Recension: ”Islandet” (2001) av Carina Burman

Ibland händer det att man hittar en intressant bok till ett toklågt pris på rea som visar sig vara en riktig liten pärla, och den här boken var en sådan!
     ”Islandet” bygger uppenbarligen till stor del på verkliga händelser och är uppbyggd som en brevroman i tre delar, varav den första är en berättelse skriven av bokens huvudkaraktär. Handlingen kretsar kring tyskan Louise von Imhoff som i början av 1830-talet för sin svenska väninna Fransiska i brevform minns tillbaka till 1816 när hon och hennes diktande syster Amalia von Helvig besökte Uppsala och Malla Silvferstolpes litterära salong.
      Där möter Amalia den svenske poeten Gustav Geijer och blir förälskad, trots att hon själv är gift och Gustav lovat bort sitt hjärta till värmländskan Anna Liljebjörn, och berättelsen handlar om deras korta svärmiska romans (som tar fart på allvar när Amalias son Berhnard dör i charlakansfeber) innan de skiljs åt och Gustav gifter sig med Anna. 
      Åren går sedan, och när Gustav avlider år 1847 bekänner han på sin dödsbädd för Fransiska, som berättar det i brevform till Louise, att han aldrig glömde Amalia och aldrig förlorade de känslor han hyste för henne. 
      Först och främst så har den här boken ett underbart språk, lika lyriskt och poetiskt som personerna det handlar om är, och en fint upplagd berättelse. Berättelser om korta romanser med en tredje part på vardera sidor är sällan något jag riktigt gillar; jag tycker ofta att det blir ganska tjatigt, drygt och ibland även vulgärt – men här är det bara vackert! Det är svidande romantiskt, en riktigt stilfull stillsam kärlekshistoria, men där det ändå händer saker! Bland annat är episoden där sonen dör i sjukdom beskrivet med ett så underbart språk att det som händer aldrig känns riktigt hemskt (trots att det är det), och förutom det välformulerade ytterst eleganta språket haglar de klassiskt litterära anspelningarna, vilket är ytterst underhållande för en som i detta nu läser tidig svensk 1800-talslyrik på högskolan! Många diktstrofer är också infogade i texten, och mycket handlar det om hur karaktärerna skapade dem.
        Det är en kunnig författare som skrivit den här boken, och förutom Gustav Geijer förekommer även Atterbom och Esaias Tegnér i persongalleriet, vilka jag precis läst dikter av och läst om i litteraturvetenskapen (vilket naturligtvis har inverkat på omdömet en del). Problemet med en del historiska romaner som jag läst är att de har fått en alldeles för modern anda över sig, men den här boken känns autentisk mot den tid den skildrar i mina ögon. En tid jag för övrigt är mycket svag för litterärt sett, och det var kul att läsa en historia från den tiden som utspelar sig i Sverige (och Tyskland till en viss del) och är skriven av en svensk författare. När jag läste den här boken i förra veckan nästan sträckläste jag, för det var längesedan jag tog fram en bok som så väl överrensstämde med den stämningen jag för det tillfället var i – och vilken tillfredsställelse det är!
       De två första delarna i den här boken var det bästa jag läst på länge, välskrivna, eleganta, berörande och intellegenta, men dessvärre stagnerar historien litet i den sista delen, den som Fransiska skriver. Språket blir lite mer alldagligt och delar av historien får jag inte ihop, och ibland känns det som om den delen är ganska onödig. Den sitter dessutom ganska löst ihop med den övriga berättelsen, och tidshoppen från föregående episoder är lite för tvärt. Den är helt enkelt lite småtråkig och avglorifierar en del väldigt vackra saker som min smak föll pladask för i föregående delar.
      Men trots det älskar jag den här boken, och det var längesedan jag läste något som var så sinligt, underhållande och njutfullt – och dessutom byggt på verkliga händelser. Jag glömde nämna att den trots sin väldigt högkulturella och historiska framtoning också är rätt uppsluppet humorisk och att karaktärerna gjorts mycket levande, vilket bara gör det än bättre! Jag tog till mig den direkt, och särskilt underhållande och givande är ”Islandet” nog för den, som mig, har stort intresse av klassisk litteratur – och förstår alla fantastiska anspelningar.

En drottningklänning i fantasystil till Annissa

Klicka här för dockan.

Jag fortsätter rita fantasyklänningar till min bloggklippdocka, och den här eleganta galaklänningen värdig en drottning i ett sagoland i mörklila och turkost med den klassiskt kungliga hermelinpälsen ritade jag för snart två veckor sedan inspirerad av boken ”Stardust” men jag glömde att posta den.
        Jag har egentligen ingen given anledning till varför jag ritade den här klänningen, jag ville bara rita något vackert och väldetaljerat som inte har samma medeltidsstil som mina andra fantasyklänningar till Annissa. Jag blev mycket, mycket nöjd – speciellt med den sirliga drottningkronan och färgkombinationen!
        Jag är ganska oinspirerad till att skriva något längre inlägg om den här kostymen, för jag har inte så mycket mer att skriva om den än det jag redan skrivit, så jag låter den tala för sig själv!

Recension: ”Stardust” (1999) av Neil Gaiman

Det här är en bok jag inte behövde komma långt in i för att bli fullkomligt stormförtjust!
    ”Stardust” (egentligen ”Stjärnstoft” på svenska) handlar om den lilla engelska landsbygdsorten Wall som ligger mot gränsen till det magsika Älvalandet. Dock är det så att en hög stenmur skiljer dem åt och ingen får passera den, förutom vart nionde år då det är marknad på en äng på andra sidan. Det är här en ung man blir passionerat förälskad i en älvkvinna som är slav under en trollpacka, och senare får hon en son som hon lämnar över till den mannen.
     Sonens namn är Tristran Thorn, och utan vetskap om sin bakgrund växer han upp som en av invånarna i Wall. Men när han är sjutton år ser han plötsligt en stjärna falla en oktoberkväll och lovar den sköna Victoria, som han är förälskad i, att hämta den till henne. Då ger han sig in i Älvalandet, och faktiskt så hittar han stjärnan – som visar sig vara en ung kvinna i hans egen ålder, och tillsammans upplever de hissnande äventyr. För det är fler som vill åt denna fallna stjärna; furstesönerna som rivaliserar om rikets makt och en trollpacka som vill åt hennes hjärta för att uppnå evig ungdom. I slutet går det fram för Tristran och stjärnan hur allt detta hänger ihop, och att de själva är högst inblandade i det.
       Som jag sade så gillar jag den här boken jättemycket; den tillfredsställde mitt behov av en fantasyhistoria som inte går i flera band och innehåller för mycket krig och vidunder. Det är magiskt, lyriskt och fantasifullt som i en folksaga (jag tror verkligen att författaren har tagit inspiration därifrån), och en snyggt kontrastfull blandning av otäckt groteskt och svidande vackert. Naturligtvis är den spännande också, och den innehåller även en del underfundig nedtonad humor. Det enda jag kanske inte var så förtjust i var de detaljerade beskrivningarna av den mordiska trollpackan, men den fick nog det vackra att kännas än vackrare, skulle jag tro.
       Jag måste också tillägga att historien är mycket, mycket snyggt och intelligent sammansatt. Den innehåller en hel del bihandlingar på sidan av den egentliga, men de börjar aldrig spreta. Och på slutet ska det visa sig att alla bitar faller på plats i en enhet som åtminstone gav mig en härlig aha-upplevelse. Många klassiska folksagoelement förekommer också, och hela boken är för mig en underbar saga!
       Bokens språk är också mycket bra, och passar väl in i miljöerna. Det är stundtals mycket lyriskt, och på andra ställen nästan talspråkligt ruffigt. Och det är ett riktigt sagospråk, det är driv, kvickhet och väldetaljerat! Det är i hög grad mycket berättande, och precis som i sagor spänner det över stora tidsrymder med bara några meningar, och har en mycket närvarande berättare. 
       Ja, jag har inte så mycket mer att säga, förutom att ”Stardust” är en mycket bra bok, med en fantasifull innehållsrik historia och mycket välskriven!

En mörkblå fantasyklänning med röda inslag till Annissa

Klicka här för dockan.

Jag är inne i ett folksago/fantasytillstånd av ett rätt inspirerande slag just nu (mitt i den långa kalla vintern – passande nog ;-)); jag läser just nu ”Stardust” av Neil Gaiman (och jag gillar den hur mycket som helst – så det kommer en recension inom kort) och var igår på Åhléns i staden där jag bor och inhandlade – nej, rättare sagt fyndade en mycket charmig sagosamling på över 500 sidor, med både folksagor från världens alla hörn och så kallade konstsagor som skrivits av kända författare såsom H.C Andersen och Oscar Wilde! Den är egentligen ämnad för barn, men sagor är lika spännande för en vuxen (och eftersom de är korta händer det att jag läser en och annan när jag gått och lagt mig om kvällarna) – och jag använder dem som inspiration i mitt eget skrivande! Från antikvariat.net har jag i veckan också beställt två andra sagosamlingar; en med norska folksagor och en som heter ”Jättens dotter och andra folksagor om starka kvinnor” (som desvärre, som ni ser, är slut på Adlibris).
      Det roliga med boken ”Stardust” är att den har verkligt mycket inslag av folksaga – och en sådan fantasybok har jag letat länge efter, med den där välavägda kontrasten mellan vackert och groteskt, och med ett flödande språk! Så som folksagor brukar vara. Och utan tjugo, trettio uppföljare att hålla ordning på, alldeles för mycket krig och skrämmande vidunder (som jag tycker att mycket modern fantasy verkar handla om).
     Så, jag tog tillfället i akt att posta den här mycket fina medeltidsinspirerade klänningen med brokad och hermelinpäls till Annissa som jag ritade redan i oktober och glömde bort. Jag tänkte posta den i samband med ett inlägg om att jag varit och införskaffat ”Sagan om ringen”-triologin, men det blev inte av. Men, som jag skrev tidigare i veckan så är jag fortfarande lika sugen på att läsa den – och dessutom tror jag att det skulle kunna bli finfina klippdockor därifrån! Här har en annan klippdocksritare gett sig på det med mycket lyckat resultat.
     Vad gäller den här klänningen så tillhör den förmodligen någon drottning eller adelsdam från något främmande sagoland…

En Diorinspirerad aftonklänning från 1955 till Annissa (inspirerad av ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice”

Klicka här för dockan.

Under julhelgen läste jag den här underbara boken, som hade den effekten på mig att jag reste till 1950-talets Innelondon med rockmusik, tjusiga societetsfester och eleganta Diorklänningar!
    Huvudpersonen Penelope Wallace är visserligen ingen fashionista, det säger hon själv, men när hon blir bjuden till det moderna hotellet Ritz på förlovningsmiddag som en del i en svartsjukeplan (vilken jag berättade om i min recension), inser hon att hon behöver något riktigt vackert. Och plötsligt en kväll upptäcker hon att hon har fått en drömklänning med skor och allt av killen som vill ha tillbaka sin tjej. Från den episoden har jag hämtat följande citat:

”Inuti låg massor av rosa och vitt silkespapper som doftade dyrt och inuti silkespappret låg någonting med en etikett som fick mitt hjärta att skena. Selfridges. Som ett barn vid den efterlängtade fiskdammen stoppade jag in handen och drog ut någonting mjukt och svart med världens underbaraste glitter. Det var en klänning, en perfekt, ljuvlig drömklänning av ett slag som jag aldrig hade kunnat tänka mig men som jag nu, när jag stod där och höll den i handen, inte kunde tänka mig att leva utan. (…) Visst, den var sedesam, men aldrig tidigare hade jag burit någonting som fick mig att känna mig så kvinnlig. Det första jag tänkte när jag tittade mig i spegeln var att jag såg ut att kunna föra en mycket sofistikerad konversation och det gav mig en chock, men framför allt gjorde det mig ivrig”
(Ur ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice)

Och som ni nog förstår insåg jag genast att jag var tvungen att rita min egen version av den klänningen till min bloggklippdocka! Aftonklänningar i 1950-talsstil är särdeles eleganta, och eftersom Christian Dior var innedesignern vid den här tiden antar jag att det var en sådan klänning Penelope fick. Det tog ett tag innan jag ritade den, men ack så nöjd jag blev! Jag hämtade inspiration från denna bok, och från den här klänningen. 1955 har jag skrivit ut för att det är det året berättelsen utspelar sig, och ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice är en bok jag verkligen rekomenderar för dig som vill läsa en stilfull romantisk komedi med äkta känsla och vintageatmosfär (gärna i brittiskt stuk).
     Själv skulle jag hemskt gärna vilja läsa något mer i samma stil, så ge mig gärna tips om ni har några!

Tematrio: Olästa klassiker

Den här veckan frågar Lyran efter klassiker som jag funderar eller planerar att läsa, och det är följande:

1. ”Emma” av Jane Austen: Försökte mig på att läsa den boken första gången när jag var fjorton, sedan när jag var sexton (då gick det lite bättre), men jag tyckte den var fullständigt händelselös. Det var innan jag blev Austen-fan, helt enkelt. Jag tror det är dags att försöka igen!

2: ”Sagan om ringen”-triologin av J.R.R Tolkien: För bara ett år sedan, och många år innan dess,  trodde jag att detta var ett verk jag aldrig skulle bli intresserad av, men i höst kom jag att ändra mig.  Jag har helt enkelt börjat bli intresserad av den främsta fantasyklassikern av dem alla, så aldrig ska man säga aldrig – som det heter…

3: Här kunde jag inte välja om jag skulle ta upp ”Löwenskiöld”-triologin av Selma Lagerlöf, ”Svindlande höjder” av Emily Bronte eller ”Den röda nejlikan”, så jag tar med dem alla. ”Löwenskiöld kommer jag att läsa, inte minst efter att Vixxtoria inspirerat mig till det, och Den röda nejlikan” vill jag läsa eftersom franska revolutionstiden och temat intresserar mig, men med ”Svindlande höjder” bara funderar jag. Jag har nämligen (möjligen lite barnsligt nog) rätt svårt för kärlekshistorier med olyckliga slut, men boken har nog säkerligen andra fina poänger.