Recension: Damernas detektivbyrå (1998) av Alexander McCall Smith

DamernasdetektivbyråDet här är en bok jag länge velat läsa, och jag är mycket glad att det äntligen blev av.  Jag är absolut ingen deckarälskare, men ”Damernas Detektivbyrå” är inte som andra deckare heller tack vare alla dess inslag av värme och livsklokhet. Det är också den första boken serien ”Damernas detektivbyrå”.
     Boken handlar om Botswanas första kvinnliga privatdekektiv Mma Precious Ramotswe och de fall hon tar sig an, som nog snarare är att betrakta som problem än som brottsfall. Det är kvinnor som vill att hon ska söka upp deras försvunna makar, människor som vill ha hennes hjälp med att uppdaga försäkringsbedrägerier samt en massa andra fall, vilka hon på sitt alltid lika raffinerade och intilligenta sätt löser, och hon gör det med medkänsla och klokskap. Mma Ramotswe är en kvinna som flödar över av visdom och list. Och hon är dessutomen en människokännare av stora mått.
     Men hon känner sig mycket ensam, för efter ett mycket olyckligt äktenskap vågar hon inte lita på män. Däremot har hon en mycket nära vänskap med milmekanikern J.L.B Matekoni, som är förälskad i henne, men Mma Ramotswe vill leva för sig själv. Men parallellt med ett fall med en kidnappad pojke, som lyckligtvis åtefinns i livet, växer kärleken till sig och slutligen accepterar hon hans frieri. Fast det är inte relationen med denne man som är huvudhandling i denna bok, utan alla de fall Mma Ramotswe tar sig an och sättet som hon gör det på. Det handlar också ganska mycket om hur hon överlistar dominanta män på sitt mänskligt varma sätt. Att tillägga handlar de första femtio sidorna i boken om Mma Ramotswes uppväxt fram tills det att hon skaffar sin detektivbyrå, och hennes fars finstämt sorgliga, men ej tragiska, levnadsöde.
      Först och främst ska jag säga att jag hade förväntningar på den här boken, men de överträffades! Och det är alltid kul när det händer. Det här är en bok vars karaktärer och miljöer jag inte kan annat än känna stora sympatier för. Exempelvis är Mma Ramotswe en av de mest sympatiska huvudkaraktärer jag lärt känna på länge, så därför är det så kul att det finns så många fler böcker om henne.  Hon är något av en feminist, men hon är det på ett mycket sympatiskt och artigt sätt, och glömmer aldrig bort att visa andra hänsyn. Boken skildrar Afrika (närmare bestämt Botswana), men inte det eländiga Afrika med svält och sjukdomar utan det progressiva och glada, och de  människor som lever där. Det känns upplyftande och tänkvärt.
     Inte heller är det överdrivet starka kontraster i människoskildringarna, för även de elaka typerna (som dock är i minoritet) skildras på ett sätt så att man om inte tycker om dem så i alla fall får förståelse för dem. Jag uppskattar den sortens människoskildring något enormt, och likaså det försoningsbudskap som jag finner mellan raderna i denna bok. Handlingen är stillsam, men tack vare all snyggt förmedlad livsklokhet, sofistikerad humor och samvaroskildringar blir det underhållande; och det mycket, dessutom. Boken blir lite som en vän, eller hur jag ska uttrycka det. Vad mer bra är, är att saker och ting inte är överdrivet tillrättalagda, utan handling och karaktärer känns naturliga och trovärdiga, även om det ofta flödar över av kreativitet.
     Språket i boken är ledigt, men välformulerat. En bra kombination som jag tror är mycket anledningen bakom det faktum att det är så lätt att tränga sig in i Mma Ramotswes och hennes medmänniskors liv och känna med dem. Miljön är också mycket levande beskriven, det nästan känns som att man är på plats. Ofta gillar jag utsmyckade och vackra språk, men i den här sortens människoskildringar är den enkla stilen den bästa. Det är jordnära, men på ett underhållande sätt. För mellan raderna förmedlas mycket visdom och humor. Jag skulle nog vilja säga att språket är sympatiskt, precis som boken i sin helhet.
     Slutligen vill jag säga att ”Damernas detektivbyrå” är en mycket bra bok om det att vara människa och att bry sig om andra, samt hur viktigt det är att vi hjälper varandra och löser våra problem. Det är en positiv bok som gör en på riktigt gott humör. Jag kommer absolut att läsa nästa del i serien…

Enkät om läsvanor

Snubblade över den här läsenkäten hos Vixxtoria på Om böcker som jag inte hunnit läsa:

(1) Varför läser du böcker? Avkoppling? Information? Spänning? Annat?

Det är  nog mest för att jag tycker det är så oerhört roligt att läsa! Sedan så har jag en sådan barnslig förtjusning i att recensera det mesta jag läser, också det bara för att jag tycker det är kul! Det är så kul att ta del av andra världar, livsstilar och fantasier!

(2) Vad för slags böcker gillar du? Deckare, hästböcker, romaner, science fiction, historiska romaner, facklitteratur, biografier…
 
Det är ganska mycket jag tycker om, men på fritiden blir det uteslutande romaner (och ibland någon enstaka novellsamling). Jag gillar eleganta, livsbejakande, underhållande, roliga och engagerande, och viktigast av allt, positiva berättelser.  Jag är dock inte särskilt förtjust i ytliga spänningsromaner, och (särskilt svenska) deckare har jag mycket svårt för (även om jag är lite medveten om att jag behandlar den gengren styvmoderligt). Eländigheter och svärta undviker jag helst.  Förutom det blir det de flesta gengrer, kan nog inte kategorisera bättre.
 
(3) Vilka böcker har du läst på sista tiden? (1-3 titlar)
 
1. Stolthet och fördom av Jane Austen
2. Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
3. Rovfåglarnas tid av Elisabet Nemert
 
(4) Finns det någon bok eller någon typ av bok som du aldrig skulle läsa? Varför?
 
Ja, eländesskildringar och saker som saknar positivism. Jag tror inte att sådana berättelser tillför något till en, som människa. Böcker har ju som sagt var ibland ett syfte att göra oss klokare, och den sortens berättelser gör oss bara deppiga ( i alla fall mig).
 
(5) Finns det någon bok/några böcker som du skulle vilja läsa, men inte har läst?
Massvis, hela min bokhylla är full av sådana böcker!
 
(6) Säg en riktigt bra bok, som du har läst!
 
Åh, det måste bli Förnuft och känsla av Jane Austen, om jag bara får välja en…
 
(7) Var får du tag på böckerna du läser? Bokhandel? Present? Bibliotek? I mammas och pappas bokhylla? Lån av kompisar? Annat?
 
Uteslutande bokhandlar och Adlibris. Några enstaka på Antikvariat och från biblioteksgallringar. Sedan har jag några presentböcker.
 
(8) Har du många böcker hemma? Hur många hyllmeter ungefär?
 
Mycket, mycket! Och det blir mer! Hyllmeter kan jag inte svara på, men en hel väg täcks av två stora bokhyllor i mitt rum.
 
(9) Kommer du ihåg om någon brukade läsa högt för dig när du var liten? Vem? När?
 
Mamma och pappa vid läggdags.
 
(10) Hur ofta skulle du säga att man läste för dig? Välj mellan aldrig, ibland, ofta, varje dag/kväll.
 
Varje dag/kväll
 
(11) Kommer du ihåg vad man läste för dig?
 
Ganska bra, faktiskt. Det blev mycket klassiska sagor, men också mycket Mamma Mu och Pettsson, bland mycket annat bra.
 
(12) Brukar du själv läsa högt för någon ibland? Vem? När?
 
Nej, jag är för nog ännu för ung för det ;-)!

Tematrio – kalas

temakalasLyran har en rolig bokutmaning varje vecka där man ska lista tre böcker som på något vis passar in på veckans valda tema. Den här veckan är det kalas och festligheter i litteraturen som gäller. Och här är mina val:
1. Vem minns inte ”Taberaset i Katthult”? Visserligen har jag bara sett filmen, men det är ju ändå från litteraturens värld, och den berättelsen är alltid lika underbar att ta del av. Så mycket värme, omtanke och medmänsklighet Emil och Alfred visar de stackars svultna fattighjonen! Sedan är det så kul att se hur Komandoran får på plytet! Det är nog en av mina Astrid Lindgren-favoriter, denna härliga berättelse!

2. Julmiddagen på Ekeby i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Också en julfest, fast av ett helt annat slag än det ovannämnda. Dramatiken, rivaliteten  och spänningen är tät, och beskrivet på ett så utomordentligt vackert och mustigt språk! Det är här majorskan förvisas, och jag skulle nog vilja hävda att det är den här julmiddagen som är den riktiga inledningen av den boken.

3. Alla fylleslag i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Särskilt minns jag släktfesten där de gamla gubbarna dricker sig redlösa och det där bröllopet. Det är hutlöst äckligt och vidrigt, men så underhållande berättat! Den alkoholkonsumtionen glömmer man inte i första taget!

Recension: En herrgårdssägen (1899) av Selma Lagerlöf

EnherrgardssagenDet är nyligen som jag upptäckt vilken fantastisk författare Selma Lagerlöf är, och under sommarens besök på hennes hem Mårbacka köpte jag i bokhandeln där den här finstämda lilla boken.
     ”En herrgårdssägen” handlar om studenten Gunnar Hede som hellre spelar fiol än ägnar sig åt studerna. När han får reda på att hans familjegods Munkhyttan på grund av dåligt ekonomiskt läge riskerar att gå till försäljning beslutar han sig för att göra allt han kan för att hindra det ödet. Han ger sig ut för att driva gårdshandel, men efter svåra händelser gör detta honom sinnessjuk. Visserligen fortsätter han sin verksamhet och får snart in så mycket pengar att Munkhyttan kan räddas, men även efter det driver han runt i byarna med sin kappsäck och fiol.
     Så händer det att han stöter på den unga och osjälviska Ingrid som han räddar från en för tidig död. Snart visar sig ödet för henne och talar om att hennes uppdrag är att frälsa Gunnnar från hans sjukdom, och så blir det. Genom sin kärlek botar Ingrid Gunnar, och slutligen kan han besvara den kärleken. Det är i mångt och mycket även en berättelse om mänskliga relationer och bemötandet av de ”annorlunda”.
      Först och främst ska jag tala om att jag verkligen kom att tycka om den här boken. Det är en slags insiktsfull psykologisk skildring i sagogestalt. Hela den här berättelsen är lite som en folksaga, fast med sina betydligt mer jordnära och realistiska inslag. Jag skulle nog vilja säga att det är en variant på ”Skönheten och odjuret”-temat, och en mycket finstämd sådan. Det är något mystiskt skimmrande i den här boken som sög mig fast. Det är något sagolikt som jag tycker om.
      Men det sagolika i den här boken är ändå nedtonat på ett elegant sätt som också känns genomtänkt och intilligent. Det blir helt enkelt inte för mycket, men inte för lite heller. Sagostämningen är difus och ganska ogreppbar, men den finns där. Det är konstnärligt och suggestivt, och jag beundrar verkligen förmågan att kunna åstadkomma en sådan osynlig men ändå så tydligt framträdande stämning i en bok.
      Berättelsen är inte spännande i den bemärkelsen, men den berör mig och engagerar för att den är så finstämd och vacker, med sitt varma och ljusa kärleksbudskap. Men så är jag den sort som föredrar finstämdhet framför ren spänning. Och även om det inte händer så mycket så är alla skildringar av huvudkaraktärernas känslor, tankar och drömmar så livfulla att historien sveper fram i en riktigt behaglig hastighet. En sak som är särskilt intressant är beskrivningen av Gunnars sinnessjukdom – jag tycker mig förstå hur han tänker. 
      Sedan är språket ett kapitel för sig. Rytmiskt, svepande och liksom svävande fyller det sidorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är på något vis nästan hypnotiserande. Det är enkelt men mustigt och innehållsrikt på samma gång. Halva mitt goda omdöme sitter i språket. Det lyfter verkligen fram historien och alla dess teman och budskap, och gör det till ett njutbart litet konstverk.
       En annan sak som fått mig att gilla den här boken så mycket är att den är så effektivt berättad. Den är lite drygt hundra sidor tjock men spänner över en tidsperiod på flera år, och inget väsentligt har missats. Och ändå är den inte kompakt, utan lätt och luftig.
         Som sagt, ”En herrgårdssägen” är en mycket finstämd bok som jag gillar skarpt. Jag skulle nog sammanfattningsvis kalla den för en välberättad psykologisk saga.