En Diorinspirerad aftonklänning från 1955 till Annissa (inspirerad av ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice”

Klicka här för dockan.

Under julhelgen läste jag den här underbara boken, som hade den effekten på mig att jag reste till 1950-talets Innelondon med rockmusik, tjusiga societetsfester och eleganta Diorklänningar!
    Huvudpersonen Penelope Wallace är visserligen ingen fashionista, det säger hon själv, men när hon blir bjuden till det moderna hotellet Ritz på förlovningsmiddag som en del i en svartsjukeplan (vilken jag berättade om i min recension), inser hon att hon behöver något riktigt vackert. Och plötsligt en kväll upptäcker hon att hon har fått en drömklänning med skor och allt av killen som vill ha tillbaka sin tjej. Från den episoden har jag hämtat följande citat:

Inuti låg massor av rosa och vitt silkespapper som doftade dyrt och inuti silkespappret låg någonting med en etikett som fick mitt hjärta att skena. Selfridges. Som ett barn vid den efterlängtade fiskdammen stoppade jag in handen och drog ut någonting mjukt och svart med världens underbaraste glitter. Det var en klänning, en perfekt, ljuvlig drömklänning av ett slag som jag aldrig hade kunnat tänka mig men som jag nu, när jag stod där och höll den i handen, inte kunde tänka mig att leva utan. (…) Visst, den var sedesam, men aldrig tidigare hade jag burit någonting som fick mig att känna mig så kvinnlig. Det första jag tänkte när jag tittade mig i spegeln var att jag såg ut att kunna föra en mycket sofistikerad konversation och det gav mig en chock, men framför allt gjorde det mig ivrig
(Ur ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice)

Och som ni nog förstår insåg jag genast att jag var tvungen att rita min egen version av den klänningen till min bloggklippdocka! Aftonklänningar i 1950-talsstil är särdeles eleganta, och eftersom Christian Dior var innedesignern vid den här tiden antar jag att det var en sådan klänning Penelope fick. Det tog ett tag innan jag ritade den, men ack så nöjd jag blev! Jag hämtade inspiration från denna bok, och från den här klänningen. 1955 har jag skrivit ut för att det är det året berättelsen utspelar sig, och ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice är en bok jag verkligen rekomenderar för dig som vill läsa en stilfull romantisk komedi med äkta känsla och vintageatmosfär (gärna i brittiskt stuk).
     Själv skulle jag hemskt gärna vilja läsa något mer i samma stil, så ge mig gärna tips om ni har några!

Recension: ”Ett rum med utsikt” (1908) av E.M Forster

Det här var också en av de böcker jag fyndade på bokrean i år, 2009, och den visade sig vara bra, fast ganska svårförståelig bitvis och jag skulle tro att den kräver en omläsning för största möjliga rättvisa i min bedömning av den. Men, jag har många andra böcker som väntar på att bli lästa, så därför struntade jag i omläsningen av denna just nu.
     ”Ett rum med utsikt” är berättelsen om den finkänsliga men osäkra brittiska medelklassflickan Lucy HoneyChurch som under en semesterresa till Florens med sin kusin miss Bartlett inte får de pensionatrum de vill ha. Då möter de mr Emerson och hans son George som erbjuder dem att byta rum. Så görs, och det ska inte bli den första gången Lucy möter George. För faktum är att de blir förälskade, men Lucy gör allt för att förtränga känslorna för honom, eftersom han inte är fin nog för hennes samhällställning, och snart blir hon något av en mästare på att ljuga för sig själv.
     Hemma i England möts de igen, när George och hans far hyrt in sig i en villa i närheten av huset där Lucy, hennes bror och hennes etikettstokiga mamma bor. Då har Lucy hunnit förlova sig med snobben mr Vyse, som hon tror att hon håller av. Efter en lång tid av tvivel och förnekelse inser dock Lucy att hon inte kan gifta sig med mr Vyse, och det är sedan Georges far som talar om för henne att den hon älskar är hans son. Så istället för att ”fly” till Grekland som hon planerade, gifter sig hon och George efter en tid trots att hennes familj är förargad över att hon inte talade om sina avsikter.
     Den här boken lämnar oerhört mycket till läsaren att fundera på eftersom författaren berättar så begränsat om önskemål och drivkrafter hos karaktärerna. Det tog därför mycket lång tid att läsa boken, för jag är övertygad om att denna roman är en roman som man måste läsa mellan raderna hela tiden. I stort sett ingenting skrivs ut i klartext. Jag brukar uppskatta den egenskaper hos böcker, men här har det gått lite för långt. I mitt tycke är författaren alldeles för distansierad från karaktärerna, och det gör det riktigt svårt att verkligen lära känna dem på det där sättet som verkligen engagerar. Men samtidigt kommer det partier där författaren på det där 1800-talssättet vänder sig till läsaren och gör fina utvikningar om allmängiltiga saker som passar till karaktärernas tankar just då. Det är mycket bra skrivet, men det förvirrar mig stundtals.
      Men språket är fint och välformulerat, stundtals riktigt poetiskt, och det finns vardagliga saker som beskrivs på sätt som är nya för mig. Men det jag ändå gillar mest med ”Ett rum med utsikt” är den oerhört brittiska miljön och stämningen – och även handlingen. När passionen är mental istället för fysisk, bland annat, och den inramas i en finkänslig engelsk natur. Och så de godmodiga och ibland även rätt exentriska bifigurerna som bjuder varandra på te och tennisset. Handlingen är också mycket långsam, den mesta dramatiken sker mellan replikerna. Humoristiska inslag finns också med! Det är en mycket brittisk bok, om jag får säga det själv.
      Överlag så är ”Ett rum med utsikt” en bra, och extremt romantisk bok just för att kärleken aldrig blir uttalad för än i slutet, och språkligt sett skickligt skriven. Att uppenbart veta så mycket om karaktärerna men skriva ner så lite som Forster gör är skickligt, men det gör också att jag inte blir överväldigande berörd. Men det är ändå ingen bok jag tror att jag kommer att glömma. Kärlekshistorier i brittisk stil är verkligen min melodi! Dessutom gör sekelskiftesandan sitt till, det måste jag tillägga!
    Men, som jag skrev tidigare tror jag att den vinner på att läsas om.

Recension: Mot fyren (1927) av Virginia Woolf

Jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle posta min första bokrecension på bloggen inom några dagar, och den kommer redan nu!

motfyrenFörst och främst var det här ingen bok jag valde att läsa för skojs skull, utan den ingick i litteraturvetenskapskursen jag läser (det roliga med den utbildningen är att man kommer i kontakt med böcker man aldrig skulle ha läst annars).
    Den här boken är ingenting för nybörjarläsare, måste jag skriva ut omgående, eftersom den är mycket svårläst (även för en relativt läsvan människa som jag), men bara man kommer på hur man ska förhålla sig till det Wirginia Woolf (översatt av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall) skriver i sin roman Mot fyren (originaltitel: To the lighthouse) så är det en rätt bra bok, inte minst när det gäller språket, som är som ett konstverk, snarare än ett berättande.
     Historien i sig är inte så mycket för världen. Den kretsar kring familjen Ramsay på ön Skye (jag tror det är Nordengland eller Skottland) och deras sommargäster. De planerar att göra en utflykt till en fyr i närheten, vilket den yngste sonen James ser fram emot mycket starkt, men hans far, som är proffessor, säger att den inte kommer att bli av på grund av dåligt väder.
    Utflykten blir heller inte av, utan första världskriget bryter ut. Det hinner gå hela tio år innan utflykten till fyren blir av, och då har familjen Ramsays sommarhus blivit fallfärdigt och modern och två av barnen i familjen har dött (sonen stupade och dottern dog i barnsäng). Boken slutar precis när de kommer fram till fyren.
   Det händer inte så mycket mer när det gäller den yttre historien, resten av de ca. 270 sidorna utspelar sig i karaktärernas inre. Vi får veta så lite om karaktärernas yttre egenskaper att det blir svårt att placera dem, och jag tycker mer att de blir som lite halvanonyma tankefunktioner, eller hur jag ska beskriva det.
    Spännande är i alla fall att Virginia Woolf gör de små sakerna till stora på ett mycket speciellt sätt. Hon vänder också helt om synen på vad som är viktigt (de stora händelserna som kriget och karaktärernas död beskrivs kort inom parenteser) och därmed blir den annars ganska småtråkiga och vardagliga historien rätt underhållande.
   Boken är uppdelad i tre delar; den första handlar om spekulationerna kring huruvida utflykten kommer att bli av eller inte, den andra om de år som går emellan (den är mycket kort) och den tredje när tio år har gått och utflykten så blir av. Tidsbegreppet är mycket speciellt, de första 90 sidorna utspelar sig under en kväll, de andra ca. 30-40 under en tio årsperiod och resten av sidorna under en förmiddag. Det tycker jag är både onödigt fritänkande, men samtidigt genialt på något märkligt sätt.
    Första delen tyckte jag var medryckande och jag fick verkligen klart för mig vilken kyla som finns mellan familjen Ramsays medlemmar; inte minst mellan fadern och sonen James, men sedan tappade jag intresset en aning och tyvärr blev det lite väl drygt mot slutet, och jag kände mig rätt lättad över att jag läst ut boken.
     Jag kan inte bedöma historiekompositionen eftersom den är så annorlunda, utan den här boken tycker jag bör ses som ett slags litterärt konstverk snarare än en berättelse. Konstfullheten däremot är mycket stor och romanen lutar starkt åt poesihållet (även om jag nästan inte läst poesi). Som jag skrev så är språket fantastiskt stilfullt. 
    Överlag gillade jag den här boken rätt mycket, men den kräver stor läsvana. Tålamod är också bra att ha om man ska läsa den här typen av litteratur. Men jag rekomenderar den här romanen om man inte är så bunden vid klassiskt komponerad litteratur med tydliga historier, och gillar fritänkande författande.
    Jag skulle aldrig ha läst den här boken om den inte ingått i min utbildning.