Reinkarnation för klippdocksindivider

Flera gånger om har det hänt att olika berättelseprojekt inspirerat mig så våldsamt och gjort mig så ivrig över att få hitta på nya karaktärer att jag ”massproducerat” klippdockor speciellt ämnade för det och dem. Sedan slocknar inspirationen hastigt och grundidén försvinner, och jag tvärtröttnar. Kvar blir sedan en hel hög olika klippdockor som med förlorad individvärdighet läggs till handlingarna i någon mapp i min bokhylla. Men ALDRIG slänger jag någon av dem! Aldrig!
      För på senare år har jag koppit på att de kan få nytt liv i ett nytt projekt som går i samma stil (för det gör mina berättelseprojekt för det mesta), och få helt nya karaktärer om de har ett utseende, eller något annat liknande, som matchar upp det projektets helt nyritade dockor. Man kan nog med rätta kalla det reinkarnation, eller hur? 😛 Eller återvinning om man föredrar att uttrycka sig mer bokstavligt. =) Det är givetvis både mer miljövänligt än att rita nytt hela tiden, har jag kommit på, men framförallt sparar det mig flera timmars teckningsarbete och gör mina arkiv något mindre. Just därför är det alltid lika kul när det går, och än mer roligt blir det när även deras kostymer kan användas på nytt! 
     Dockorna på bilden ovan är ett brokigt gäng sådana klippdockor som ritats för ett kapsejsat överpretantiöst bloggprojekt som jag arbetade på mellan mars och oktober 2010. Inom kort kommer ni dock att få se mer av dem alla. Detta nämnda projekt var en mer avancerad variant på ”Meronia och Prudedbo”, så stilen är den samma, och när jag nu i veckan funderade över nya karaktärer till det så kom jag att tänka på dessa och inse att det vore kul om jag kunde återanvända dem och därifrån klura vidare på deras nya identiteter. Och det visade sig att det kunde jag väldigt väl! =)
      En av dessa i bilden är Laritaniens drottning Minerva I (jag säger ännu inte vilken) och de övriga olika helt vanliga människor som bor i Prudedbo och på olika sätt känner familjerna de Valessonie, Dicane och Sesti. Men jag vet ännu inte så mycket om dem, eller vad de heter, men jag gjorde dem ursprungligen som två olika familjer – och det tänker jag inte ändra på, trots att de återuppstått för ett helt nytt projekt. Hur som helst så ska det bli väldigt, väldigt kul, för att hitta på karaktärer är det bästa jag vet!

Annonser

Nytt år, ny inspiration och nya idéer för bloggen

På bilden här intill ser ni de två första romaner jag införskaffat detta år, faktiskt i veckan; ”Mordet i Eiffeltornet” av Claude Izner och ”John Stones fall” av Iain Pears – två historiska detektivromaner. Och det faktum att det är deckare är tämligen nytt för mig, för jag har nog skrivit någonstans i min blogg någon gång, minst, att jag inte alls är förtjust i den typen av berättelser.
      Men dessa två tror jag faktiskt att jag kan gilla, för det är inte genren i sig som jag hyser antipati för, utan vissa typer inom den. Dessa titlar tycks av sina beskrivningar vara mer kluriga och färgstarka än vad de är råa och blodiga (vilket jag avskyr mer än något annat) – och att de utspelar sig i historisk miljö i europeiska städer gör det bara än bättre! =)
     Nu är det dock inte i första hand för detta jag skriver detta inlägg, utan vad jag först och främst vill med det är att berätta att 2011 har börjat i positivismens tecken för mig. Jag är återställd efter den trafikolycka jag råkade ut för strax innan jul, sånär på att jag fortfarande ibland blir lite öm och spänd om jag vistas i för surriga miljöer för länge, och mina överhopande studieproblem med en eftersläpande B-uppsats i litteraturvetenskap och kurser jag inte gillar att läsa har börjat lösa sig. =)
      Det var egentligen tänkt att jag skulle läsa litteraturvetenskap C nu till vårterminen, men eftersom min uppsats inte blivit av förrän nu får jag ta den kursen till hösten istället. Den insikten var först både turbulent och ångestdrypande, men även det har ordnat sig och nu på måndag den 24:e ska jag börja läsa Historia A. Det är något jag ser fram emot, för efter en hel termin av mer eller mindre flummiga filosofiska småkurser känns det riktigt skönt att få ta tag i något mer konkret (jag tror i alla fall att historieämnet är det) – och så får jag möjlighet att göra nya bekantskaper. =) 
      Att råka ut för en trafikolycka med så pass lindriga skador som jag gjorde innebär nog för många en nystart i livet,tror jag, för tack vare de övergående åkommorna har man sina fysiska kapaciteter kvar – men har en annan insikt om livet. Så jag bestämde mig att börja fokusera mer på att se allt meningsfullt och roligt i tillvaron, jobba hårdare på mina mål i livet och börja leva hälsosammare, samt att verkställa mina konstnärliga idéer (därav den senaste tidens många nya inlägg).
       Något annat som jag börjat med nu i årets början, som jag funderat på under hela hösten, är yoga – yinyogaYogastudion här i Bollnäs, och även om jag ännu bara varit på ett pass så känner jag att det är något väldigt postivit och mycket välgörande, och jag är mycket nyfiken på hur det ska utveckla sig! Vet inte hur mycket jag ska skriva om yogan på bloggen än, eftersom den främst handlar om klippdockor och litteratur, men det är ju ändå bara min blogg så jag själv bestämmer vad den ska handla om, och när jag ändå talar om det så har jag skapat en helt ny kategori, ”Personligt”. Det är precis som det låter, men tro inte att jag ruckar på min integritet för det! 😉 Vill bara få min blogg ännu lite mer personlig och förhoppningsvis inspirerande.
       Nåväl, även om jag bara hunnit vara på ett yogapass än så märkte jag ganska direkt att kreativiten stärktes markant, och många nya idéer har dykt upp i huvudet. En del av dem har visserligen varit där ett tag, men rätt som det var kände jag att de inte alls var särskilt svåra att genomföra. Många av dem handlar faktiskt om bloggen, däribland det helt nya ”De tolv månaderna i klippdockor” och för ”Meronia och Prudedbo” SKA det tillkomma nya dockor/karaktärer såsmåningom – det ska jag försöka lova er. 
      Jag känner mig väldigt nöjd och stolt över att jag efter närmare ett års funderingar har börjat befolka min blogg med helt nya klippdockor, och just därför har jag snart än fler roliga nyheter på gång. Bland annat så slog det mig i veckan att det skulle vara förbaskat kul att göra olika litterära figurer och lägga ut, däribland inte helt oväntat Jane Austens karaktärer, som jag så länge tjatat om. =) 
       Och jag håller just nu på att överväga att skriva mer reflekterande över lite olika små ämnen som jag känner för (dock inte om kontroversiella saker så mycket). Det litteraturorienterade ska få mer plats, och där inte bara recensioner, även om de fortsatt kommer att vara det huvudsakliga. På tal om bokrecensionerna har jag skapat en ny sida, ”Recenserade böcker” där ni som är nyfikna enkelt kan se vilka titlar som jag recenserat och komma direkt till dem. Det är också väldigt kul för mig själv att ha dem samlade, känner jag (däremot blev jag lite småbesviken när jag upptäckte att jag under dessa två år som jag bloggat  inte har recenserat mer).
       Nu får ni ursäkta om det här inlägget blev så långt att ni inte orkar läsa hela på en gång, men jag känner mig bara så kreativ och sugen på att göra nya saker! =) Jag avslutar med att visa er en bild på min särskilda skissbok med blanka vita fina sidor för de saker jag ritar för bloggen – det är bilden här ovan till höger.

De tolv månaderna i klippdockor del 1: Januari

Se detta inlägg för mer information om det här projektet.

Så här tänker jag mig månaden Januari:
Hon är en kylig och högdragen dam som med bestämdhet håller kvar sin reserverade sida, men hon är också sirligt elegant. Hon är också onådig, för när fler och fler uttrycker sin önskan efter värme och vår håller hon ofta kvar sitt vintergrepp över landet och får oss både trötta och ofta ganska nedstämda innan hon går med på att ge med sig. Januari är en lång månad, men hon är också ganska tom, eftersom hon är den första månaden på ett helt nytt år.
     Som naturen i denna månad klär hon sig inte i fler utsmyckningar än de nödvändiga för att vara vacker. Hon är strikt i sin stilrenhet, och står både för det riktigt mörka och det bländande ljusa. Personligen tycker jag att ingen månad har en lika stark kontrast mellan ljus och mörker som just januari, med de mörkblå månskensnätterna och de molnfria dagarna när solljuset lyser upp snön så starkt att ögonen nästan värker. Hon väljer kalla färger; mörklila, turkosblå, isblått, vitt, silver och hårt ljusgult. Hennes månadsblomma är nejlikan, och granaten och rosenkvartsen hennes två stenar. Eftersom hon är den kanske främsta av vintermånaderna är det därför givet för mig att betona stenarna mer än blomman. 
     Kostymen längst till vänster representerar för mig den mer poetiska sidan av månaden med den mörkblå capens ginstrande stjärnhimmel och den enkelt tillskurna ljusgrå klänningen, som jag prytt med ett stilrent mörkblått mönster. Pälsen är naturligtvis obligatorisk för att visa att hon representerar vintern. Här visar Januari att hon står för det ännu oskrivna, med den lite mer lågmälda modellen med välavvägda detaljer. 
     Klänningen bredvid är min bild av den obehagligt skarpa men estetiskt väldigt, väldigt tilltalande solskensklara januaridagen. En blåvit svepande modell står för snön på marken, och den turkosblå ”halvsjalen” med de blekgula detaljerna symboliserar himlen och den ännu svaga, men ändå väldigt hårda, vintersolen. De strikta ljusgula fälten med silverband på ärmar och i hals är prydda med rosenkvarts, och står för vinterns strama formuttryck, och en nejlika pryder modellen mitt fram på bröstet.
     Själva dockan är iklädd en kostym som jag tänker mig ska visa fram lite av januaris pondus, och som även har något av storhelgsfestligheterna kvar över sig med den kornblå färgen och de varmfärgade detaljerna. En kappklänning med stilrent snitt och pösiga pälskantade byxor representerar ännu en gång vinterns detaljfattigdom, men med den silvervita blusen under och den tillhörande mindre capen även att vintern fordrar en klädsel som är varm i flera olika lager. Röda granater dekorerar ensemblen.
      Den stora klänningen längst till höger står för Januaris gnistrande vinterprakt i mörka kalla ”intigritetskrävande” färger. Vinterns kyla tänker jag mig ska synas i de grafiska detaljerna och den volyminösa modellen representerar för mig Januari som en tungsint och onådig månad. En pompös klänning värdig en dominant vinterdrottning, som pryds med granater och mörkröda nejlikor.

”De tolv månaderna i klippdockor” – en presentation av ett årsprojekt för 2011

Det har slagit mig att jag nu haft den här bloggen i två år, i januari 2009 startade jag upp den, och trots det vet ni som följt mig sedan dess att inläggsfrekvensen varit mycket oregelbunden. Ibland har flera månader gått bort till annat, men nu tänker jag presentera ett projekt som ska räcka hela detta år och som innebär att det åtminstone kommer att dyka upp ett inlägg per månad (ska jag försöka se till ;-)) som minst! Och det handlar om månaderna, dessutom. =)
      Efter minisetet med julängeln fick jag blodad tand med det där att göra bara ett ark/bild med docka och samtliga hennes kläder på, men för sådana miniset krävs det idéer som låter sig begränsas till den omfattningen (annars blir det ju lätt så för mig att dockan får som minst 12-20 kostymer istället för 2-4). Som med dyra chokladpraliner kräver koncentrationen mycket hög kvalitet. 😉 Så jag tänkte att det får bli något nytt att jobba på för bloggen under 2011.
       Sedan kom jag på att jag skulle karaktärisera varje månad på året som individuella klippdockor med några kostymer var, som på ett konstnärligt och estetiskt sätt ska ”representera” den aktuella månadens olika sidor – som personlighetsdrag, helt enkelt. Det ska givetvis vara på ett vackert och ”poetiskt” sätt – så det blir inte till att skildra januari som trött och fattig eller november som en månad där alla bara gnäller på att det är så mörkt. =P Ni kommer förstå vad jag menar med detta. =)
     Detta kommer att gälla mest färger och former, men jag har också bestämt att lägga till månadsstenar och månadsblommor i kostymerna (jag har gjort efterforskningar om det enkom för detta). Och givetvis, som ni nog redan har räknat ut, kommer varje månadsdocka att läggas upp här på bloggen under den aktuella månaden, med min personliga förklaring över min tolkning inkuderad. Därför är Januari först ut i serien som jag givit den logiska titeln ”De tolv månaderna i klippdockor”.
     Det kommer nog att bli lite som en kalender, tror jag, och på bilden ovan har jag satt ihop ett litet collage över kommande idéer. Bara för att göra det lite mer spännande för er…
Januari lovar jag dock att ni ska få se redan imorgon. =)

Recension: ”Giraffens tårar”(2000) av Alexander McCall Smith

Eftersom jag tycker mycket om Mma Ramotswe och den första boken i serien om henne och hennes detiktivbyrå, ”Damernas detektivbyrå”, så ville jag givetvis läsa del två i serien, ”Giraffens tårar” – och kan bestämt tala om att jag inte blivit det minsta besviken på varken Alexander McCall Smith eller de härliga karaktärer han skapat!
     I den här boken hjälper Mma Ramotswe en amerikansk kvinna som arbetar på amerikanska ambassaden i Gaborone att leta reda på sin sedan tio år försvunne son, och hennes sekreterare Mma Makutsi tar sig an sitt första detiktivfall som gäller en slaktare och dennes hemlighetsfulla hustru. Dessutom tar Mma Ramotswes nyblivne fästman, bilmekanikern mr J.L.B Matekoni hand om två föräldralösa barn utan att först tala om det för henne, och hans svartsjuka husa vägrar finna sig i att hon ska bli hans hustru och tar till fula knep för att få henne ur vägen.
      Klart är att denna läsning alltid gör mig på gott humör, men även om författaren skildrar sina karäkter och deras liv med stor lätthet och värme så finns här med både glädje och sorg. Kort sagt skildras det mänskliga livet, och mycket fokus har i denna bok hamnat på moralfrågor. Trots det har allt det innehållet blivit till på ett mycket lättsamt sätt, och eftersom det huvudsakligen skildras genom karaktärernas perspektiv känner jag starkare för dem som läsare.
      Jag älskar Mma Ramotswe, mr J.L.B Matekoni och Mma Makutsi, så är det bara! Jag brukar vara ganska skeptisk till romanserier, men denna är jag glad för. De här karaktärerna är underfundiga, kloka, intelligenta och väldigt sympatiska. Dessutom har de levandegjorts väldigt bra, och likaså den botswanska miljön med allt från beskrivningar av omgivningarna till den fina fredliga kulturen.
     Jag skrev det i recensionen av den förra delen i serien om Damernas detektivbyrå, men jag måste skriva det igen. Det känns väldigt befriande med Afrika-skildringar som lämnar misären och alla konflikter huvudsakligen därhän och fokuserar destå mer på utvecklingen – och enligt McCall Smith och hans karaktärer tycks just Botswana vara ett väldigt fredligt och trevligt land. I denna bok omnämns vissa andra afrikanska länder dock som lite sämre ställen att leva på. Likaså tycker jag väldigt mycket om att de fall Damernas detektivbyrå tar sig an handlar mycket mer om att lösa mänskliga problem än regelrätta lagbrott och mord.
     Språket är ledigt och rakt på berättat, och väldigt rikt på humor och underfundigheter. Dock blir det emellanåt lite för tydligt, men det är ett väldigt litet störningsmoment i denna trevliga läsning. Jag är helt övertygad om att det blir till att läsa fler delar i serien, och förutom att bli på gott humör så får jag många goda skäl till att fundera över allmängiltiga mänskliga frågor om hur livet ska levas på bästa sätt och hur vi behandlar varandra.

Selma och hennes barnbarn Magdalena och David presenterar sig

Klicka här, här och här för dockorna.
Klicka här, här och här för kläderna.

Nu känner jag att jag äntligen kan börja återuppta bloggandet fullt ut efter allt som varit, och jag gör det med ett kraftigt försenat inlägg, som jag förklarade varför i föregående.
      Så jag börjar bloggåret 2011 med att presentera några nya ansikten i projektet ”Meronia och Prudedbo” för er alla – Natashas gammelfaster Selma Sesti och Selmas båda barnbarn Magdalena och David (som därför också är tremänningar till syskonen Dicane).
       Selma är en relativt välbeställd advokatänka som bor på en stor gård på ett fint ställe mitt i skogarna utanför Prudedbo, men inte så långt ifrån tätorten att det vållar problem. Hon är dryga sextio år, gladlynt, omtänksam och trivs med sitt liv. Hon är en mycket skicklig amatörkock och har även till hobby att tillverka allehanda tvålar, parfymer och annat kul som hon säljer under Prudedbos välbesökta marknadsdagar.
      Men än mer tycker hon om att bry sig om sina vänner och släktingar, och eftersom hennes hem inte ligger så långt ifrån godset Amaryllisenborg brukar hon och hennes brorson Eberhard Dicane med familj hälsa på varandra flera gånger i veckan. Hon är mycket omtyckt av hela familjen Dicane Sisgipli och även av grevefamiljen de Valessonie som äger slottet. Och är det något hela Prudedbo kan intyga, så är det att madame Sesti alltid ställer upp! =)
        Men också just därför har Selma tagit på sig ett stort och synnerligen viktigt ansvar, att ta hand om och uppfostra sina båda barnbarn Magdalena och David. Det är nämligen så att Selmas ende son Michael är diplomat och därför har ständig utlandstjänst, och även hans hustru Iris har världen utanför Laritanien som arbetsplats och kan sällan vara hemma. Hon är utrikeskorrespondent.
      De kom redan när barnen var mycket små överrens om att ett kringflackande liv i världen inte var något bra liv för små barn att leva, utan vad de behövde var ett tryggt och beständigt hem – och det var vad deras farmor i Prudedbo kunde ge dem. Så Selma ställde tveklöst upp och nu har Magdalena och hennes lillebror en betydligt varmare och intimare relation till henne än till sina föräldrar – och inget tvivel råder om att de stortrivs här! De har alltid gått i Prudedbos skola, båda två, och har många kamrater och bra lärare, och dessutom har de ju sina rika släktingar Dicane Sisgipli på Amaryllisenborg på nära håll och kan njuta lyxen av att kunna besöka ett riktigt slott när de vill, och de gör de ofta tillsammans med sin farmor. Det kanske lite tråkiga är dock att relationen till föräldrarna är ganska kylig och att de inte alls kommer och hälsar på dem i Prudedbo så ofta som de lovar. 
       Magdalena är tolv år och en alert tjej som inte vet något bättre än att rita klippdockor och kläddesignskisser, och det är hon riktigt duktig på också, och just för att hon delar intresset med sin tremänning Natasha avgudar hon henne. Natasha uppskattar Magdalenas skisser med, och låter sig med lust inspireras av dem. Därför är det också värt att nämna att Magdalena har ett antal kläder i sin garderob som hon själv ritat designen till, och hon vet att det kommer att bli än mer av det när hon blir äldre.  Hon är också väldigt positivt inställd till skolan, och hon och hennes lillebror är dessutom goda golfspelare, och det är ju helt förståeligt eftersom de bor grannar med ett golfresort som deras släktingar är med och driver! =)
        David är åtta år och gillar bäst att busa runt med sina kompisar. Han är dock inte den som busar för att vara stygg, utan vad han vill med sina hyss är att se vad som händer av dem. Naturligtvis blir det också mycket påhittig lek, och ibland en del sällskapsspel, och lite datorspel (som dock Selma inte låter honom ägna för mycket tid åt). Vintertid är snöbollskrig det bästa han och vännerna vet, och sommartid spontanfotboll.
        Här har jag ritat familjen i halvfina hemmakläder som de bär under ett av Michaels och Iris sällsynta besök. Selmas mörkblå sidenklänning med brunröda detaljer tillhör hennes finare med vit muslinkrage och silverkedja, och iklädda nya moderiktiga kläder visar Magdalena upp sina nyaste modeller och David delar med sig av sitt lördagsgodis till föräldrarna.