Recension: ”Ett rum med utsikt” (1908) av E.M Forster

Det här var också en av de böcker jag fyndade på bokrean i år, 2009, och den visade sig vara bra, fast ganska svårförståelig bitvis och jag skulle tro att den kräver en omläsning för största möjliga rättvisa i min bedömning av den. Men, jag har många andra böcker som väntar på att bli lästa, så därför struntade jag i omläsningen av denna just nu.
     ”Ett rum med utsikt” är berättelsen om den finkänsliga men osäkra brittiska medelklassflickan Lucy HoneyChurch som under en semesterresa till Florens med sin kusin miss Bartlett inte får de pensionatrum de vill ha. Då möter de mr Emerson och hans son George som erbjuder dem att byta rum. Så görs, och det ska inte bli den första gången Lucy möter George. För faktum är att de blir förälskade, men Lucy gör allt för att förtränga känslorna för honom, eftersom han inte är fin nog för hennes samhällställning, och snart blir hon något av en mästare på att ljuga för sig själv.
     Hemma i England möts de igen, när George och hans far hyrt in sig i en villa i närheten av huset där Lucy, hennes bror och hennes etikettstokiga mamma bor. Då har Lucy hunnit förlova sig med snobben mr Vyse, som hon tror att hon håller av. Efter en lång tid av tvivel och förnekelse inser dock Lucy att hon inte kan gifta sig med mr Vyse, och det är sedan Georges far som talar om för henne att den hon älskar är hans son. Så istället för att ”fly” till Grekland som hon planerade, gifter sig hon och George efter en tid trots att hennes familj är förargad över att hon inte talade om sina avsikter.
     Den här boken lämnar oerhört mycket till läsaren att fundera på eftersom författaren berättar så begränsat om önskemål och drivkrafter hos karaktärerna. Det tog därför mycket lång tid att läsa boken, för jag är övertygad om att denna roman är en roman som man måste läsa mellan raderna hela tiden. I stort sett ingenting skrivs ut i klartext. Jag brukar uppskatta den egenskaper hos böcker, men här har det gått lite för långt. I mitt tycke är författaren alldeles för distansierad från karaktärerna, och det gör det riktigt svårt att verkligen lära känna dem på det där sättet som verkligen engagerar. Men samtidigt kommer det partier där författaren på det där 1800-talssättet vänder sig till läsaren och gör fina utvikningar om allmängiltiga saker som passar till karaktärernas tankar just då. Det är mycket bra skrivet, men det förvirrar mig stundtals.
      Men språket är fint och välformulerat, stundtals riktigt poetiskt, och det finns vardagliga saker som beskrivs på sätt som är nya för mig. Men det jag ändå gillar mest med ”Ett rum med utsikt” är den oerhört brittiska miljön och stämningen – och även handlingen. När passionen är mental istället för fysisk, bland annat, och den inramas i en finkänslig engelsk natur. Och så de godmodiga och ibland även rätt exentriska bifigurerna som bjuder varandra på te och tennisset. Handlingen är också mycket långsam, den mesta dramatiken sker mellan replikerna. Humoristiska inslag finns också med! Det är en mycket brittisk bok, om jag får säga det själv.
      Överlag så är ”Ett rum med utsikt” en bra, och extremt romantisk bok just för att kärleken aldrig blir uttalad för än i slutet, och språkligt sett skickligt skriven. Att uppenbart veta så mycket om karaktärerna men skriva ner så lite som Forster gör är skickligt, men det gör också att jag inte blir överväldigande berörd. Men det är ändå ingen bok jag tror att jag kommer att glömma. Kärlekshistorier i brittisk stil är verkligen min melodi! Dessutom gör sekelskiftesandan sitt till, det måste jag tillägga!
    Men, som jag skrev tidigare tror jag att den vinner på att läsas om.