En Diorinspirerad aftonklänning från 1955 till Annissa (inspirerad av ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice”

Klicka här för dockan.

Under julhelgen läste jag den här underbara boken, som hade den effekten på mig att jag reste till 1950-talets Innelondon med rockmusik, tjusiga societetsfester och eleganta Diorklänningar!
    Huvudpersonen Penelope Wallace är visserligen ingen fashionista, det säger hon själv, men när hon blir bjuden till det moderna hotellet Ritz på förlovningsmiddag som en del i en svartsjukeplan (vilken jag berättade om i min recension), inser hon att hon behöver något riktigt vackert. Och plötsligt en kväll upptäcker hon att hon har fått en drömklänning med skor och allt av killen som vill ha tillbaka sin tjej. Från den episoden har jag hämtat följande citat:

Inuti låg massor av rosa och vitt silkespapper som doftade dyrt och inuti silkespappret låg någonting med en etikett som fick mitt hjärta att skena. Selfridges. Som ett barn vid den efterlängtade fiskdammen stoppade jag in handen och drog ut någonting mjukt och svart med världens underbaraste glitter. Det var en klänning, en perfekt, ljuvlig drömklänning av ett slag som jag aldrig hade kunnat tänka mig men som jag nu, när jag stod där och höll den i handen, inte kunde tänka mig att leva utan. (…) Visst, den var sedesam, men aldrig tidigare hade jag burit någonting som fick mig att känna mig så kvinnlig. Det första jag tänkte när jag tittade mig i spegeln var att jag såg ut att kunna föra en mycket sofistikerad konversation och det gav mig en chock, men framför allt gjorde det mig ivrig
(Ur ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice)

Och som ni nog förstår insåg jag genast att jag var tvungen att rita min egen version av den klänningen till min bloggklippdocka! Aftonklänningar i 1950-talsstil är särdeles eleganta, och eftersom Christian Dior var innedesignern vid den här tiden antar jag att det var en sådan klänning Penelope fick. Det tog ett tag innan jag ritade den, men ack så nöjd jag blev! Jag hämtade inspiration från denna bok, och från den här klänningen. 1955 har jag skrivit ut för att det är det året berättelsen utspelar sig, och ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice är en bok jag verkligen rekomenderar för dig som vill läsa en stilfull romantisk komedi med äkta känsla och vintageatmosfär (gärna i brittiskt stuk).
     Själv skulle jag hemskt gärna vilja läsa något mer i samma stil, så ge mig gärna tips om ni har några!

Annonser

Recension: Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet (2005) av Eva Rice

Den här härliga boken var den sista jag läste 2009, och den bok som gjorde att jag lyckades få tillbaka läslusten efter flera outlästa böcker på raken under hösten! Det tog mig en vecka att läsa ut den, och det var en perfekt jullovsläsning!
     ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet”  utspelar sig i 1950-talets societets-London och handlar om den unga Penelope Wallace och hennes familj, hennes bror med rockstjärnedrömmar och mycket unga mamma som sörjer sin man som stupade under andra världskriget, och hur de kämpar med att underhålla det stora dystra medeltidsgodset Milton Magna.
      Så en dag stöter Penelope på den karismatiska Charlotte Ferris som bjuder henne på te hos sin moster Clare Delancy, vilken hon arbetar som sekreterare åt, och Clares origenelle son Harry, vilken är en exellent trollkonstnär. Penelope och Charlotte blir genast de bästa väninnor, mycket tack vare att de båda är stora fan av rocksångaren Johnnie Ray (som var före Elvis) men relationen till Harry blir mycket mer komplicerad. Men även om det skär sig mellan Penelope och Harry accepterar Penelope att spela Harrys flickvän för att såra den rika societetsflicka som krossade hans hjärta och övertyga henne om att komma tillbaka till honom, och när planen lyckas vet hon inte vad hon ska tycka.
     I samma veva möter hon också den betydligt äldre amerikanen Rocky Dakota, en oerhört rik och stilig film-och musikmanager, som genast attraherar henne. Men det ska visa sig att det är hennes mor som vinner hans hjärta i slutändan, och innan historien är slut ska det också visa sig att en speciell hemlighet gjorde att Clare och Penelopes mor kände till varandra innan Penelope och Charlotte blev vänner, liksom att Penelope inser att hon tycker om Harry väldigt mycket.
      Den här boken blev jag nästan omedelbart kär i, tack vare de stilfulla miljöerna, de härligt exentriska men sympatiska karaktärerna och det kvicka språket! De flotta innemiljöer i 1950-talets London som karaktärerna vistas i, den tidens populärmusik och mode, är så omsorgsfullt beskrivna att jag genast har förflyttats dit. Och, för att inte glömma medeltidsgodset, det dystra och kalla – med rustningar, björnmattor och hjorthuvuden i vestibulen, som utgör en mycket snygg kontrast mot det Amerikainfluerade 50-talet. Det är ett kapitel för sig, liksom författarnes härliga fantasi – som inte skenar iväg mot det vulgära utan håller kvar en distinkt finess som gör hela berättelsen oerhört humoristisk utan att bli larvig (det ska visa sig att det under det roliga också finns mer allvarliga sidor).
      Boken innehåller mycket klischéer, men det som är så bra med det är att författaren lyckats gestalta dem på ett så pass originellt sätt att de blir underhållande, och till och med överraskande! Och trots lättsamheten så har gestalterna fått lika mycket djup som miljöbeskrivningarna; speciellt hos Penelopes mor som på grund av sin sorg har svårt att acceptera den nya tidens normer och hennes konflikt med sonen som dock vill leva ut 50-talets ungdomskultur. Också trollkarlen Harry är mycket ingående skildrad, för han är kanske den mest färgstarka personen i hela boken!  En annan kul grej är hur alla andra ser hur attraherad Penelope är av honom, men hon själv förnekar det. Det tillsammans med den finstämda humorn och beskrivningen av alla populära societetsfamiljer ger mig en känsla av att det är något Jane Austen skulle ha kunnat skriva – om hon upplevt 1950-talet! Då förstår ni nog vilken stil det handlar om, och det är en stil jag inte kan motstå!
      Så, ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” är en härligt uppiggande humoristisk och sympatisk roman med en vintagekänsla som för tankarna till stilen i klassiska 50-talsfilmer blandad med klassisk brittisk societsmiljö, och dessutom får mig att mysa och bara vilja läsa mer och mer! Det är en bok att bli på riktigt gott humör av, och att läsa den ger lite samma tillfredsställelse som att smaska på en riktigt god cheescake eller en saftig morotskaka!

Annissas kaffebruna aftonklänning (inspirerad av min stora förkärlek till kaffe)

kaffeklanningminiKlicka här för dockan.

Det verkar som om jag inte kan sluta att inspireras av olika sorters förfriskningar i form av ”mat” och ”dryck” 😉 för mina kreationer till bloggklippdockan Annissa, men där finns det ju mycket att ”ta av”, bara fantasin finns (och det gör den ju uppenbarligen).
   Hursomhelst, uppslaget till denna aftonklänning kommer från min förkärlek till kaffe, och jag vill helst ha mitt kaffe svart (ibland dricker jag dock cappucini när jag går på kafé, men det är inte jättevanligt), och gärna tillsammans med någon slags sötsak, helst något med choklad i, då jag tycker att kaffe och choklad är en underbar kombination (kanske passar smaken av choklad och kaffe så bra ihop för att båda varor har sitt ursprung i bönor, jag vet dock inte).
    Jag och min familj avslutar alltid middagen med kaffe, och det är knappt att jag kan vara utan det (bara vissa kvällar). Det är en perfekt avrundning till och med på den gråtristaste vardagsrätt. Jag dricker morgonkaffe på helgerna och när jag inte är ensam hemma (jag tycker det är onödigt att brygga kaffe bara för en person, och mickroungsvärmt kaffe smakar allt annat än bra).  Varje gång jag åker ner till högskolan i Gävle (jag bor inte där, ännu) börjar jag dagen med en kopp kaffe i fiket innan dagens föreläsning, och förutom att det är något av det mest njutningsfulla jag vet så gör det mig skärpt och allert (så att jag inte somnar, eftersom jag är en rätt morgontrött person). Och då jag de gångerna fikar ensam finns det ingen som gör påpekanden om onyttiga tillbehör, så det brukar bli chokladboll eller kladdkaka till :-)!
   Jag ska inte tråka ut er, eller fresta er ifall ni också är kaffeälskare, mer med att berätta om mina kaffevanor. Jag ska berätta lite om dagens kreation och hur jag tänkte när jag designade den, istället.
    Jag kände att jag ville rita något med lite retrokänsla (för jag tycker att den här klänningen har det) och istället för den ankellånga vida kjolen på ”kolsyremaskinklänningen” tyckte jag det var dags att rita något med en smalare kjol, och med tanke på strävheten i svart kaffe tyckte jag att en sådan modell passade. Svart kaffe är också något mycket enkelt, utan ”krusiduller”, och det valde jag att symbolisera med denna sparsmakade modell, till skillnad från ”chokladklänningarna”. Vridningen på livets drapering och släpet (som inte sitter ihop med kjoldelen, utan hänger ”löst” utanpå) är egentligen bara där för att skapa elegans och tillföra modellen det där lilla extra. Något annat kul är, fast det inte syns så bra, att små ”kaffebönor” utgör dekor på livet och i smyckena.

Annissas isblå klänning med strass och blå ”bubblor” (inspirerad av vår nya Sodastreamer)

klanningmedbubblormini

Klicka här för dockan

I min familj har vi under en riktigt lång period (gissningsvis mellan ett halvår upp till ett helt år, jag minns inte helt) funderat på och diskuterat huruvida vi skulle köpa en kolsyremaskin (Sodastreamer) eller inte. Men igår slog vi till (att tillägga köpte vi en ny Tv i helgen också, en storbildsTV rättare sagt), så nu står det en Sodastreamer på bänken i vårt kök och vi använder den redan flitigt. 
     Vi är dock inte så mycket för alla smaktillsatser, utan kör naturellt (det är också mycker hög kvalitet på kranvattnet där vi bor). Jag upplever det som att det blir en annan smak på vattnet när det blir kolsyrat, men vet inte vad det kan bero på. Det var också vårt nya inköp som gav mig inspiration till den här klänningen till min bloggklippdocka Annissa (som jag inte ritat något till på några dagar nu).
   En del av konceptet med min bloggklippdocka är att rita olika slags kreationer som är förankrade i min vardag till henne. Jag har redan ritat två ”chokladklänningar” inspirerade av mitt enorma chokladbegär, men jag måste göra något annat också. De vardagsrelaterade kreationerna kommer jag inte att kunna sätta in i något av mina olika sett, men det är därför jag skapat min blogg; jag vill inte hindra min inspiration och kreativitet (och dessutom vill jag visa att vardagen inte behöver vara grå och trist).
   Dagens klänning är inte tänkt att vara en balklänning, men däremot en festklänning, och jag tycker att jag gav modellen en rätt skarp retrokänsla, med kjolens linjer och längd liksom de många raderna av pärlor runt hals och handleder. Jag gillar också skarpt den svala färgen, som jag åstadkom genom att skugga vitt med ljusblåturkost. 
   Det som gör att denna kreation är inspirerad av vår nya kolsyremaskin är de ljusblå ”bubblorna” som jag prydde kjolkanten och urrigningen med. Jag prydde också klänningen med små strasstenar, och valde ett mönster som påminner ordentligt om hur kolsyrebubblorna rör sig i glaset. Och sist, men inte minst, så är färgsättningen vald efter vattnet.
   Jag valde också en lite kortare kjollängd på denna klänning, eftersom jag ville variera mig lite och inte bara rita golvlånga kjolar, och därför lade jag ner lite mer energi på skorna, som blev riktigt läckra och fick hög glamourfaktor med all strass!