillebror är dessutom goda golfspelare, och det är ju helt förståeligt eftersom de bor grannar med ett golfresort som deras släktingar är med och driver! =)
        David är åtta år och gillar bäst att busa runt med sina kompisar. Han är dock inte den som busar för att vara stygg, utan vad han vill med sina hyss är att se vad som händer av dem. Naturligtvis blir det också mycket påhittig lek, och ibland en del sällskapsspel, och lite datorspel (som dock Selma inte låter honom ägna för mycket tid åt). Vintertid är snöbollskrig det bästa han och vännerna vet, och sommartid spontanfotboll.
        Här har jag ritat familjen i halvfina hemmakläder som de bär under ett av Michaels och Iris sällsynta besök. Selmas mörkblå sidenklänning med brunröda detaljer tillhör hennes finare med vit muslinkrage och silverkedja, och iklädda nya moderiktiga kläder visar Magdalena upp sina nyaste modeller och David delar med sig av sitt lördagsgodis till föräldrarna.

Natasha Dicane och Lucius de Valessonie presenterar sig

Klicka här och här för dockorna.
Klicka här och här för kläderna.

I det fiktiva kungariket Laritanien, fyra mil norr om den flotta huvudstaden Meronia, ligger den lilla gemytliga landsbygdsnära och synnerligen natursköna staden Prudedbo. Att vara så nära belägen en sådan mondän metropol som Meronia har sina problem för denna lilla stad och påverkar starkt dess självbild. Det råder en viss skepsis gentemot huvudstadsinvånarnas överlägsenhet och Meroniaborna har en förkärlek för att idyllisera landsorten kanske lite väl mycket (helt enkelt den gamla klassiska konflikten mellan stad och landsbygd). Men det är egentligen ett marginellt problem, för Prudedbo är en mycket behaglig stad att bo i – och det är dess invånares egen förtjäst, för de har nämligen under generationer byggt upp en mycket stark byaanda och är både gästvänliga och mycket generösa. De tvekar aldrig inför att ställa upp för varandra. =)
       Staden har en stolthet, det riktigt fina godset Amaryllisenborg slott där grevefamiljen de Valessonie bor och driver ett flott golfresort som är både väl etablerat och välbesökt. Familjen har själv ett mycket gott rykte som mycket godhjärtade människor och är en fin familj med gamla exellenta anor (och har därför en given plats i den kungliga societeten i Meronia). Just därför har de många vänner och är omtyckta såväl av Prudedbos bönder och arbetare som av societetsfolket i huvudstaden, och ni kan minsann tro att greve Gustavus, grevinnan Adolphine och deras tre barn trivs med tillvaron (äldste sonen Abel är dock överste i drottning Minerva I:s livgarde och bor därför flådigt i Meronia – men kommer hem till sin familj så ofta han får möjlighet). Men de latar sig inte, för de har ett stort företag med både hotell, restaurang och golfanläggning att sköta! Där bor dessa två personligheter. 
      Natasha Dicane är dotter till den framgångsrika företagarinnan Maeve Sisgipli som är anställd som ekonomisk rådgivare på Amaryllisenborg, och hennes far Eberhard har gjort sig en stor förmögenhet på skogsbruk och förvaltar nuförtiden den skog som hör till godset (ingen vet ännu att de markerna innehåller stora guldfyndigheter). Familjen Dicane Sisgipli är en högaktad familj med en prestigefylld societetsställning och har sin helt egna flygel där, med flera egna tjänare. Dock har Eberhard ursprung som en helt vanlig medborgare och har lärt sina tre barn att inte skryta med sina tillgångar och därigenom handla oklokt och arrogant, så trots att det är en nyrik familj är den kärleksfull och vänlig – och arbetar rätt hårt med att bryta fördomar om sin sort.
      Natasha har en äldre bror vid namn Edvard som är historielärare på mellanstadiet och bor på helt annan ort med egen familj, och en yngre syster som heter Alexandra som tillsammans med henne och föräldrarna arbetar stenhårt med att sköta allt det som behöver skötas för att Amaryllisenborg ska fortsätta att vara det välrenomerade golfresort det är. Natasha är en jordnära och intelligent person med ett ömt hjärta för greveparet de Valessonies mellanson Lucius, men gillar givetvis även de allra flesta människor hon har kontakt med. Förutom det och sin kärlek till naturen runt Prudedbo är hennes största intresse att designa kläder både till sig själv och till andra (och det har hon gjort sig ett namn i societetskretsarna för), men det är många saker utöver det hon gillar!
       Lucius de Valessonie är Gustavus och Adolphines mellanson, och han är djupt engarerad i familjeföretaget, även om många runtomkring honom hävdar stenhårt att han borde bli musiker eller författare – en sådan violinvirtuos som han är och sådana fina berättelser han skriver. Och eftersom han är stilig och har ett namn är han attraktiv i societeten. Men det är något han struntar i blankt eftersom han tror sig veta helt säkert att det är Natasha Dicane som är hans tvillingsjäl. Förutom sin äldre bror Abel har han sin lillasyster Isabelle, och till sin person är han mycket omtänksam, eftertänksam och har ett stort sinne för det roliga, det goda och det humoristiska i livet. 
     Här är det vardagsliv som gäller för Natasha och Lucius. De har en ledig stund och Natasha förvaltar den genom att njuta av en kopp eftermiddagskaffe och bläddra i det senaste numret av sin favoritmodetidning för att få inspiration till nya modeller. Klänningen hon bär är en favorit, givevis i egen design – och hon vill därför inte spilla kaffe på den, däremot har hon ingenting emot att få kaffefläckar i sina skissböcker – det ger dem bara fin patina, anser hon. Lucius vill sitta för sig själv med sin nya laptop och chatta med några högadliga vänner på Facebook, vilka han inte träffat på ett tag, och även om ingen ser honom bär han prydligt sin trendiga råsidenrock.

Nästa personer att presentera sig i denna serie är Natashas gammelfaster och hennes barnbarn…

Nya tag och introduktion till ny bloggserie

Ja, som jag skrivit förut, och vad jag tror vid ett flertal tillfällen, så önskade jag att få till fler klippdockor på bloggen än Annissa. Naturligtvis är det inte det minsta fel på henne på något vis, men det känns lite opersonligt och endimensionellt med EN docka för alla typer av kläder och berättelser. Jag gillar att ge mina klippdockor personligheter och berättelser, vill att de ska ingå i ett sammanhang och ha en egen stil, och dessutom vill jag ha mångfald! (Utöver det vill jag visa att jag även gärna ritar manliga klippdockor). Så framöver kommer det att dyka upp ett antal nya dockor här, och inspirerad av denna klippdocksblogg med konceptet flera olika dockor i olika stilar hoppas jag kunna juta nytt liv i denna övergivna blogg och få den mer varierad. 
     Jag känner mig väldigt idérik och har en väldigt stark lust att kunna berätta mer historier runt mina klippdockor och deras kläder. Eftersom jag, om jag får säga det själv, har en väldigt rik och ganska skruvad fantasi så känner jag även en minst lika stark lust att visa upp den – sida vid sida med min stora passion för klädteckning. Och jag lovar – de två går ihop; det kommer ni att få se snart! =)
     Jag planerar att köra några olika ”serier” med dockor från olika världar (vilka jag själv har och kommer att hitta på) i framförallt fantasy och historisk stil, men även med moderna inslag. Jag vill helt enkelt ta ut svängarna precis som jag själv vill och inte känna några krav på varken realism eller något annat sådant. Bara min fantasi ska sätta gränserna över vad jag hittar på!
     Jag planerar att vara spontan eftersom tidigare bloggprojekt har jag planerat så pretensiöst att de helt enkelt kapsejsat därför att de helt enkelt växte sig för stora och ogreppbara. Därför har jag inte kommit på så mycket än, men eftersom jag skriver detta nu kommer jag redan ikväll att introducera en ny serie med nya dockor, men eftersom detta inlägg skulle bli både för stort och för splittrat kommer de för sig i nästa.
       Jag kan dock kort presentera vad det går ut på, och det är en serie som utspelar sig i ett fantasiland som jag valt att förlägga till en Jane Austen-inspirerad tid, men där det finns moderniteter såsom TV, internet och modern vetenskap. Klippdockorna i denna serie bor på och ikring ett stort slott i en mindre stad (som ägarna gjort till ett stort lyxigt golfresort), och allt är en blandning av regencystil och modernt vardagsliv.  Så det första nya taget på bloggen går i min absoluta favoritstil, som jag själv hittat på, och som jag nu kan avslöja är den jag skriver mina egna litterära berättelser i. Hoppas att jag är begriplig! 😉

NOT: Den här klippdocksserien har jag döpt till ”Meronia och Prudedbo” mer för att ha något att tagga med än för att jag planerar att göra en ”bloggsåpa” av den (vet dock inte det minsta om vilka idéer jag får i framtiden). Prudedbo är namnet på småstaden där klippdockorna/karaktärerna bor, och Meronia är huvudstaden i mitt fantasiland Laritanien (älskar att hitta på den här typen av namn på fiktiva fantasiplatser – och jag lovar att det kommer fler…)
    Prudedbo ligger inte långt därifrån, nämligen, och som småstad belägen nära den fina huvudstaden har den sina identitetsproblem – men det har befolkningen där mer eller mindre löst genom att ha en mycket god byaanda. Huvuddelen av seriens alla små berättelser kommer att utgå ifrån denna gemytliga småstad, och min förhoppning är att ni ska tycka om den. =)

En vinröd empireklänning till Annissa (ritad av det faktumet att jag längtar efter en bra bok, som något av Jane Austen)

Klicka här för dockan

Efter två outlästa böcker på raken, den första av Maeve Binchy och den andra av Alexander McCall Smith (som jag verkligen trodde skulle vara bra eftersom jag älskade ”Damernas detektivbyrå” och gillar författaren) är jag tämligen frustrerad.
     Felet med Maeve Binchys bok är att den hade ett hutlöst oelegant språkbruk och använde utslitna teman och Alexander McCall Smiths bok skulle ha varit bra om det inte hade varit för de halvpsykotiska, knäppa och otrevliga karaktärerna som inte gick att identifiera sig med. Men det är författarskicklighet det med, att lyfta fram det motbjudande hos karaktärerna till den milda grad att man vill att de ska dra åt helvete och slutar läsa, fast hundra sidor återstår.
     Den här frustrationen kommer sig av att jag inte vågar läsa något nytt av rädsla för att det också ska visa sig vara något jag inte tycker om, men samtidigt vill jag läsa, för jag älskar det och finner inspiration där, och då jag studerar hinner jag inte läsa lika mycket som ”bokbloggarkollegorna”! Nej, troligen kan det hända att jag just nu behöver läsa om något för att få tillbaka läslusten, eller ta ett ”säkert kort” som Jane Austen. På tal om henne så har jag två olästa böcker av henne i bokhyllan, ”Mansfield Park och ”Emma” (Emma försökte jag mig på första gången då jag var 14, men jag var nog för ung för det då).
     Så för att uppmuntra mig själv någorlunda kom jag på att jag skulle skriva om de här problemen samtidigt som jag postade den här vinröda empireklänningen med guldfransar till Annissa. Idén till den här klänningen kom då jag såg en vinröd lampskärm med pärlfrans i en lampaffär i helgen, och då gick det fort! Jag har så lätt att få idéer, och kan få de av de mest varierande ting.
     Jag skulle tro att det här är en afton – eller middagsklänning, och troligen kommer jag att ”spara” modellen till någon av de Jane Austen-karaktärer jag planerar att rita. Och där tror jag mig veta vem den skulle passa till – den högfärdiga, struntförnäma och inte så lite elaka Caroline Bingley i ”Stolthet och fördom”! Jag tror inte att jag behöver motivera det valet, den som läst boken förstår. 
     Det har blivit många empireklänningar till Annissa, men så är det min favoritera också. Fast för variationsrikedomens skull borde jag ta och rita lite mer kläder från andra eror med. Ett tag i sommar planerade jag att rita klippdockor ämnade för att bära empirekläder, både kvinnor och män, men jag blev inte riktigt nöjd med dockorna. Idéen har jag dock kvar.

Min version av Elizabeth och mr Darcy…

Som jag skrev i nedanstående blogginlägg var det för mig ett nöje att läsa Jane Austens mest berömda roman ”Stolthet och fördom”.
     Och mycket riktigt kan jag redan nu lova att jag så småningom kommer att rita karaktärsklippdockor ur den boken, men eftersom jag har mycket annat att stå i för tillfället kommer det att dröja ett tag. Men min vision (eller vad jag nu ska kalla det) är att rita karaktärerna ur samtliga sex Austen-böcker som klippdockor, och det tror jag att jag redan har nämnt här på min blogg. Stolthet och fördom är en bok som jag avsiktligt valt att vänta med för detta projekt, eftersom jag redan har ett klippdocksset som är baserad på den boken, vilket jag köpte här. Och som jag tycker mycket. Dessutom har jag lovat mig själv att prioritera andra projekt än så länge.
     Men då jag hade kommit till den berömda scenen då de så välkända huvudpersonerna Elizabeth Bennet och mr Darcy oväntat träffar varandra på Darcys flådiga gods Pemberley och det för läsaren blir uppenbart att de båda är förälskade, kliade det så mycket i mina fingrar av inspiration, att jag var tvungen att sätta mig ner och rita min version av romanens hjälte och hjältinna. Denna gång blev det inga klippdockor, utan ovanstående porträtt – som givetvis kommer att bli mina förlagor till dem när det väl är dags.
    Jag är mycket nöjd med dessa porträtt, eftersom jag känner att jag verkligen fångat Elizabeths kvicka och intilligenta lynne och Darcys stolta och reserverade, men ändå finkänsliga, motsvarighet. Dessutom är han ju så känd för att vara snygg, så det var med glädje jag tog fasta på det. Och Elizabeths främsta kännetecken (i boken) är hennes vackra och klara ögon – de lyckades jag också få dit!
     Och så kläderna; jag älskar att rita klädedräkter från Jane Austens tid så mycket att jag funderar på att rita några bloggklippdockor enbart ämnade för kläder i den stilen, så att jag bara kan rita mer och mer (utan att begränsa mig till ett set på givet tema)!

Jag ska också tillägga att jag återigen kommer att vara frånvarande från bloggen ett tag, eftersom min dator kråglar och ska skickas in på reparation i veckan. Så det lär dröja några veckor innan jag återkommer.

En barockklänning ca. 1680 till Annissa (inspirerad av Molières Den girige)

Klicka här för dockan.

Jag hade planerat att posta den här fina barockklänningen tidigare i veckan, men jag fick förhinder. Men bättre sent än aldrig, så jag postar den nu istället.
     Dramatikavsnittet i litteraturvetenskapskursen fortsätter – och i måndags diskuterade vi Molières klassiska komedi Den girige. En pjäs om en sniken snåldjåp och hans barns äktenskapstrubbel. Den gamla klassiska visan, men faktum är att det är väldigt roligt, trots att det är lite ”dammigt”. Mycket av det roliga består i rappa repliker och munhuggeri (faktum var att vi på seminariet fick läsa högt i dialogen mot varandra, och då kom de komiska elementen verkligen till sin rätt).
    Förutom  Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” var ”Den girige” den enda komedin som ingick i kurslitteraturen – allt annat är tragedier och sorgespel (i ärlighetens namn ruskigt stereotypt, och det kom upp till diskusion faktiskt). Mycket därför är inte dramatiken lika rolig som epiken (romanerna och dess föregångare). I en roman kan man blanda roligt och tragiskt mycket friare än i en teaterpjäs, oftast. Nog talat om det – det är inte det inlägget i första hand handlar om.
    Molière verkar ha skrivit för sin samtid, och hans tid var 1600-talet; den franska barockperioden. En rätt fascinerande period i historien där kulturen stod högt i centrum, med anledning av den berömde Solkonungen Ludvig XIV och hans hov på slottet i Versailles. Jag minns att jag på högstadiet skrev en uppsats om det slottet, för övrigt. Modet under denna period var också alldeles särdeles speciellt. Mycket påkostat och svulstigt. Och om sanningen ska fram tycker jag att barockdräkterna är både snygga och ganska fula på samma gång.
    Dagens klänning till Annissa är baserad på en stil som var på modet under 1680-talet, ungefärligt. Jag kan inte garantera att den är helt historiskt korrekt (särskilt frisyren var knivig), men jag har löst baserat den från denna bildkälla. Jag har även hämtat inspiration såväl som research från denna bok.  Den här typen av klänningar brukar förekomma i uppsättningar av Molières pjäser, och det var därför jag passade på att rita en barockklänning, något jag planerat ett tag. Den passar bra för någon av de båda unga kvinnliga rollerna i ”Den girige”.

En klänning i renässansstil inspirerad av Shakespeares dramer till Annissa

Klicka här för dockan.

Litteraturvetenskapskursen har nu kommit att handla om världsdramatiken och dess historia. Det är roligt och intressant, men inte riktigt lika roligt och intressant som när det handlade om romaner och noveller tidigare i vår.  Fördelen är dock att tempot har lugnat ner sig en smula.
     Jag har tagit mig igenom de stora grekiska dramerna (tragedierna) och det var inget som direkt föll mig i smaken (fast de var intressanta att tala om).  Men nu är det ganska mycket roligare, för denna vecka är det Shakespeare som gäller för hela slanten! Jag vet inte varför, men just Shakespeares dramer är något som jag gillar; de är mustiga, de är dramatiska och dialogerna är enormt vackra! Det är Hamlet, Macbeth och En midsommarnattsdröm som ska läsas, och jag har hunnit med Macbeth och halva Hamlet. En midsommarnattsdröm har jag redan läst en gång (på gymnasiet), och det är en av mina personliga favoriter när det gäller klassisk litteratur. 
     Faktum är att det endast var böcker av Shakespeare som jag var intresserad av att köpa för denna kurs, all annan litteratur har jag lånat. Det är lite ovant att läsa dramatik (allt är dialog), men det går fortare än vanliga böcker och man vänjer sig efter att tag. Det har faktiskt en egen sorts charm att läsa teater.
    Visserligen är Shakespears dramer ganska överdrivna för en modern iakttagare, men det finns så mycket inspiration och teman att hämta ur dem att jag tror att det är därför jag gillar dem. De verkar nästan fungera som en sorts inspirationsbank, upplever jag (jag skriver nämligen själv). Karaktärerna är också värda ett eget kapitel. En gång såg jag en Shakespearepjäs, nämligen komedin Trettondagsafton.
    Så därför var det ganska enkelt att välja att rita en renänssansklänning till Annissa, eftersom renässansen var den tidsera som Shakespeare levde under och som många av hans dramer utspelar sig i. Det var dock svårare att välja modell, eftersom renässansen är en modeera som jag inte är så väldigt bra på. Denna modell är en egen design och baserad på en stil som var på modet i början av 1500-talet (men jag kan inte garantera att den är historiskt korrekt). Färgsättningen var heller inte helt lätt att välja, men resultatet blev jag mycket nöjd med. Renässansklänningarna verkar vara väldigt färgstarka och pråliga.
    Klänningen här är inte ritad för någon specifik Shakespearekaraktär, men jag tror den skulle passa för någon av hans unga mogna (ej oskuldsfulla) kvinnoroller som Ofelia i Hamlet, eller Hermia eller Helena i En midsommarnattsdröm. Det finns säkerligen många fler kandidater, men jag tog de som förekommer i de dramer som jag läser just nu som exempel.
    Jag kan inte se det som omöjligt, snarare tvärtom, att jag så småningom kommer att rita klippdockor föreställandes Shakespearekaraktärer. Jag kommer nog att köpa mer av hans dramer i bokform (det finns en del). De är både underhållande att läsa och inspireras av, och roliga att ha just för att de är klassiker.

Nytt namn på bloggen

Jag har planerat ett tag nu att ändra namnet på min blogg från ”Annas klipppdocksblogg” till ”Annas bok – och klippdocksblogg”, och det har jag nu gjort.
    Anledningen till det är att min blogg har börjat handla i stort sett lika mycket om böcker och litteratur som mina klippdockor. Jag hade dock planerat redan från början att låta min blogg ha en litterär inriktning vid sidan av alla klippdockor. Dessutom hör klippdockor och litteratur nära samman för mig; eftersom jag gärna ritar romankaraktärer som klippdockor (uteslutande ur klassiker) eller låter min bloggklippdocka iklä sig vissa roller när inte idéerna eller informationen ur berättelsen räcker till ett helt klippdocksset. 
    Framöver kommer jag att rita många litterära klippdockor, har jag en känsla av. De är lite svårare och mer utmanande än mina andra kategorier, men desto roligare och spännande att arbeta med. Jag har både för litteraturvetenskapskursen och av eget intresse inhandlat massor av klassiska romaner under våren, och många av dem tror jag, eller hoppas, att jag kommer att rita karaktärerna ur som klippdockor.
     De mest intressanta titlarna i den kategorin är bland annat denna, denna, denna och denna (varav två ingick i kursen). Jag hittade också den eftersökta Mansfield park av Jane Austen på antikvariat.net, en webbhandel som en av mina högskolelärare tipsade om. Jag hade också turen att hitta denna och denna klassiker på bokrean i år! Fast dem har jag inte hunnit läsa än.  Jag har beslutat mig för att börja läsa mer på engelska, det finns större utbud av klassiska romaner på det språket (ärligt talat tycker jag att klassiskerutgivningen är ganska skral i Svergie, även om den är större än jag först trodde).
     Anledningen till att jag, i fall någon skulle undra, har negligerat bloggen under den senaste tiden är att jag har så fullt upp med de böcker som ska läsas för litteraturvetenskapen och att jag prioriterar mitt bokprojekt på fritiden. Det kommer dock att förbli så en tid framöver, minst i ett par veckor.