Recension: Pappa Goriot (1835) av Honoré de Balzac

pappagoriotJag fortsätter med att recensera de böcker som ingår i den litteraturvetenskapskurs jag läser på högskolan, eftersom de är de böcker jag lägger min energi på. Pappa Goriot av den franske 1800-talsförfattaren Honoré de Balzac är den senaste. Och jag måste säga att det är en av de mest udda romaner jag kan minnas att jag läst. Jag kan lätt säga att det är en komiskt skildrad tragedi (hur ironiskt det än låter).
   Handlingen kretsar kring en skara egensinniga gäster på fru Vauquers pensionat i Paris. Huvudgestalterna är den unge studenten Eugéne de Rastignac som strävar efter att få göra inträde i den fina världen, societeten i Paris, och den gamle före detta makaronifabrikanten Pappa Goriot, vars kärlek till sina båda egoistiska och giriga döttrar, grevinnan Anastasie de Restaud och friherrinnan Delphine de Nucingen, slutar med att han blir ruinerad och slutligen dör helt utblottad, men kärleken till döttrarna var hans största, och som det verkar enda, lycka. På fru Vauquers pensionat bor även flera andra riktigt intressanta karaktärer, däribland en förrymd straffånge, en utstött rikemansdotter och en exentrisk läkarstudent som är nära vän med huvudpersonen Egugéne. På detta pensionat utspelar sig förutom bokens huvudhandling en hel del märkliga små draman.
    Som jag skrev tidigare så är detta en mycket underlig roman, och det är just för att den är så underlig som den är bra. Humor blandas med tragedi på ett sätt som nästan gör hela berättelsen grotesk och smått motbjudande. Samtidigt kan jag inte förneka att jag var extremt underhållen när jag läste.
    Ingen av karaktärerna i denna roman är genomgoda och perfekta, men heller inte genomusla; till och med brottslingen har sina sympatiska sidor! Karaktärerna på pensionatet är alla defekta och i ärlighetens namn mer eller mindre odrägliga, och likaså gäller det människorna i societeten. Men ändå känner jag sympati för flera av dem. Ett i mitt tycke mycket smart drag när det gäller att göra läsaren engagerad. Inte heller finns det någon direkt hjälte eller skurk, alla verkar på något sätt vara både och, vilket också är ett grepp som intresserar mig.
     Historien om hur pappa Goriot uppoffrar allt för sina döttrar som nästan inte ger någonting tillbaka är mycket sorglig, och det är nästan så att jag känner en viss ilska över slutet, när det enbart är Eugéne och hans studentkamrat som kommer på gubbens enkla begravning,  döttrarna och deras män, som av någon anledning  (jag inte tror att vi som läsare får reda på) avskyr Goriot närvarar inte. Det verkar endast vara så länge som Goriot har pengar kvar som döttrarna vill veta av honom. Därför är denna berättelse en bra skildring av hur man verkligen kan suga ut sina nära och kära. Som jag sa är det mycket sorgligt, men det är upplägget som på detta smarta sätt skapar känslan av sorg och ilska över det som händer. Hade slutet varit ett annat tror inte jag att samma effekt på läsaren skulle ha uppnåtts.
    Och som kontrast till denna mycket tragiska historia står alla de lustigheter som karaktärerna på pensionatet säger och alla mycket dråpliga saker som sker där, och det är episoder som jag inte kunde hålla mig för skratt när jag läste. Just detta sätt att blanda komik och tragedi på är något som jag fullkomligt gillar och ett bra sätt att förstärka kontrasterna mellan de båda ytterligheterna på. Jag ska bara säga att humorn är av tämligen elak och burlesk karaktär, och den stilen passar som hand i handske in i berättelsens tema på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara, men det är bra! Författarens språk är ironiskt och fullt av underhållande och groteska, ibland nästan vulgära, liknelser.
    Som sagt var, en bra bok som är mycket tänkvärd. Pengatemat i denna berättelse känns dessutom mycket aktuellt i dagens samhälle, liksom de stora kontrasterna mellan högt och lågt folk, som Balzac hade för avsikt att skildra i sina böcker. Jag tror dock att denna bok är så pass originell att man antingen gillar den eller inte gillar den. Jag gillar den.

Annonser

Recension: Jane Eyre (1847) av Charlotte Bronte

janeeyreAtt Jane Eyre av Charlotte Bronte ingick bland titlarna i min littteraturvetenskapskurs litteraturlista var en rätt fyndig slump (eller vad jag ska säga) för det är en bok som jag läst om i skolböckerna i litteraturhistoria på gymnasiet och som fångat mitt intresse. Denna roman anses vara en riktig klassiker och har fängslat massor av läsare ända sedan den gavs ut i mitten av 1800-talet.
    De som är insatta i litteraturhistoria vet säkert vad Jane Eyre handlar om, men jag tar handlingen ändå.
     Som barn blir Jane Eyre föräldrarlös och  omhändertas av illvilliga släktingar som regelrätt avskyr henne innan hon blir elev på en kristen välgörenhetsskola för föräldrarlösa flickor där hon visar sig vara en duktig elev. Där blir hon kvar i flera år, de sista två som lärare. När Jane är 18 år har hon tröttnat på skolans enformiga tillvaro och annonserar om en plats som guvernant. Hon kommer sedan till godset Thornfield Hall där hon möter dess förunderlige ägare, mr Rochester. De blir förälskade och Jane svarar ja på hans fireri. Men på Thornfield händer skrämmande saker och på bröllopsdagen avslöjas mr Rochesters dunkla hemlighet; han har redan en hustru som är inlåst på vinden på grund av galenskaper. Jane flyr och utstår svåra prövningar innan hon lyckas bli självständig och även oväntat tilldelas ett betydande arv. Hon är nära att glömma kärleken till mr Rochester men eftersom hon under en lång tid inte får höra något från Thornfield blir hon utom sig av oro och beslutar sig för att söka upp honom. Hon kommer dit och finner hela godset nerbränt (mordbrännaren var mr Rochesters vansinniga hustru som sedan, vad det verkar som, tog livet av sig trots att hennes make försökte rädda henne). Sedan finner hon mr Rochester på hans andra, illa belägna, gods. I olyckan förlorade han ena armen och synen, och därför blir han beroende av henne. Det är först nu de finner riktig lycka tillsammans och gifter sig.
     Denna roman är omdiskuterad för sitt feministiska budskap, och nog finns det ett sådant allt! Jane Eyre är sannerligen självständig och okuvlig, redan som barn får vi ta del av hennes rebelliska personlighet. Den blandar också realism med övernaturliga inslag som gör berättelsen spännande och riktig kuslig på vissa ställen, samtidigt som den är en, på sina ställen, svidande kritik av det viktorianska samhället. Det senare anses allmänt gälla kvinnosynen, men jag tycker personligen också att barnens situation nästan kritiseras ännu bitskare (läs de första 120 sidorna så förstår ni vad jag menar). Romanens inledande kapitel skildrar Janes bardom och är fullkomligt hjärtskärande! Jag kunde inte lägga ifrån mig boken föränn jag blivit försäkrad om att Jane blev vuxen och klarade sig hyfsat bra.
     Jag förstår verkligen varför Jane Eyre är en så älskad bok, och jag kan hålla med. Trots sina ca. 520 sidor tog det mig bara fyra dagar att läsa ut den (och även om det var en ”skolläsning” så blev jag gripen av alla öden och njöt av läsningen). Blandningen av realistiska (och kritiska) samhällsskildringar och övernaturliga inslag gör romanen dynamisk och originell på något vis (för övrigt är det en blandning som verkligen passar mig).
   Det är en enastående berättelse också, det händer så mycket spännande och roligt att författarinnans fantasi är att imponeras över. Jag skriver själv och vet hur klurigt det är att koka ihop en bra och bärande story. Berättartekniken är också häftig; tillräckligt lite talas om för att upprätthålla spänningen och allteftersom berättelsen närmar sig slutet faller fler och fler bitar på plats, och det även från olika håll. Jag som redan visste handlingen upplevde en väldig spänning, så hur ska den inte då upplevas för den som inte vet något i förväg?
   Det enda som jag egentligen anser saknas i den här romanen, och som gör att den ändå inte riktigt tilltalar mig, är avsaknaden av humor (det kan dock vara personligt, eftersom kurskamrater har påtalat humoristiska inslag). Även om det är en gipande story blir den ibland lite väl hårdkokt och snyftig (och det är inte riktigt vad jag brukar tycka om alla gånger). Men överlag är det en bok jag verkligen vill rekomendera, inte minst för att den är rolig att läsa.
    Jag måste säga något om språket också. Där lätt att ta till sig men ändå kryddat med oerhört tjusiga liknelser och poetiska inslag som gör det vackert i sin enkelhet. Jag tror det är det som ökar läsnjutningen. Liknelserna som används passar också oerhört bra till handlingen.

Jag passade på att kolla upp andra titlar av Charlotte Bronte på adlibris och hittade flera okända, men Jane Eyre var den enda som fanns på svenska. Jag hittade romaner som hette Vilette, The proffesor, Shirley Och Tales of Angria. Det fanns fler titlar, men de saknade information. Shirley tilltalade mig mest, de andra tyckte jag verkade för dystra.
  Sedan hittade jag en titel som verkar vara en parodi på hela litteraturhistorien med inslag av kriminalroman och sci-fi, och som använde sig av Jane Eyre, den är dock inte skriven av Charlotte Bronte, utan i nutid av Jasper Fforde och heter Var är Jane Eyre? Jag kunde inte läsa informationen utan att dra på smilbanden, och eftersom det var en billig bok tror jag att jag ska chansa och köpa den!

En annan kul detalj när det gäller anspelningar på romanen Jane Eyre är att en annan engelsk 1800-talsförfattarinna, Elizabeth Gaskell, har hittat på en figur med namnet Jane Eyre som är guvernant till huvudpersonen i romanen Hustrur och döttrar.