Recension: ”Den trettonde historien” (2006) av Diane Setterfield

 Faktum är att jag läste ut den här boken så sent som tidigare idag, och är så berörd och förtjust i den att jag måste skriva recensionen redan nu! Det här är nämligen en bok jag ÄLSKAR (med stora bokstäver) och kan inte se annat än att det är den mest perfekta bok jag läst på riktigt länge! Så den har fallit mig i smaken!
     ”Den trettonde historien” handlar om den fiktiva världsberömda författaren Vida Winter, som förutom sina böcker gjort sig känd för att i intervjuer ständigt hitta på nya berättelser om sin egen historia. Nu är hon sjuk och åldrad och anlitar Margaret Lea, som håller till i sin fars antikvariska bokhandel och skriver hobbybiografier över döda personer samt läser 1800-talslitteratur som ”Jane Eyre” och ”Svindlande höjder”, att skriva hennes biografi. 
       Margaret är mycket förundrad över varför just hon har fått detta märkliga uppdrag men nyfiken antar hon det och reser till Yorkshire för att möta miss Winter. Hon får höra en alldeles fängslande historia om godset Angelfield och dess märkliga invånare – särskilt om tvillingarna Adeline och Emmeline, men historien är snårig och full av mysterier som sakteliga får sina förbluffande svar, i takt med att miss Winters tid rinner ut. Slutligen visar det sig att det är något i både miss Winters och Margarets historia som binder dem samman.
       Den här boken gjorde ett väldigt starkt intryck på mig med dess gripande, intelligent uppbyggda berättelse om udda karaktärer på jakt efter sina identiteter, och dess medryckande poetiska språk (översättaren har gjort ett kanonjobb här)! Den är medvetet i dialog med engelska 1800-talsklassiker i den gotiska stilen, såsom ”Jane Eyre”, och eftersom jag läst den med kan jag känna igen detaljer. Men trots det lyckas den här historien bli sin egen.
        Författaren har på ett synnerligen skickligt sätt lyckats väva ihop alla snåriga trådar i mysteriet till en klar lösning, men utan att för den delen ge läsaren precis alla svar och bli övertydlig. Och när jag tror att det är klart, dyker det upp en helt ny överraskande vändning som vilat dold i tillsynes oviktiga detaljer tidigare i berättelsen.
       Vad jag mer gillar med den här boken är att den i så stor utsträckning handlar om magin med litteratur, böcker, läsning och skrivande – och för mig som själv skriver har den en väldigt inspirerande verkan. Inte bara för den underbara handlingen utan även, i allra högsta grad, för det sirligt välformulerade språket som vimlar av starka metaforer och bildspråk, men utan att bli pompöst. Det är lättsamt att läsa.
       Detta är en suggestiv berättelse som jag hade väldigt svårt att dra min uppmärksamhet ifrån, med en skräckromantisk stämning som dock inte blir för mycket, med väl valda mellanrum av en fint skildrad ”tokengelsk” gemytlig vardaglighet och en dos förnumstig humor. Men ack så sorglig den blir mot slutet – på det perfekta, riktigt förlösande sättet, enligt mig! Det sorgliga är så vackert och dramatiskt skildrat att den hade kapaciteten att verkligen dra tårarna ur mina ögon (och det händer nästan aldrig att en bok får mig att gråta). Och karaktärerna sedan; de kommer att sitta kvar i mitt medvetande länge. Det är jag förvissad om!
       Läs den här lågmält spännande berättelsen så förstår ni. Och gör det särskilt om ni gillar fullständigt fiktiva berättelser med övernaturliga inslag, som verkar ha mer att säga om det mänskliga psykets egensinnigheter än den mest realistiskt skildrade relationsroman. Jag säger det igen, denna bok berörde mig på djupet!

Nytt år, ny inspiration och nya idéer för bloggen

På bilden här intill ser ni de två första romaner jag införskaffat detta år, faktiskt i veckan; ”Mordet i Eiffeltornet” av Claude Izner och ”John Stones fall” av Iain Pears – två historiska detektivromaner. Och det faktum att det är deckare är tämligen nytt för mig, för jag har nog skrivit någonstans i min blogg någon gång, minst, att jag inte alls är förtjust i den typen av berättelser.
      Men dessa två tror jag faktiskt att jag kan gilla, för det är inte genren i sig som jag hyser antipati för, utan vissa typer inom den. Dessa titlar tycks av sina beskrivningar vara mer kluriga och färgstarka än vad de är råa och blodiga (vilket jag avskyr mer än något annat) – och att de utspelar sig i historisk miljö i europeiska städer gör det bara än bättre! =)
     Nu är det dock inte i första hand för detta jag skriver detta inlägg, utan vad jag först och främst vill med det är att berätta att 2011 har börjat i positivismens tecken för mig. Jag är återställd efter den trafikolycka jag råkade ut för strax innan jul, sånär på att jag fortfarande ibland blir lite öm och spänd om jag vistas i för surriga miljöer för länge, och mina överhopande studieproblem med en eftersläpande B-uppsats i litteraturvetenskap och kurser jag inte gillar att läsa har börjat lösa sig. =)
      Det var egentligen tänkt att jag skulle läsa litteraturvetenskap C nu till vårterminen, men eftersom min uppsats inte blivit av förrän nu får jag ta den kursen till hösten istället. Den insikten var först både turbulent och ångestdrypande, men även det har ordnat sig och nu på måndag den 24:e ska jag börja läsa Historia A. Det är något jag ser fram emot, för efter en hel termin av mer eller mindre flummiga filosofiska småkurser känns det riktigt skönt att få ta tag i något mer konkret (jag tror i alla fall att historieämnet är det) – och så får jag möjlighet att göra nya bekantskaper. =) 
      Att råka ut för en trafikolycka med så pass lindriga skador som jag gjorde innebär nog för många en nystart i livet,tror jag, för tack vare de övergående åkommorna har man sina fysiska kapaciteter kvar – men har en annan insikt om livet. Så jag bestämde mig att börja fokusera mer på att se allt meningsfullt och roligt i tillvaron, jobba hårdare på mina mål i livet och börja leva hälsosammare, samt att verkställa mina konstnärliga idéer (därav den senaste tidens många nya inlägg).
       Något annat som jag börjat med nu i årets början, som jag funderat på under hela hösten, är yoga – yinyogaYogastudion här i Bollnäs, och även om jag ännu bara varit på ett pass så känner jag att det är något väldigt postivit och mycket välgörande, och jag är mycket nyfiken på hur det ska utveckla sig! Vet inte hur mycket jag ska skriva om yogan på bloggen än, eftersom den främst handlar om klippdockor och litteratur, men det är ju ändå bara min blogg så jag själv bestämmer vad den ska handla om, och när jag ändå talar om det så har jag skapat en helt ny kategori, ”Personligt”. Det är precis som det låter, men tro inte att jag ruckar på min integritet för det! 😉 Vill bara få min blogg ännu lite mer personlig och förhoppningsvis inspirerande.
       Nåväl, även om jag bara hunnit vara på ett yogapass än så märkte jag ganska direkt att kreativiten stärktes markant, och många nya idéer har dykt upp i huvudet. En del av dem har visserligen varit där ett tag, men rätt som det var kände jag att de inte alls var särskilt svåra att genomföra. Många av dem handlar faktiskt om bloggen, däribland det helt nya ”De tolv månaderna i klippdockor” och för ”Meronia och Prudedbo” SKA det tillkomma nya dockor/karaktärer såsmåningom – det ska jag försöka lova er. 
      Jag känner mig väldigt nöjd och stolt över att jag efter närmare ett års funderingar har börjat befolka min blogg med helt nya klippdockor, och just därför har jag snart än fler roliga nyheter på gång. Bland annat så slog det mig i veckan att det skulle vara förbaskat kul att göra olika litterära figurer och lägga ut, däribland inte helt oväntat Jane Austens karaktärer, som jag så länge tjatat om. =) 
       Och jag håller just nu på att överväga att skriva mer reflekterande över lite olika små ämnen som jag känner för (dock inte om kontroversiella saker så mycket). Det litteraturorienterade ska få mer plats, och där inte bara recensioner, även om de fortsatt kommer att vara det huvudsakliga. På tal om bokrecensionerna har jag skapat en ny sida, ”Recenserade böcker” där ni som är nyfikna enkelt kan se vilka titlar som jag recenserat och komma direkt till dem. Det är också väldigt kul för mig själv att ha dem samlade, känner jag (däremot blev jag lite småbesviken när jag upptäckte att jag under dessa två år som jag bloggat  inte har recenserat mer).
       Nu får ni ursäkta om det här inlägget blev så långt att ni inte orkar läsa hela på en gång, men jag känner mig bara så kreativ och sugen på att göra nya saker! =) Jag avslutar med att visa er en bild på min särskilda skissbok med blanka vita fina sidor för de saker jag ritar för bloggen – det är bilden här ovan till höger.

Recension: ”Giraffens tårar”(2000) av Alexander McCall Smith

Eftersom jag tycker mycket om Mma Ramotswe och den första boken i serien om henne och hennes detiktivbyrå, ”Damernas detektivbyrå”, så ville jag givetvis läsa del två i serien, ”Giraffens tårar” – och kan bestämt tala om att jag inte blivit det minsta besviken på varken Alexander McCall Smith eller de härliga karaktärer han skapat!
     I den här boken hjälper Mma Ramotswe en amerikansk kvinna som arbetar på amerikanska ambassaden i Gaborone att leta reda på sin sedan tio år försvunne son, och hennes sekreterare Mma Makutsi tar sig an sitt första detiktivfall som gäller en slaktare och dennes hemlighetsfulla hustru. Dessutom tar Mma Ramotswes nyblivne fästman, bilmekanikern mr J.L.B Matekoni hand om två föräldralösa barn utan att först tala om det för henne, och hans svartsjuka husa vägrar finna sig i att hon ska bli hans hustru och tar till fula knep för att få henne ur vägen.
      Klart är att denna läsning alltid gör mig på gott humör, men även om författaren skildrar sina karäkter och deras liv med stor lätthet och värme så finns här med både glädje och sorg. Kort sagt skildras det mänskliga livet, och mycket fokus har i denna bok hamnat på moralfrågor. Trots det har allt det innehållet blivit till på ett mycket lättsamt sätt, och eftersom det huvudsakligen skildras genom karaktärernas perspektiv känner jag starkare för dem som läsare.
      Jag älskar Mma Ramotswe, mr J.L.B Matekoni och Mma Makutsi, så är det bara! Jag brukar vara ganska skeptisk till romanserier, men denna är jag glad för. De här karaktärerna är underfundiga, kloka, intelligenta och väldigt sympatiska. Dessutom har de levandegjorts väldigt bra, och likaså den botswanska miljön med allt från beskrivningar av omgivningarna till den fina fredliga kulturen.
     Jag skrev det i recensionen av den förra delen i serien om Damernas detektivbyrå, men jag måste skriva det igen. Det känns väldigt befriande med Afrika-skildringar som lämnar misären och alla konflikter huvudsakligen därhän och fokuserar destå mer på utvecklingen – och enligt McCall Smith och hans karaktärer tycks just Botswana vara ett väldigt fredligt och trevligt land. I denna bok omnämns vissa andra afrikanska länder dock som lite sämre ställen att leva på. Likaså tycker jag väldigt mycket om att de fall Damernas detektivbyrå tar sig an handlar mycket mer om att lösa mänskliga problem än regelrätta lagbrott och mord.
     Språket är ledigt och rakt på berättat, och väldigt rikt på humor och underfundigheter. Dock blir det emellanåt lite för tydligt, men det är ett väldigt litet störningsmoment i denna trevliga läsning. Jag är helt övertygad om att det blir till att läsa fler delar i serien, och förutom att bli på gott humör så får jag många goda skäl till att fundera över allmängiltiga mänskliga frågor om hur livet ska levas på bästa sätt och hur vi behandlar varandra.

Kort rapport om en lyckad bokmässa

Jag och mina föräldrar är nu hemma i Bollnäs igen, efter en på alla sätt och vis mycket lyckad helg i Göteborg. Jag skulle ha skrivit på plats, men jag hade för mycket intryck att smälta för att orka göra det, och göra det bra. Bokmässan var en upplevelse med stort U, och en sak säger jag säkert – jag SKA dit igen! Jag har träffat både Alexander McCall Smith och Fredrik Lindström och fått böcker signerade, och lyssnat på både Björn Ranelid (det var en upplevelse) och Gösta Ekman med Klas Gustavsson, som skrivit hans biografi – vilka mamma fick signeringar av. Och mässhallen var så stor som jag aldrig hade kunnat föreställa mig – har nog aldrig vistats i en så stor bygnad som Svenska mässan förut. Allt gick galant, tack vare att vi på fredagsförmiddagen hade turen att få gå in innan allmänheten släpptes på, då det var mindre folk, och trots att jag ännu inte fått mitt studentleg fick jag ändå gå in till studentpris på seminarierna (dock struntade jag i fantasyseminariet som jag tidigare skrev om).  Och som jag handlade – priserna var så pass låga i mässmontrarna att det var fullt möjligt att frossa! Så härligt det är att frossa i något annat än mat och dryck! 😉 Här nedan visar jag en bild på min ”mässkörd”, och ni förstår nog vad jag menar med frosseri…
Här, en större bild. Förutom böcker, en exklusiv skrivbok, en fjäderpenna för kul (har velat ha en sådan rätt länge), bokmärken, vykort samt ett afrikanskt halsband.

Jag hade egentligen velat skriva mer, men jag har massor av skolarbete som ligger framför mig denna vecka och kräver tid, så det fick bli en kortare rapport ikväll. Jag har så oändligt mycket mer att skriva om, men det får bli när det blir mer tid för mig och tidsavståndet givit mig nya aspekter av mina upplevelser.
    Dessutom har bokmässbesöket givit mig en hel del nya idéer. Jag har nu blivit rätt sugen på att gå med i Svenska vitterhetssamfundet (vilket nog passar mitt litteraturvetenskapliga intresse väl) och Selma Lagerlöfsällskapet lockar mig också. Godisätandet under resorna har också givit mig en ny idé till ett framtida klippdocksprojekt – att rita klänningar baserade på olika sorters godispapper (ex. Geisha och Kexchoklad). Det var längesedan jag hade någon sådan idé nu, och sanningen att säga känns det ovant att blogga igen. Men nu lovar jag att det blir lite nya inlägg den kommande tiden, tack vare allt jag var med om på bokmässan.
      Efter det har jag också en hel del tankar runt att börja skriva reflektioner av saker i min omgivning, som förmodligen inte alla gånger stämmer ihop med den här bloggens ämnesinriktning – men sanningen att säga, det är rätt få saker som inte på något vis går att koppla till litteratur och det skrivna ordet i någon form. Inte sant?

För första gången – bokmässan!

Som jag skrivit i tidigare inlägg ska jag för första gången i mitt liv besöka den stora bokmässan i Göteborg, och är mycket spänd på vad som väntar där. Jag har ju aldrig varit på den förut så jag har inte så mycket koll på hur det fungerar. Måste faktiskt medge att jag nog är lika nervös, som jag är förväntansfull.
    Så imorgon reser jag och mina föräldrar till Göteborg, och då vi väljer bilen kommer resan att ta hela dagen i anspråk, men jag ser fram emot det (trots att det är det miljöfarliga resealternativet ;-)), och sanningen att säga har jag och min familj inte gjort en riktig semester/weekendresa på närmare fyra år. Det är välbehövligt, och för mig går nu en långvarig önskan i uppfyllelse. Jag har velat besöka bokmässan i så många år att jag har tappat räkningen. Årets tema, Afrika, är inte det som fått mig att bestämma mig för att det i år så slutligen var dags, utan det var med i planeringen sedan ifjol, innan det var känt för mig.
    Så, egentligen har vi inte planerat in så mycket vad det är vi ska fokusera på, men det blir mässhallen på fredag och seminarier på lördag eftersom det är då de för mig mest intressanta hålls. Jag ska definitivt gå på Alexander McCall Smith’s föredrag och sedan ett som heter ”Det magiska Norden”, som handlar om fantasy som samhällskritik (jag är dock inte säker på att jag kommer att gilla det, eftersom jag inte lockas av de medverkande författarna – men jag tvivlar inte på att jag kommer att finna det intressant). Mamma tänker gå på Gösta Ekmans seminarium, för han är en av hennes (och mina) stora favoriter. 
    Annars vet jag inte vad som mer kommer att hända där, för enligt mässkatalogen som jag beställde hem i somras finns det massor av intressanta punkter, och säkerligen ännu mer av sådant jag nu inte har en aning om. Jag ska försöka gå dit med öppna sinnen och hoppas få en inspirerande helg med nya erfarenheter och tankar, och förutom det en trevlig Göteborgsvistelse (jag har inte varit där på sex år) med shopping och goda restaurangbesök (förra gången jag och min familj var där åt vi på en grekisk restaurang som var helt himmelsk och dit ska vi gå igen)!
      Jag är också väldigt glad att jag äntligen har något verkligt intressant och innehållsrikt att blogga om, så jag lovar att det kommer fler inlägg om detta de kommande dagarna! 🙂

Dessutom bifogar jag här ovan ett litet fotografi ur min skissbok för det hemliga bloggprojekt jag jobbar med just nu, bara för att retas lite! 😉
  Tycker att bilder ur skissböcker är väldigt inspirerande, dessutom.

Recension: ”Islandet” (2001) av Carina Burman

Ibland händer det att man hittar en intressant bok till ett toklågt pris på rea som visar sig vara en riktig liten pärla, och den här boken var en sådan!
     ”Islandet” bygger uppenbarligen till stor del på verkliga händelser och är uppbyggd som en brevroman i tre delar, varav den första är en berättelse skriven av bokens huvudkaraktär. Handlingen kretsar kring tyskan Louise von Imhoff som i början av 1830-talet för sin svenska väninna Fransiska i brevform minns tillbaka till 1816 när hon och hennes diktande syster Amalia von Helvig besökte Uppsala och Malla Silvferstolpes litterära salong.
      Där möter Amalia den svenske poeten Gustav Geijer och blir förälskad, trots att hon själv är gift och Gustav lovat bort sitt hjärta till värmländskan Anna Liljebjörn, och berättelsen handlar om deras korta svärmiska romans (som tar fart på allvar när Amalias son Berhnard dör i charlakansfeber) innan de skiljs åt och Gustav gifter sig med Anna. 
      Åren går sedan, och när Gustav avlider år 1847 bekänner han på sin dödsbädd för Fransiska, som berättar det i brevform till Louise, att han aldrig glömde Amalia och aldrig förlorade de känslor han hyste för henne. 
      Först och främst så har den här boken ett underbart språk, lika lyriskt och poetiskt som personerna det handlar om är, och en fint upplagd berättelse. Berättelser om korta romanser med en tredje part på vardera sidor är sällan något jag riktigt gillar; jag tycker ofta att det blir ganska tjatigt, drygt och ibland även vulgärt – men här är det bara vackert! Det är svidande romantiskt, en riktigt stilfull stillsam kärlekshistoria, men där det ändå händer saker! Bland annat är episoden där sonen dör i sjukdom beskrivet med ett så underbart språk att det som händer aldrig känns riktigt hemskt (trots att det är det), och förutom det välformulerade ytterst eleganta språket haglar de klassiskt litterära anspelningarna, vilket är ytterst underhållande för en som i detta nu läser tidig svensk 1800-talslyrik på högskolan! Många diktstrofer är också infogade i texten, och mycket handlar det om hur karaktärerna skapade dem.
        Det är en kunnig författare som skrivit den här boken, och förutom Gustav Geijer förekommer även Atterbom och Esaias Tegnér i persongalleriet, vilka jag precis läst dikter av och läst om i litteraturvetenskapen (vilket naturligtvis har inverkat på omdömet en del). Problemet med en del historiska romaner som jag läst är att de har fått en alldeles för modern anda över sig, men den här boken känns autentisk mot den tid den skildrar i mina ögon. En tid jag för övrigt är mycket svag för litterärt sett, och det var kul att läsa en historia från den tiden som utspelar sig i Sverige (och Tyskland till en viss del) och är skriven av en svensk författare. När jag läste den här boken i förra veckan nästan sträckläste jag, för det var längesedan jag tog fram en bok som så väl överrensstämde med den stämningen jag för det tillfället var i – och vilken tillfredsställelse det är!
       De två första delarna i den här boken var det bästa jag läst på länge, välskrivna, eleganta, berörande och intellegenta, men dessvärre stagnerar historien litet i den sista delen, den som Fransiska skriver. Språket blir lite mer alldagligt och delar av historien får jag inte ihop, och ibland känns det som om den delen är ganska onödig. Den sitter dessutom ganska löst ihop med den övriga berättelsen, och tidshoppen från föregående episoder är lite för tvärt. Den är helt enkelt lite småtråkig och avglorifierar en del väldigt vackra saker som min smak föll pladask för i föregående delar.
      Men trots det älskar jag den här boken, och det var längesedan jag läste något som var så sinligt, underhållande och njutfullt – och dessutom byggt på verkliga händelser. Jag glömde nämna att den trots sin väldigt högkulturella och historiska framtoning också är rätt uppsluppet humorisk och att karaktärerna gjorts mycket levande, vilket bara gör det än bättre! Jag tog till mig den direkt, och särskilt underhållande och givande är ”Islandet” nog för den, som mig, har stort intresse av klassisk litteratur – och förstår alla fantastiska anspelningar.

Recension: ”Stardust” (1999) av Neil Gaiman

Det här är en bok jag inte behövde komma långt in i för att bli fullkomligt stormförtjust!
    ”Stardust” (egentligen ”Stjärnstoft” på svenska) handlar om den lilla engelska landsbygdsorten Wall som ligger mot gränsen till det magsika Älvalandet. Dock är det så att en hög stenmur skiljer dem åt och ingen får passera den, förutom vart nionde år då det är marknad på en äng på andra sidan. Det är här en ung man blir passionerat förälskad i en älvkvinna som är slav under en trollpacka, och senare får hon en son som hon lämnar över till den mannen.
     Sonens namn är Tristran Thorn, och utan vetskap om sin bakgrund växer han upp som en av invånarna i Wall. Men när han är sjutton år ser han plötsligt en stjärna falla en oktoberkväll och lovar den sköna Victoria, som han är förälskad i, att hämta den till henne. Då ger han sig in i Älvalandet, och faktiskt så hittar han stjärnan – som visar sig vara en ung kvinna i hans egen ålder, och tillsammans upplever de hissnande äventyr. För det är fler som vill åt denna fallna stjärna; furstesönerna som rivaliserar om rikets makt och en trollpacka som vill åt hennes hjärta för att uppnå evig ungdom. I slutet går det fram för Tristran och stjärnan hur allt detta hänger ihop, och att de själva är högst inblandade i det.
       Som jag sade så gillar jag den här boken jättemycket; den tillfredsställde mitt behov av en fantasyhistoria som inte går i flera band och innehåller för mycket krig och vidunder. Det är magiskt, lyriskt och fantasifullt som i en folksaga (jag tror verkligen att författaren har tagit inspiration därifrån), och en snyggt kontrastfull blandning av otäckt groteskt och svidande vackert. Naturligtvis är den spännande också, och den innehåller även en del underfundig nedtonad humor. Det enda jag kanske inte var så förtjust i var de detaljerade beskrivningarna av den mordiska trollpackan, men den fick nog det vackra att kännas än vackrare, skulle jag tro.
       Jag måste också tillägga att historien är mycket, mycket snyggt och intelligent sammansatt. Den innehåller en hel del bihandlingar på sidan av den egentliga, men de börjar aldrig spreta. Och på slutet ska det visa sig att alla bitar faller på plats i en enhet som åtminstone gav mig en härlig aha-upplevelse. Många klassiska folksagoelement förekommer också, och hela boken är för mig en underbar saga!
       Bokens språk är också mycket bra, och passar väl in i miljöerna. Det är stundtals mycket lyriskt, och på andra ställen nästan talspråkligt ruffigt. Och det är ett riktigt sagospråk, det är driv, kvickhet och väldetaljerat! Det är i hög grad mycket berättande, och precis som i sagor spänner det över stora tidsrymder med bara några meningar, och har en mycket närvarande berättare. 
       Ja, jag har inte så mycket mer att säga, förutom att ”Stardust” är en mycket bra bok, med en fantasifull innehållsrik historia och mycket välskriven!

Tidigare äldre inlägg