Recension: ”Giraffens tårar”(2000) av Alexander McCall Smith

Eftersom jag tycker mycket om Mma Ramotswe och den första boken i serien om henne och hennes detiktivbyrå, ”Damernas detektivbyrå”, så ville jag givetvis läsa del två i serien, ”Giraffens tårar” – och kan bestämt tala om att jag inte blivit det minsta besviken på varken Alexander McCall Smith eller de härliga karaktärer han skapat!
     I den här boken hjälper Mma Ramotswe en amerikansk kvinna som arbetar på amerikanska ambassaden i Gaborone att leta reda på sin sedan tio år försvunne son, och hennes sekreterare Mma Makutsi tar sig an sitt första detiktivfall som gäller en slaktare och dennes hemlighetsfulla hustru. Dessutom tar Mma Ramotswes nyblivne fästman, bilmekanikern mr J.L.B Matekoni hand om två föräldralösa barn utan att först tala om det för henne, och hans svartsjuka husa vägrar finna sig i att hon ska bli hans hustru och tar till fula knep för att få henne ur vägen.
      Klart är att denna läsning alltid gör mig på gott humör, men även om författaren skildrar sina karäkter och deras liv med stor lätthet och värme så finns här med både glädje och sorg. Kort sagt skildras det mänskliga livet, och mycket fokus har i denna bok hamnat på moralfrågor. Trots det har allt det innehållet blivit till på ett mycket lättsamt sätt, och eftersom det huvudsakligen skildras genom karaktärernas perspektiv känner jag starkare för dem som läsare.
      Jag älskar Mma Ramotswe, mr J.L.B Matekoni och Mma Makutsi, så är det bara! Jag brukar vara ganska skeptisk till romanserier, men denna är jag glad för. De här karaktärerna är underfundiga, kloka, intelligenta och väldigt sympatiska. Dessutom har de levandegjorts väldigt bra, och likaså den botswanska miljön med allt från beskrivningar av omgivningarna till den fina fredliga kulturen.
     Jag skrev det i recensionen av den förra delen i serien om Damernas detektivbyrå, men jag måste skriva det igen. Det känns väldigt befriande med Afrika-skildringar som lämnar misären och alla konflikter huvudsakligen därhän och fokuserar destå mer på utvecklingen – och enligt McCall Smith och hans karaktärer tycks just Botswana vara ett väldigt fredligt och trevligt land. I denna bok omnämns vissa andra afrikanska länder dock som lite sämre ställen att leva på. Likaså tycker jag väldigt mycket om att de fall Damernas detektivbyrå tar sig an handlar mycket mer om att lösa mänskliga problem än regelrätta lagbrott och mord.
     Språket är ledigt och rakt på berättat, och väldigt rikt på humor och underfundigheter. Dock blir det emellanåt lite för tydligt, men det är ett väldigt litet störningsmoment i denna trevliga läsning. Jag är helt övertygad om att det blir till att läsa fler delar i serien, och förutom att bli på gott humör så får jag många goda skäl till att fundera över allmängiltiga mänskliga frågor om hur livet ska levas på bästa sätt och hur vi behandlar varandra.

Annonser

Fikasugen duva i Göteborg

Har precis blivit färdig med ett skolarbete i sista minuten (som vanligt), och tar därför tillfället i akt att dela med mig av bilden ovan. Jag tog det här fotot i Göteborg i förra helgen, efter att jag och mina föräldrar lämnat mässhallen på Bokmässan och slagit oss ner på en uteservering på ett café, beläget på Avenyn. Då kom den här duvan fram och underhöll oss…
Precis som mig själv verkar hon/han vara ett riktigt fikatroll! 😉
      Jag har alltid älskat fåglar, och stadsfåglar (då framförallt kajor och duvor) har ofta, i mitt tycke, oerhört humoristiska manér – även om jag verkligen förstår dem som stör sig på att de existerar av vissa anledningar. Jag måste säga själv att detta foto har en väldigt bra timing, inte sant?  Och lite humor är det väl alltid läge för, eller?

I veckan kom jag även på att jag förutom att skriva om böcker och mina egenritade klippdockor även ibland ska visa lite bilder som jag själv tagit, som jag tycker har något speciellt och som är estetiska. Jag tycker det är rätt kul att fotografera, och sedan jag (efter önskemål) fick en kamera i studentgåva 2008 har det blivit en hel del fina foton, mestadels olika naturbilder och ”konstfoton” (eftersom det går att ta makalösa närbilder med den kamera jag har).
    Detta ger mig också en anledning att skriva blogginlägg när mina ”originalämnen” inte inspirerar mig. Jag har faktiskt skapat en helt ny kategori för detta.

Recension: ”Islandet” (2001) av Carina Burman

Ibland händer det att man hittar en intressant bok till ett toklågt pris på rea som visar sig vara en riktig liten pärla, och den här boken var en sådan!
     ”Islandet” bygger uppenbarligen till stor del på verkliga händelser och är uppbyggd som en brevroman i tre delar, varav den första är en berättelse skriven av bokens huvudkaraktär. Handlingen kretsar kring tyskan Louise von Imhoff som i början av 1830-talet för sin svenska väninna Fransiska i brevform minns tillbaka till 1816 när hon och hennes diktande syster Amalia von Helvig besökte Uppsala och Malla Silvferstolpes litterära salong.
      Där möter Amalia den svenske poeten Gustav Geijer och blir förälskad, trots att hon själv är gift och Gustav lovat bort sitt hjärta till värmländskan Anna Liljebjörn, och berättelsen handlar om deras korta svärmiska romans (som tar fart på allvar när Amalias son Berhnard dör i charlakansfeber) innan de skiljs åt och Gustav gifter sig med Anna. 
      Åren går sedan, och när Gustav avlider år 1847 bekänner han på sin dödsbädd för Fransiska, som berättar det i brevform till Louise, att han aldrig glömde Amalia och aldrig förlorade de känslor han hyste för henne. 
      Först och främst så har den här boken ett underbart språk, lika lyriskt och poetiskt som personerna det handlar om är, och en fint upplagd berättelse. Berättelser om korta romanser med en tredje part på vardera sidor är sällan något jag riktigt gillar; jag tycker ofta att det blir ganska tjatigt, drygt och ibland även vulgärt – men här är det bara vackert! Det är svidande romantiskt, en riktigt stilfull stillsam kärlekshistoria, men där det ändå händer saker! Bland annat är episoden där sonen dör i sjukdom beskrivet med ett så underbart språk att det som händer aldrig känns riktigt hemskt (trots att det är det), och förutom det välformulerade ytterst eleganta språket haglar de klassiskt litterära anspelningarna, vilket är ytterst underhållande för en som i detta nu läser tidig svensk 1800-talslyrik på högskolan! Många diktstrofer är också infogade i texten, och mycket handlar det om hur karaktärerna skapade dem.
        Det är en kunnig författare som skrivit den här boken, och förutom Gustav Geijer förekommer även Atterbom och Esaias Tegnér i persongalleriet, vilka jag precis läst dikter av och läst om i litteraturvetenskapen (vilket naturligtvis har inverkat på omdömet en del). Problemet med en del historiska romaner som jag läst är att de har fått en alldeles för modern anda över sig, men den här boken känns autentisk mot den tid den skildrar i mina ögon. En tid jag för övrigt är mycket svag för litterärt sett, och det var kul att läsa en historia från den tiden som utspelar sig i Sverige (och Tyskland till en viss del) och är skriven av en svensk författare. När jag läste den här boken i förra veckan nästan sträckläste jag, för det var längesedan jag tog fram en bok som så väl överrensstämde med den stämningen jag för det tillfället var i – och vilken tillfredsställelse det är!
       De två första delarna i den här boken var det bästa jag läst på länge, välskrivna, eleganta, berörande och intellegenta, men dessvärre stagnerar historien litet i den sista delen, den som Fransiska skriver. Språket blir lite mer alldagligt och delar av historien får jag inte ihop, och ibland känns det som om den delen är ganska onödig. Den sitter dessutom ganska löst ihop med den övriga berättelsen, och tidshoppen från föregående episoder är lite för tvärt. Den är helt enkelt lite småtråkig och avglorifierar en del väldigt vackra saker som min smak föll pladask för i föregående delar.
      Men trots det älskar jag den här boken, och det var längesedan jag läste något som var så sinligt, underhållande och njutfullt – och dessutom byggt på verkliga händelser. Jag glömde nämna att den trots sin väldigt högkulturella och historiska framtoning också är rätt uppsluppet humorisk och att karaktärerna gjorts mycket levande, vilket bara gör det än bättre! Jag tog till mig den direkt, och särskilt underhållande och givande är ”Islandet” nog för den, som mig, har stort intresse av klassisk litteratur – och förstår alla fantastiska anspelningar.

Recension: Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet (2005) av Eva Rice

Den här härliga boken var den sista jag läste 2009, och den bok som gjorde att jag lyckades få tillbaka läslusten efter flera outlästa böcker på raken under hösten! Det tog mig en vecka att läsa ut den, och det var en perfekt jullovsläsning!
     ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet”  utspelar sig i 1950-talets societets-London och handlar om den unga Penelope Wallace och hennes familj, hennes bror med rockstjärnedrömmar och mycket unga mamma som sörjer sin man som stupade under andra världskriget, och hur de kämpar med att underhålla det stora dystra medeltidsgodset Milton Magna.
      Så en dag stöter Penelope på den karismatiska Charlotte Ferris som bjuder henne på te hos sin moster Clare Delancy, vilken hon arbetar som sekreterare åt, och Clares origenelle son Harry, vilken är en exellent trollkonstnär. Penelope och Charlotte blir genast de bästa väninnor, mycket tack vare att de båda är stora fan av rocksångaren Johnnie Ray (som var före Elvis) men relationen till Harry blir mycket mer komplicerad. Men även om det skär sig mellan Penelope och Harry accepterar Penelope att spela Harrys flickvän för att såra den rika societetsflicka som krossade hans hjärta och övertyga henne om att komma tillbaka till honom, och när planen lyckas vet hon inte vad hon ska tycka.
     I samma veva möter hon också den betydligt äldre amerikanen Rocky Dakota, en oerhört rik och stilig film-och musikmanager, som genast attraherar henne. Men det ska visa sig att det är hennes mor som vinner hans hjärta i slutändan, och innan historien är slut ska det också visa sig att en speciell hemlighet gjorde att Clare och Penelopes mor kände till varandra innan Penelope och Charlotte blev vänner, liksom att Penelope inser att hon tycker om Harry väldigt mycket.
      Den här boken blev jag nästan omedelbart kär i, tack vare de stilfulla miljöerna, de härligt exentriska men sympatiska karaktärerna och det kvicka språket! De flotta innemiljöer i 1950-talets London som karaktärerna vistas i, den tidens populärmusik och mode, är så omsorgsfullt beskrivna att jag genast har förflyttats dit. Och, för att inte glömma medeltidsgodset, det dystra och kalla – med rustningar, björnmattor och hjorthuvuden i vestibulen, som utgör en mycket snygg kontrast mot det Amerikainfluerade 50-talet. Det är ett kapitel för sig, liksom författarnes härliga fantasi – som inte skenar iväg mot det vulgära utan håller kvar en distinkt finess som gör hela berättelsen oerhört humoristisk utan att bli larvig (det ska visa sig att det under det roliga också finns mer allvarliga sidor).
      Boken innehåller mycket klischéer, men det som är så bra med det är att författaren lyckats gestalta dem på ett så pass originellt sätt att de blir underhållande, och till och med överraskande! Och trots lättsamheten så har gestalterna fått lika mycket djup som miljöbeskrivningarna; speciellt hos Penelopes mor som på grund av sin sorg har svårt att acceptera den nya tidens normer och hennes konflikt med sonen som dock vill leva ut 50-talets ungdomskultur. Också trollkarlen Harry är mycket ingående skildrad, för han är kanske den mest färgstarka personen i hela boken!  En annan kul grej är hur alla andra ser hur attraherad Penelope är av honom, men hon själv förnekar det. Det tillsammans med den finstämda humorn och beskrivningen av alla populära societetsfamiljer ger mig en känsla av att det är något Jane Austen skulle ha kunnat skriva – om hon upplevt 1950-talet! Då förstår ni nog vilken stil det handlar om, och det är en stil jag inte kan motstå!
      Så, ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” är en härligt uppiggande humoristisk och sympatisk roman med en vintagekänsla som för tankarna till stilen i klassiska 50-talsfilmer blandad med klassisk brittisk societsmiljö, och dessutom får mig att mysa och bara vilja läsa mer och mer! Det är en bok att bli på riktigt gott humör av, och att läsa den ger lite samma tillfredsställelse som att smaska på en riktigt god cheescake eller en saftig morotskaka!

Annissas kalasgalna festklänning – för ettårsjubileet av min blogg!

Klicka här för dockan.

Sådärja! 2010 års första blogginlägg och den första nya stassen till Annissa på flera månader! Anledningen till det är att jag varit fullständigt oinspirerad att blogga den senaste tiden, och därför prioriterat andra saker. Och hade det inte varit för en viss liten speciell sak så skulle jag nog inte ha postat den här klänningen heller – det är nämligen så att min blogg i dagarna fyller 1 år! Och vad kunde ha varit mer passande än att rita en uppseendeväckande festklänning dekorerad med de saker som kännetecknar både mig och min blogg, givetvis! 
     Titta noga på den här klänningens alla aplikationer; här har jag ritat in klippdockskostymer (både utklippta och outklippta), en uggla, en laptop med en mus, pappersark med skrift på och en skissbok med utrivna blad samt en hel del annat kul! På skorna och i håret har jag placerat de flikar som i alla tider suttit på klippdockskläder, och de består också hennes halsband av! Och för att komma in på den litterära sidan har jag på kjolen skrivit in titlar på några av de böcker jag under det gångna året recenserat! I handen har jag ritat in ett champagneglas, bara för att förstärka det festliga i mitt lilla ettårsjubileum :-), och i den andra en bok – av givna anledningar…
     Jag är faktiskt riktigt nöjd med den här kreationen, den blev bättre än den såg ut från början och jag gillar hur den rosa och vita färgsättningen med blå inslag skapar kalaskänsla och hur alla detaljer ger en känsla av lite tokglad seriestil. Och får jag säga det själv så tycker jag att jag överträffat min egen kreativitet i denna humoristiska klänning! Jag känner mig uppiggad av att titta på den, och det hoppas jag att jag inte blir ensam om!
     Så, jag är inte den typ som gillar att summera höjdpunkterna under det bloggår som hunnit gå, och inte heller den som tycker att ett helt år gått så fort (jag skriver det i alla fall inte ;-))! Men jag tänkte visa mina personliga bloggfavoriter. När det gäller Annissas kostymer är det den samiska kolten från februari, och den vinröda empireskurna ”hjärter dam”-klänningen från samma månad. Men pilblads- och lönnlövsklänningen från oktober och den mörklila fantasyinspirerade empireklänningen från maj märker också ut sig i mängden. På bloggstatistiken har jag under året sett att 1700-talsklänningen, 1850- talsaftonklänningen och Odysséklänningen varit särskilt populära hos mina besökare. Och favoritböckerna under året är dessa; ”Stolthet och fördom”, ”Gösta Berlings Saga”, ”En herrgårdssägen” och ”Damernas detektivbyrå”! (Såg för övrigt idag att det just kommit en ny bok i den serien!) Fast jag måste bekänna att jag inte hunnit läsa så mycket som jag önskat under året, och efter tre avbrutna böcker på rad under hösten var läslusten död ganska länge, men är åter tillbaka (problemet är att jag har lite tid nu, dock).
      Jag tänker inte lova något inför 2010 när det gäller bloggen, men jag hoppas att det ska bli tätare melllan inläggen och mer inspiration och mer bokrelaterat. Jag hoppas ju på fler besökare, också.

Recension: Damernas detektivbyrå (1998) av Alexander McCall Smith

DamernasdetektivbyråDet här är en bok jag länge velat läsa, och jag är mycket glad att det äntligen blev av.  Jag är absolut ingen deckarälskare, men ”Damernas Detektivbyrå” är inte som andra deckare heller tack vare alla dess inslag av värme och livsklokhet. Det är också den första boken serien ”Damernas detektivbyrå”.
     Boken handlar om Botswanas första kvinnliga privatdekektiv Mma Precious Ramotswe och de fall hon tar sig an, som nog snarare är att betrakta som problem än som brottsfall. Det är kvinnor som vill att hon ska söka upp deras försvunna makar, människor som vill ha hennes hjälp med att uppdaga försäkringsbedrägerier samt en massa andra fall, vilka hon på sitt alltid lika raffinerade och intilligenta sätt löser, och hon gör det med medkänsla och klokskap. Mma Ramotswe är en kvinna som flödar över av visdom och list. Och hon är dessutomen en människokännare av stora mått.
     Men hon känner sig mycket ensam, för efter ett mycket olyckligt äktenskap vågar hon inte lita på män. Däremot har hon en mycket nära vänskap med milmekanikern J.L.B Matekoni, som är förälskad i henne, men Mma Ramotswe vill leva för sig själv. Men parallellt med ett fall med en kidnappad pojke, som lyckligtvis åtefinns i livet, växer kärleken till sig och slutligen accepterar hon hans frieri. Fast det är inte relationen med denne man som är huvudhandling i denna bok, utan alla de fall Mma Ramotswe tar sig an och sättet som hon gör det på. Det handlar också ganska mycket om hur hon överlistar dominanta män på sitt mänskligt varma sätt. Att tillägga handlar de första femtio sidorna i boken om Mma Ramotswes uppväxt fram tills det att hon skaffar sin detektivbyrå, och hennes fars finstämt sorgliga, men ej tragiska, levnadsöde.
      Först och främst ska jag säga att jag hade förväntningar på den här boken, men de överträffades! Och det är alltid kul när det händer. Det här är en bok vars karaktärer och miljöer jag inte kan annat än känna stora sympatier för. Exempelvis är Mma Ramotswe en av de mest sympatiska huvudkaraktärer jag lärt känna på länge, så därför är det så kul att det finns så många fler böcker om henne.  Hon är något av en feminist, men hon är det på ett mycket sympatiskt och artigt sätt, och glömmer aldrig bort att visa andra hänsyn. Boken skildrar Afrika (närmare bestämt Botswana), men inte det eländiga Afrika med svält och sjukdomar utan det progressiva och glada, och de  människor som lever där. Det känns upplyftande och tänkvärt.
     Inte heller är det överdrivet starka kontraster i människoskildringarna, för även de elaka typerna (som dock är i minoritet) skildras på ett sätt så att man om inte tycker om dem så i alla fall får förståelse för dem. Jag uppskattar den sortens människoskildring något enormt, och likaså det försoningsbudskap som jag finner mellan raderna i denna bok. Handlingen är stillsam, men tack vare all snyggt förmedlad livsklokhet, sofistikerad humor och samvaroskildringar blir det underhållande; och det mycket, dessutom. Boken blir lite som en vän, eller hur jag ska uttrycka det. Vad mer bra är, är att saker och ting inte är överdrivet tillrättalagda, utan handling och karaktärer känns naturliga och trovärdiga, även om det ofta flödar över av kreativitet.
     Språket i boken är ledigt, men välformulerat. En bra kombination som jag tror är mycket anledningen bakom det faktum att det är så lätt att tränga sig in i Mma Ramotswes och hennes medmänniskors liv och känna med dem. Miljön är också mycket levande beskriven, det nästan känns som att man är på plats. Ofta gillar jag utsmyckade och vackra språk, men i den här sortens människoskildringar är den enkla stilen den bästa. Det är jordnära, men på ett underhållande sätt. För mellan raderna förmedlas mycket visdom och humor. Jag skulle nog vilja säga att språket är sympatiskt, precis som boken i sin helhet.
     Slutligen vill jag säga att ”Damernas detektivbyrå” är en mycket bra bok om det att vara människa och att bry sig om andra, samt hur viktigt det är att vi hjälper varandra och löser våra problem. Det är en positiv bok som gör en på riktigt gott humör. Jag kommer absolut att läsa nästa del i serien…

Recension: Stolthet och fördom (1813) av Jane Austen

StolthetochfördomJag vet att detta är långt ifrån den enda gång jag nämnt att Jane Austen är en av mina absoluta favoritförfattare, och därför var det till min stora glädje som jag via antikvariat.net lyckades få tag i hennes mest berömda roman.
     Handlingen i ”Stolthet och fördom” är vida känd och faktum är att jag visste de flesta av de stora episoderna och intrigerna innan jag läste. Hur som helst, så är detta historien om den kvicktänkta Elizabeth Bennet och den stolta godsägaren mr Darcy samt deras väg till kärlek och äktenskap.
     På grund av förhastade slutsatser avskyr Elizabeth till en början mr Darcy, men då de lär känna varandra bättre övervinner hon sina fördomar och han gör avkall på sin stolthet, vilken var den egenskap hos honom som Elizabeth avskydde och dömde hela hans person för.  På så sätt upptäcker de att de faktiskt älskar varandra.
     Samtidigt har Elizabeths mor, den enfaldiga mrs Bennet, som största mål i livet att få sina fem döttrar bra gifta. Och förutom detta är kärlekshistorien mellan Elizabeths äldre syster Jane och mr Darcys vän mr Bingley en viktig del av berättelsen. Liksom Elizabeths viljekamp med Darcys osympatiska moster lady Catherine de Bourgh som motsätter sig hennes och systersonens äktenskap. Här förekommer även många underhållande bihandlingar som en med en skenhelig ung präst som är nära att gifta sig med Elizabeth och de yngre systrarna Bennets vilda flirtande med det lokala regementets stiliga officerare. Samt, ej att förglömma, ett mycket lyckligt slut.
     Även om jag länge vidhållit att ”Stolthet och fördom”  inte är min personliga Austen-favorit, och gör det ännu, så är det på flera vis en fantastiskt bra bok. Den är underhållande humoristisk och bitvis så romantisk att jag blev alldeles varm inombords och bara myste under läsningen – genskaper som får mig att gilla en bok på fler plan än att den är välskriven. Hela storyn är mycket välarbetad och genomtänkt, och på något vis så har alla episoder och svängningar en koppling till varandra på ett utomordentligt smart sätt.
      Karaktärerna och det sätt som de gestaltas på är heller inte att förglömma, och om jag förstått det rätt så sägs det vara Jane Austens största styrka. Hennes karaktärer är lätta att känna igen, men att i denna bok lära känna dem in på skinnet gör man inte för lätt och snabbt och det är en bokegenskap jag tycker mycket om. Läsningen kräver lite ansträngning för att bli givande med denna bok. Jag känner att funderingar väcks, och på vissa av karaktärernas beteenden blir jag nästan arg – eller glad. Det måste visa att de är levande för läsaren.
    Fler saker som jag gillar med ”Stolthet och fördom” är det lugna tempo som berättelsen drivs fram i, men det utan att bli tråkig (vilket jag tyckte att den var när jag som 16-åring försökte läsa den på engelska). Det är utan tvekan ett driv i berättelsen, och för mig är förmågan att skapa engagemang och underhållande episoder ur lugna situationer det som i mångt och mycket utgör en författares skicklighet (en bok behöver nödvändigtvis inte vara dramatisk och hyperspännande för att vara intressant). Jag är säker på att det är Jane Austens iakttagelseförmåga och känsla för detaljer och människor sociala samvaro som gör hennes böcker så bra.
    Språket är också av en särdeles underbar sort. Kvickt, underfundigt och lite invecklat, men det på ett bra sätt. I språket sitter humorn och den milda ironi som Austen är känd för. Det är välformulerat och underhållande. Översättningen till just denna utgåva är dock lite klumpigt gjord med vissa formuleringsbrister och syftningsfel, men det överser jag denna gång.
     Vad jag tror får mig att gilla Jane Austens böcker så mycket är blandningen av ljuv romantik, som dock inte blir för intim, och de ganska bitska sedesskildringarna. Förutom kärlek handlar det om minst lika mycket om hur människor beter sig mot varandra, men utan att verka överdrivet. Det är bra, och jag stämmer med lätthet in i lovprisningen av detta klassiska verk.

Tidigare äldre inlägg