Recension: ”Stardust” (1999) av Neil Gaiman

Det här är en bok jag inte behövde komma långt in i för att bli fullkomligt stormförtjust!
    ”Stardust” (egentligen ”Stjärnstoft” på svenska) handlar om den lilla engelska landsbygdsorten Wall som ligger mot gränsen till det magsika Älvalandet. Dock är det så att en hög stenmur skiljer dem åt och ingen får passera den, förutom vart nionde år då det är marknad på en äng på andra sidan. Det är här en ung man blir passionerat förälskad i en älvkvinna som är slav under en trollpacka, och senare får hon en son som hon lämnar över till den mannen.
     Sonens namn är Tristran Thorn, och utan vetskap om sin bakgrund växer han upp som en av invånarna i Wall. Men när han är sjutton år ser han plötsligt en stjärna falla en oktoberkväll och lovar den sköna Victoria, som han är förälskad i, att hämta den till henne. Då ger han sig in i Älvalandet, och faktiskt så hittar han stjärnan – som visar sig vara en ung kvinna i hans egen ålder, och tillsammans upplever de hissnande äventyr. För det är fler som vill åt denna fallna stjärna; furstesönerna som rivaliserar om rikets makt och en trollpacka som vill åt hennes hjärta för att uppnå evig ungdom. I slutet går det fram för Tristran och stjärnan hur allt detta hänger ihop, och att de själva är högst inblandade i det.
       Som jag sade så gillar jag den här boken jättemycket; den tillfredsställde mitt behov av en fantasyhistoria som inte går i flera band och innehåller för mycket krig och vidunder. Det är magiskt, lyriskt och fantasifullt som i en folksaga (jag tror verkligen att författaren har tagit inspiration därifrån), och en snyggt kontrastfull blandning av otäckt groteskt och svidande vackert. Naturligtvis är den spännande också, och den innehåller även en del underfundig nedtonad humor. Det enda jag kanske inte var så förtjust i var de detaljerade beskrivningarna av den mordiska trollpackan, men den fick nog det vackra att kännas än vackrare, skulle jag tro.
       Jag måste också tillägga att historien är mycket, mycket snyggt och intelligent sammansatt. Den innehåller en hel del bihandlingar på sidan av den egentliga, men de börjar aldrig spreta. Och på slutet ska det visa sig att alla bitar faller på plats i en enhet som åtminstone gav mig en härlig aha-upplevelse. Många klassiska folksagoelement förekommer också, och hela boken är för mig en underbar saga!
       Bokens språk är också mycket bra, och passar väl in i miljöerna. Det är stundtals mycket lyriskt, och på andra ställen nästan talspråkligt ruffigt. Och det är ett riktigt sagospråk, det är driv, kvickhet och väldetaljerat! Det är i hög grad mycket berättande, och precis som i sagor spänner det över stora tidsrymder med bara några meningar, och har en mycket närvarande berättare. 
       Ja, jag har inte så mycket mer att säga, förutom att ”Stardust” är en mycket bra bok, med en fantasifull innehållsrik historia och mycket välskriven!

Annonser

En mörkblå fantasyklänning med röda inslag till Annissa

Klicka här för dockan.

Jag är inne i ett folksago/fantasytillstånd av ett rätt inspirerande slag just nu (mitt i den långa kalla vintern – passande nog ;-)); jag läser just nu ”Stardust” av Neil Gaiman (och jag gillar den hur mycket som helst – så det kommer en recension inom kort) och var igår på Åhléns i staden där jag bor och inhandlade – nej, rättare sagt fyndade en mycket charmig sagosamling på över 500 sidor, med både folksagor från världens alla hörn och så kallade konstsagor som skrivits av kända författare såsom H.C Andersen och Oscar Wilde! Den är egentligen ämnad för barn, men sagor är lika spännande för en vuxen (och eftersom de är korta händer det att jag läser en och annan när jag gått och lagt mig om kvällarna) – och jag använder dem som inspiration i mitt eget skrivande! Från antikvariat.net har jag i veckan också beställt två andra sagosamlingar; en med norska folksagor och en som heter ”Jättens dotter och andra folksagor om starka kvinnor” (som desvärre, som ni ser, är slut på Adlibris).
      Det roliga med boken ”Stardust” är att den har verkligt mycket inslag av folksaga – och en sådan fantasybok har jag letat länge efter, med den där välavägda kontrasten mellan vackert och groteskt, och med ett flödande språk! Så som folksagor brukar vara. Och utan tjugo, trettio uppföljare att hålla ordning på, alldeles för mycket krig och skrämmande vidunder (som jag tycker att mycket modern fantasy verkar handla om).
     Så, jag tog tillfället i akt att posta den här mycket fina medeltidsinspirerade klänningen med brokad och hermelinpäls till Annissa som jag ritade redan i oktober och glömde bort. Jag tänkte posta den i samband med ett inlägg om att jag varit och införskaffat ”Sagan om ringen”-triologin, men det blev inte av. Men, som jag skrev tidigare i veckan så är jag fortfarande lika sugen på att läsa den – och dessutom tror jag att det skulle kunna bli finfina klippdockor därifrån! Här har en annan klippdocksritare gett sig på det med mycket lyckat resultat.
     Vad gäller den här klänningen så tillhör den förmodligen någon drottning eller adelsdam från något främmande sagoland…

Recension: Hans majestäts drake (2006) av Naomi Novik

HansmajestatsdrakeSom jag berättade i ett tidigare inlägg var detta en bok jag ”snubblade över” i en bokhandel på en liten ort och blev genast intresserad av den. ”Hans majestäts drake” är första delen i serien ”Temeraire” och är en fantasy som utspelar sig under Napoleonkriget. Eftersom just det är en historisk era som fascinerar mig blev jag genast intresserad, och rätt glad att se att det finns fantasy som INTE utspelar sig enbart under forntid och medeltid. 
     Romanen handlar om den brittiske kaptenen Will Laurence som hittar ett drakägg på ett franskt skepp som han och hans mannar har besegrat. När ägget kläcks dyker den intilligenta draken Temeraire upp och Laurence blir hans flygare. Han lämnar flottan och beger sig till en flygbas för att utbildas tillsammans med sin drake och snart är de inblandade i strider mot Napoleons franska drakkår (som är större än den engelska) och även en del intriger på hemmaplan. Men de övervinner det hela och det visar sig att Temeraire tillhör en ovanlig kinesisk drakras med fantastiska egenskaper, i slutet. Boken innehåller många färgstarka drakflygare – och drakar av olika fascinerande raser. Det hela är en blandning mellan europeisk krigshistoria och populärfantasy.
    Konceptet med ett flygvapen bestående av drakar under Napoleonkrigen tycker jag är mycket intressant och fascinerande och i den här boken är det oerhört realistiskt skildrat – som om det vore en självklarhet att så är fallet. Visserligen gillar jag när fantasyinslag skildras på ett realistiskt sätt, men förutom drakarna finns inga andra inslag som känns som fantasy, och det blev faktiskt tråkigt i längden. Men jag gillar skarpt när det som är overkligt beskrivs som självklart, eftersom jag ibland får svårt med det tvivel som sådana här inslag brukar beskrivas med i vissa andra berättelser. 
    Jag ska villigt erkänna att jag blev en smula besviken på den här romanen; jag hade förväntat mig mer. I början var den riktigt bra, men den blev tyvärr för monoton för att vara underhållande mot slutet. I stort sett hela berättelsen utspelar sig i samma miljö. Det kan vara bra i en del fall, men här gjorde det att jag tappade intresset. Den skulle ha vunnit på att beskriva fler miljöer än den militära. Det hände saker, men det var ungefär de samma. Så det drar också ner omdömet.
   Bra var dock det psykologiska djup som fanns hos karaktärerna, där inberäknat drakarna, och vänskapen som växer fram mellan Laurence och hans drake är en mycket finstämd del av berättelsen, som också är ganska framträdande. Samvaron mellan kamraterna och drakarna på flygbasen känns också trovärdig och tämligen engagerande. Men jag fastnar ändå inte för dem, så det är ytterst tveksamt om jag kommer att läsa fortstättningen i denna serie.  En annan nackdel var att kapitlen var alldeles för långa.
    Men språket som författaren använder sig av är otroligt fint och ger berättelsen en känsla av 1800-talslitteratur. Miljöerna, människorna och, inte minst, drakarna och de olika drakraserna, beskrivs så pass ingående – men effektivt, så att det är lätt att se allting framför sig. Men jag får ändå inget större djup i denna berättelse, trots de psykologiska skildringarna och det välformulerade språket. Jag blir inte engagerad eller berörd, men det är trots det än välskriven bok och en intressant vinkling av världshistorien. Så det är ändå en ganska bra bok.