Tematrio: Olästa klassiker

Den här veckan frågar Lyran efter klassiker som jag funderar eller planerar att läsa, och det är följande:

1. ”Emma” av Jane Austen: Försökte mig på att läsa den boken första gången när jag var fjorton, sedan när jag var sexton (då gick det lite bättre), men jag tyckte den var fullständigt händelselös. Det var innan jag blev Austen-fan, helt enkelt. Jag tror det är dags att försöka igen!

2: ”Sagan om ringen”-triologin av J.R.R Tolkien: För bara ett år sedan, och många år innan dess,  trodde jag att detta var ett verk jag aldrig skulle bli intresserad av, men i höst kom jag att ändra mig.  Jag har helt enkelt börjat bli intresserad av den främsta fantasyklassikern av dem alla, så aldrig ska man säga aldrig – som det heter…

3: Här kunde jag inte välja om jag skulle ta upp ”Löwenskiöld”-triologin av Selma Lagerlöf, ”Svindlande höjder” av Emily Bronte eller ”Den röda nejlikan”, så jag tar med dem alla. ”Löwenskiöld kommer jag att läsa, inte minst efter att Vixxtoria inspirerat mig till det, och Den röda nejlikan” vill jag läsa eftersom franska revolutionstiden och temat intresserar mig, men med ”Svindlande höjder” bara funderar jag. Jag har nämligen (möjligen lite barnsligt nog) rätt svårt för kärlekshistorier med olyckliga slut, men boken har nog säkerligen andra fina poänger.

Annonser

Nytt namn på bloggen

Jag har planerat ett tag nu att ändra namnet på min blogg från ”Annas klipppdocksblogg” till ”Annas bok – och klippdocksblogg”, och det har jag nu gjort.
    Anledningen till det är att min blogg har börjat handla i stort sett lika mycket om böcker och litteratur som mina klippdockor. Jag hade dock planerat redan från början att låta min blogg ha en litterär inriktning vid sidan av alla klippdockor. Dessutom hör klippdockor och litteratur nära samman för mig; eftersom jag gärna ritar romankaraktärer som klippdockor (uteslutande ur klassiker) eller låter min bloggklippdocka iklä sig vissa roller när inte idéerna eller informationen ur berättelsen räcker till ett helt klippdocksset. 
    Framöver kommer jag att rita många litterära klippdockor, har jag en känsla av. De är lite svårare och mer utmanande än mina andra kategorier, men desto roligare och spännande att arbeta med. Jag har både för litteraturvetenskapskursen och av eget intresse inhandlat massor av klassiska romaner under våren, och många av dem tror jag, eller hoppas, att jag kommer att rita karaktärerna ur som klippdockor.
     De mest intressanta titlarna i den kategorin är bland annat denna, denna, denna och denna (varav två ingick i kursen). Jag hittade också den eftersökta Mansfield park av Jane Austen på antikvariat.net, en webbhandel som en av mina högskolelärare tipsade om. Jag hade också turen att hitta denna och denna klassiker på bokrean i år! Fast dem har jag inte hunnit läsa än.  Jag har beslutat mig för att börja läsa mer på engelska, det finns större utbud av klassiska romaner på det språket (ärligt talat tycker jag att klassiskerutgivningen är ganska skral i Svergie, även om den är större än jag först trodde).
     Anledningen till att jag, i fall någon skulle undra, har negligerat bloggen under den senaste tiden är att jag har så fullt upp med de böcker som ska läsas för litteraturvetenskapen och att jag prioriterar mitt bokprojekt på fritiden. Det kommer dock att förbli så en tid framöver, minst i ett par veckor.

Recension: Jane Eyre (1847) av Charlotte Bronte

janeeyreAtt Jane Eyre av Charlotte Bronte ingick bland titlarna i min littteraturvetenskapskurs litteraturlista var en rätt fyndig slump (eller vad jag ska säga) för det är en bok som jag läst om i skolböckerna i litteraturhistoria på gymnasiet och som fångat mitt intresse. Denna roman anses vara en riktig klassiker och har fängslat massor av läsare ända sedan den gavs ut i mitten av 1800-talet.
    De som är insatta i litteraturhistoria vet säkert vad Jane Eyre handlar om, men jag tar handlingen ändå.
     Som barn blir Jane Eyre föräldrarlös och  omhändertas av illvilliga släktingar som regelrätt avskyr henne innan hon blir elev på en kristen välgörenhetsskola för föräldrarlösa flickor där hon visar sig vara en duktig elev. Där blir hon kvar i flera år, de sista två som lärare. När Jane är 18 år har hon tröttnat på skolans enformiga tillvaro och annonserar om en plats som guvernant. Hon kommer sedan till godset Thornfield Hall där hon möter dess förunderlige ägare, mr Rochester. De blir förälskade och Jane svarar ja på hans fireri. Men på Thornfield händer skrämmande saker och på bröllopsdagen avslöjas mr Rochesters dunkla hemlighet; han har redan en hustru som är inlåst på vinden på grund av galenskaper. Jane flyr och utstår svåra prövningar innan hon lyckas bli självständig och även oväntat tilldelas ett betydande arv. Hon är nära att glömma kärleken till mr Rochester men eftersom hon under en lång tid inte får höra något från Thornfield blir hon utom sig av oro och beslutar sig för att söka upp honom. Hon kommer dit och finner hela godset nerbränt (mordbrännaren var mr Rochesters vansinniga hustru som sedan, vad det verkar som, tog livet av sig trots att hennes make försökte rädda henne). Sedan finner hon mr Rochester på hans andra, illa belägna, gods. I olyckan förlorade han ena armen och synen, och därför blir han beroende av henne. Det är först nu de finner riktig lycka tillsammans och gifter sig.
     Denna roman är omdiskuterad för sitt feministiska budskap, och nog finns det ett sådant allt! Jane Eyre är sannerligen självständig och okuvlig, redan som barn får vi ta del av hennes rebelliska personlighet. Den blandar också realism med övernaturliga inslag som gör berättelsen spännande och riktig kuslig på vissa ställen, samtidigt som den är en, på sina ställen, svidande kritik av det viktorianska samhället. Det senare anses allmänt gälla kvinnosynen, men jag tycker personligen också att barnens situation nästan kritiseras ännu bitskare (läs de första 120 sidorna så förstår ni vad jag menar). Romanens inledande kapitel skildrar Janes bardom och är fullkomligt hjärtskärande! Jag kunde inte lägga ifrån mig boken föränn jag blivit försäkrad om att Jane blev vuxen och klarade sig hyfsat bra.
     Jag förstår verkligen varför Jane Eyre är en så älskad bok, och jag kan hålla med. Trots sina ca. 520 sidor tog det mig bara fyra dagar att läsa ut den (och även om det var en ”skolläsning” så blev jag gripen av alla öden och njöt av läsningen). Blandningen av realistiska (och kritiska) samhällsskildringar och övernaturliga inslag gör romanen dynamisk och originell på något vis (för övrigt är det en blandning som verkligen passar mig).
   Det är en enastående berättelse också, det händer så mycket spännande och roligt att författarinnans fantasi är att imponeras över. Jag skriver själv och vet hur klurigt det är att koka ihop en bra och bärande story. Berättartekniken är också häftig; tillräckligt lite talas om för att upprätthålla spänningen och allteftersom berättelsen närmar sig slutet faller fler och fler bitar på plats, och det även från olika håll. Jag som redan visste handlingen upplevde en väldig spänning, så hur ska den inte då upplevas för den som inte vet något i förväg?
   Det enda som jag egentligen anser saknas i den här romanen, och som gör att den ändå inte riktigt tilltalar mig, är avsaknaden av humor (det kan dock vara personligt, eftersom kurskamrater har påtalat humoristiska inslag). Även om det är en gipande story blir den ibland lite väl hårdkokt och snyftig (och det är inte riktigt vad jag brukar tycka om alla gånger). Men överlag är det en bok jag verkligen vill rekomendera, inte minst för att den är rolig att läsa.
    Jag måste säga något om språket också. Där lätt att ta till sig men ändå kryddat med oerhört tjusiga liknelser och poetiska inslag som gör det vackert i sin enkelhet. Jag tror det är det som ökar läsnjutningen. Liknelserna som används passar också oerhört bra till handlingen.

Jag passade på att kolla upp andra titlar av Charlotte Bronte på adlibris och hittade flera okända, men Jane Eyre var den enda som fanns på svenska. Jag hittade romaner som hette Vilette, The proffesor, Shirley Och Tales of Angria. Det fanns fler titlar, men de saknade information. Shirley tilltalade mig mest, de andra tyckte jag verkade för dystra.
  Sedan hittade jag en titel som verkar vara en parodi på hela litteraturhistorien med inslag av kriminalroman och sci-fi, och som använde sig av Jane Eyre, den är dock inte skriven av Charlotte Bronte, utan i nutid av Jasper Fforde och heter Var är Jane Eyre? Jag kunde inte läsa informationen utan att dra på smilbanden, och eftersom det var en billig bok tror jag att jag ska chansa och köpa den!

En annan kul detalj när det gäller anspelningar på romanen Jane Eyre är att en annan engelsk 1800-talsförfattarinna, Elizabeth Gaskell, har hittat på en figur med namnet Jane Eyre som är guvernant till huvudpersonen i romanen Hustrur och döttrar.