Recension: ”Giraffens tårar”(2000) av Alexander McCall Smith

Eftersom jag tycker mycket om Mma Ramotswe och den första boken i serien om henne och hennes detiktivbyrå, ”Damernas detektivbyrå”, så ville jag givetvis läsa del två i serien, ”Giraffens tårar” – och kan bestämt tala om att jag inte blivit det minsta besviken på varken Alexander McCall Smith eller de härliga karaktärer han skapat!
     I den här boken hjälper Mma Ramotswe en amerikansk kvinna som arbetar på amerikanska ambassaden i Gaborone att leta reda på sin sedan tio år försvunne son, och hennes sekreterare Mma Makutsi tar sig an sitt första detiktivfall som gäller en slaktare och dennes hemlighetsfulla hustru. Dessutom tar Mma Ramotswes nyblivne fästman, bilmekanikern mr J.L.B Matekoni hand om två föräldralösa barn utan att först tala om det för henne, och hans svartsjuka husa vägrar finna sig i att hon ska bli hans hustru och tar till fula knep för att få henne ur vägen.
      Klart är att denna läsning alltid gör mig på gott humör, men även om författaren skildrar sina karäkter och deras liv med stor lätthet och värme så finns här med både glädje och sorg. Kort sagt skildras det mänskliga livet, och mycket fokus har i denna bok hamnat på moralfrågor. Trots det har allt det innehållet blivit till på ett mycket lättsamt sätt, och eftersom det huvudsakligen skildras genom karaktärernas perspektiv känner jag starkare för dem som läsare.
      Jag älskar Mma Ramotswe, mr J.L.B Matekoni och Mma Makutsi, så är det bara! Jag brukar vara ganska skeptisk till romanserier, men denna är jag glad för. De här karaktärerna är underfundiga, kloka, intelligenta och väldigt sympatiska. Dessutom har de levandegjorts väldigt bra, och likaså den botswanska miljön med allt från beskrivningar av omgivningarna till den fina fredliga kulturen.
     Jag skrev det i recensionen av den förra delen i serien om Damernas detektivbyrå, men jag måste skriva det igen. Det känns väldigt befriande med Afrika-skildringar som lämnar misären och alla konflikter huvudsakligen därhän och fokuserar destå mer på utvecklingen – och enligt McCall Smith och hans karaktärer tycks just Botswana vara ett väldigt fredligt och trevligt land. I denna bok omnämns vissa andra afrikanska länder dock som lite sämre ställen att leva på. Likaså tycker jag väldigt mycket om att de fall Damernas detektivbyrå tar sig an handlar mycket mer om att lösa mänskliga problem än regelrätta lagbrott och mord.
     Språket är ledigt och rakt på berättat, och väldigt rikt på humor och underfundigheter. Dock blir det emellanåt lite för tydligt, men det är ett väldigt litet störningsmoment i denna trevliga läsning. Jag är helt övertygad om att det blir till att läsa fler delar i serien, och förutom att bli på gott humör så får jag många goda skäl till att fundera över allmängiltiga mänskliga frågor om hur livet ska levas på bästa sätt och hur vi behandlar varandra.

Annonser

Recension: Damernas detektivbyrå (1998) av Alexander McCall Smith

DamernasdetektivbyråDet här är en bok jag länge velat läsa, och jag är mycket glad att det äntligen blev av.  Jag är absolut ingen deckarälskare, men ”Damernas Detektivbyrå” är inte som andra deckare heller tack vare alla dess inslag av värme och livsklokhet. Det är också den första boken serien ”Damernas detektivbyrå”.
     Boken handlar om Botswanas första kvinnliga privatdekektiv Mma Precious Ramotswe och de fall hon tar sig an, som nog snarare är att betrakta som problem än som brottsfall. Det är kvinnor som vill att hon ska söka upp deras försvunna makar, människor som vill ha hennes hjälp med att uppdaga försäkringsbedrägerier samt en massa andra fall, vilka hon på sitt alltid lika raffinerade och intilligenta sätt löser, och hon gör det med medkänsla och klokskap. Mma Ramotswe är en kvinna som flödar över av visdom och list. Och hon är dessutomen en människokännare av stora mått.
     Men hon känner sig mycket ensam, för efter ett mycket olyckligt äktenskap vågar hon inte lita på män. Däremot har hon en mycket nära vänskap med milmekanikern J.L.B Matekoni, som är förälskad i henne, men Mma Ramotswe vill leva för sig själv. Men parallellt med ett fall med en kidnappad pojke, som lyckligtvis åtefinns i livet, växer kärleken till sig och slutligen accepterar hon hans frieri. Fast det är inte relationen med denne man som är huvudhandling i denna bok, utan alla de fall Mma Ramotswe tar sig an och sättet som hon gör det på. Det handlar också ganska mycket om hur hon överlistar dominanta män på sitt mänskligt varma sätt. Att tillägga handlar de första femtio sidorna i boken om Mma Ramotswes uppväxt fram tills det att hon skaffar sin detektivbyrå, och hennes fars finstämt sorgliga, men ej tragiska, levnadsöde.
      Först och främst ska jag säga att jag hade förväntningar på den här boken, men de överträffades! Och det är alltid kul när det händer. Det här är en bok vars karaktärer och miljöer jag inte kan annat än känna stora sympatier för. Exempelvis är Mma Ramotswe en av de mest sympatiska huvudkaraktärer jag lärt känna på länge, så därför är det så kul att det finns så många fler böcker om henne.  Hon är något av en feminist, men hon är det på ett mycket sympatiskt och artigt sätt, och glömmer aldrig bort att visa andra hänsyn. Boken skildrar Afrika (närmare bestämt Botswana), men inte det eländiga Afrika med svält och sjukdomar utan det progressiva och glada, och de  människor som lever där. Det känns upplyftande och tänkvärt.
     Inte heller är det överdrivet starka kontraster i människoskildringarna, för även de elaka typerna (som dock är i minoritet) skildras på ett sätt så att man om inte tycker om dem så i alla fall får förståelse för dem. Jag uppskattar den sortens människoskildring något enormt, och likaså det försoningsbudskap som jag finner mellan raderna i denna bok. Handlingen är stillsam, men tack vare all snyggt förmedlad livsklokhet, sofistikerad humor och samvaroskildringar blir det underhållande; och det mycket, dessutom. Boken blir lite som en vän, eller hur jag ska uttrycka det. Vad mer bra är, är att saker och ting inte är överdrivet tillrättalagda, utan handling och karaktärer känns naturliga och trovärdiga, även om det ofta flödar över av kreativitet.
     Språket i boken är ledigt, men välformulerat. En bra kombination som jag tror är mycket anledningen bakom det faktum att det är så lätt att tränga sig in i Mma Ramotswes och hennes medmänniskors liv och känna med dem. Miljön är också mycket levande beskriven, det nästan känns som att man är på plats. Ofta gillar jag utsmyckade och vackra språk, men i den här sortens människoskildringar är den enkla stilen den bästa. Det är jordnära, men på ett underhållande sätt. För mellan raderna förmedlas mycket visdom och humor. Jag skulle nog vilja säga att språket är sympatiskt, precis som boken i sin helhet.
     Slutligen vill jag säga att ”Damernas detektivbyrå” är en mycket bra bok om det att vara människa och att bry sig om andra, samt hur viktigt det är att vi hjälper varandra och löser våra problem. Det är en positiv bok som gör en på riktigt gott humör. Jag kommer absolut att läsa nästa del i serien…