Tematrio: Olästa klassiker

Den här veckan frågar Lyran efter klassiker som jag funderar eller planerar att läsa, och det är följande:

1. ”Emma” av Jane Austen: Försökte mig på att läsa den boken första gången när jag var fjorton, sedan när jag var sexton (då gick det lite bättre), men jag tyckte den var fullständigt händelselös. Det var innan jag blev Austen-fan, helt enkelt. Jag tror det är dags att försöka igen!

2: ”Sagan om ringen”-triologin av J.R.R Tolkien: För bara ett år sedan, och många år innan dess,  trodde jag att detta var ett verk jag aldrig skulle bli intresserad av, men i höst kom jag att ändra mig.  Jag har helt enkelt börjat bli intresserad av den främsta fantasyklassikern av dem alla, så aldrig ska man säga aldrig – som det heter…

3: Här kunde jag inte välja om jag skulle ta upp ”Löwenskiöld”-triologin av Selma Lagerlöf, ”Svindlande höjder” av Emily Bronte eller ”Den röda nejlikan”, så jag tar med dem alla. ”Löwenskiöld kommer jag att läsa, inte minst efter att Vixxtoria inspirerat mig till det, och Den röda nejlikan” vill jag läsa eftersom franska revolutionstiden och temat intresserar mig, men med ”Svindlande höjder” bara funderar jag. Jag har nämligen (möjligen lite barnsligt nog) rätt svårt för kärlekshistorier med olyckliga slut, men boken har nog säkerligen andra fina poänger.

Annonser

Annissas kalasgalna festklänning – för ettårsjubileet av min blogg!

Klicka här för dockan.

Sådärja! 2010 års första blogginlägg och den första nya stassen till Annissa på flera månader! Anledningen till det är att jag varit fullständigt oinspirerad att blogga den senaste tiden, och därför prioriterat andra saker. Och hade det inte varit för en viss liten speciell sak så skulle jag nog inte ha postat den här klänningen heller – det är nämligen så att min blogg i dagarna fyller 1 år! Och vad kunde ha varit mer passande än att rita en uppseendeväckande festklänning dekorerad med de saker som kännetecknar både mig och min blogg, givetvis! 
     Titta noga på den här klänningens alla aplikationer; här har jag ritat in klippdockskostymer (både utklippta och outklippta), en uggla, en laptop med en mus, pappersark med skrift på och en skissbok med utrivna blad samt en hel del annat kul! På skorna och i håret har jag placerat de flikar som i alla tider suttit på klippdockskläder, och de består också hennes halsband av! Och för att komma in på den litterära sidan har jag på kjolen skrivit in titlar på några av de böcker jag under det gångna året recenserat! I handen har jag ritat in ett champagneglas, bara för att förstärka det festliga i mitt lilla ettårsjubileum :-), och i den andra en bok – av givna anledningar…
     Jag är faktiskt riktigt nöjd med den här kreationen, den blev bättre än den såg ut från början och jag gillar hur den rosa och vita färgsättningen med blå inslag skapar kalaskänsla och hur alla detaljer ger en känsla av lite tokglad seriestil. Och får jag säga det själv så tycker jag att jag överträffat min egen kreativitet i denna humoristiska klänning! Jag känner mig uppiggad av att titta på den, och det hoppas jag att jag inte blir ensam om!
     Så, jag är inte den typ som gillar att summera höjdpunkterna under det bloggår som hunnit gå, och inte heller den som tycker att ett helt år gått så fort (jag skriver det i alla fall inte ;-))! Men jag tänkte visa mina personliga bloggfavoriter. När det gäller Annissas kostymer är det den samiska kolten från februari, och den vinröda empireskurna ”hjärter dam”-klänningen från samma månad. Men pilblads- och lönnlövsklänningen från oktober och den mörklila fantasyinspirerade empireklänningen från maj märker också ut sig i mängden. På bloggstatistiken har jag under året sett att 1700-talsklänningen, 1850- talsaftonklänningen och Odysséklänningen varit särskilt populära hos mina besökare. Och favoritböckerna under året är dessa; ”Stolthet och fördom”, ”Gösta Berlings Saga”, ”En herrgårdssägen” och ”Damernas detektivbyrå”! (Såg för övrigt idag att det just kommit en ny bok i den serien!) Fast jag måste bekänna att jag inte hunnit läsa så mycket som jag önskat under året, och efter tre avbrutna böcker på rad under hösten var läslusten död ganska länge, men är åter tillbaka (problemet är att jag har lite tid nu, dock).
      Jag tänker inte lova något inför 2010 när det gäller bloggen, men jag hoppas att det ska bli tätare melllan inläggen och mer inspiration och mer bokrelaterat. Jag hoppas ju på fler besökare, också.

Recension: ”Ett rum med utsikt” (1908) av E.M Forster

Det här var också en av de böcker jag fyndade på bokrean i år, 2009, och den visade sig vara bra, fast ganska svårförståelig bitvis och jag skulle tro att den kräver en omläsning för största möjliga rättvisa i min bedömning av den. Men, jag har många andra böcker som väntar på att bli lästa, så därför struntade jag i omläsningen av denna just nu.
     ”Ett rum med utsikt” är berättelsen om den finkänsliga men osäkra brittiska medelklassflickan Lucy HoneyChurch som under en semesterresa till Florens med sin kusin miss Bartlett inte får de pensionatrum de vill ha. Då möter de mr Emerson och hans son George som erbjuder dem att byta rum. Så görs, och det ska inte bli den första gången Lucy möter George. För faktum är att de blir förälskade, men Lucy gör allt för att förtränga känslorna för honom, eftersom han inte är fin nog för hennes samhällställning, och snart blir hon något av en mästare på att ljuga för sig själv.
     Hemma i England möts de igen, när George och hans far hyrt in sig i en villa i närheten av huset där Lucy, hennes bror och hennes etikettstokiga mamma bor. Då har Lucy hunnit förlova sig med snobben mr Vyse, som hon tror att hon håller av. Efter en lång tid av tvivel och förnekelse inser dock Lucy att hon inte kan gifta sig med mr Vyse, och det är sedan Georges far som talar om för henne att den hon älskar är hans son. Så istället för att ”fly” till Grekland som hon planerade, gifter sig hon och George efter en tid trots att hennes familj är förargad över att hon inte talade om sina avsikter.
     Den här boken lämnar oerhört mycket till läsaren att fundera på eftersom författaren berättar så begränsat om önskemål och drivkrafter hos karaktärerna. Det tog därför mycket lång tid att läsa boken, för jag är övertygad om att denna roman är en roman som man måste läsa mellan raderna hela tiden. I stort sett ingenting skrivs ut i klartext. Jag brukar uppskatta den egenskaper hos böcker, men här har det gått lite för långt. I mitt tycke är författaren alldeles för distansierad från karaktärerna, och det gör det riktigt svårt att verkligen lära känna dem på det där sättet som verkligen engagerar. Men samtidigt kommer det partier där författaren på det där 1800-talssättet vänder sig till läsaren och gör fina utvikningar om allmängiltiga saker som passar till karaktärernas tankar just då. Det är mycket bra skrivet, men det förvirrar mig stundtals.
      Men språket är fint och välformulerat, stundtals riktigt poetiskt, och det finns vardagliga saker som beskrivs på sätt som är nya för mig. Men det jag ändå gillar mest med ”Ett rum med utsikt” är den oerhört brittiska miljön och stämningen – och även handlingen. När passionen är mental istället för fysisk, bland annat, och den inramas i en finkänslig engelsk natur. Och så de godmodiga och ibland även rätt exentriska bifigurerna som bjuder varandra på te och tennisset. Handlingen är också mycket långsam, den mesta dramatiken sker mellan replikerna. Humoristiska inslag finns också med! Det är en mycket brittisk bok, om jag får säga det själv.
      Överlag så är ”Ett rum med utsikt” en bra, och extremt romantisk bok just för att kärleken aldrig blir uttalad för än i slutet, och språkligt sett skickligt skriven. Att uppenbart veta så mycket om karaktärerna men skriva ner så lite som Forster gör är skickligt, men det gör också att jag inte blir överväldigande berörd. Men det är ändå ingen bok jag tror att jag kommer att glömma. Kärlekshistorier i brittisk stil är verkligen min melodi! Dessutom gör sekelskiftesandan sitt till, det måste jag tillägga!
    Men, som jag skrev tidigare tror jag att den vinner på att läsas om.

En vinröd empireklänning till Annissa (ritad av det faktumet att jag längtar efter en bra bok, som något av Jane Austen)

VinrodempireklänningmedguldparlfransminiKlicka här för dockan

Efter två outlästa böcker på raken, den första av Maeve Binchy och den andra av Alexander McCall Smith (som jag verkligen trodde skulle vara bra eftersom jag älskade ”Damernas detektivbyrå” och gillar författaren) är jag tämligen frustrerad.
     Felet med Maeve Binchys bok är att den hade ett hutlöst oelegant språkbruk och använde utslitna teman och Alexander McCall Smiths bok skulle ha varit bra om det inte hade varit för de halvpsykotiska, knäppa och otrevliga karaktärerna som inte gick att identifiera sig med. Men det är författarskicklighet det med, att lyfta fram det motbjudande hos karaktärerna till den milda grad att man vill att de ska dra åt helvete och slutar läsa, fast hundra sidor återstår.
     Den här frustrationen kommer sig av att jag inte vågar läsa något nytt av rädsla för att det också ska visa sig vara något jag inte tycker om, men samtidigt vill jag läsa, för jag älskar det och finner inspiration där, och då jag studerar hinner jag inte läsa lika mycket som ”bokbloggarkollegorna”! Nej, troligen kan det hända att jag just nu behöver läsa om något för att få tillbaka läslusten, eller ta ett ”säkert kort” som Jane Austen. På tal om henne så har jag två olästa böcker av henne i bokhyllan, ”Mansfield Park och ”Emma” (Emma försökte jag mig på första gången då jag var 14, men jag var nog för ung för det då).
     Så för att uppmuntra mig själv någorlunda kom jag på att jag skulle skriva om de här problemen samtidigt som jag postade den här vinröda empireklänningen med guldfransar till Annissa. Idén till den här klänningen kom då jag såg en vinröd lampskärm med pärlfrans i en lampaffär i helgen, och då gick det fort! Jag har så lätt att få idéer, och kan få de av de mest varierande ting.
     Jag skulle tro att det här är en afton – eller middagsklänning, och troligen kommer jag att ”spara” modellen till någon av de Jane Austen-karaktärer jag planerar att rita. Och där tror jag mig veta vem den skulle passa till – den högfärdiga, struntförnäma och inte så lite elaka Caroline Bingley i ”Stolthet och fördom”! Jag tror inte att jag behöver motivera det valet, den som läst boken förstår. 
     Det har blivit många empireklänningar till Annissa, men så är det min favoritera också. Fast för variationsrikedomens skull borde jag ta och rita lite mer kläder från andra eror med. Ett tag i sommar planerade jag att rita klippdockor ämnade för att bära empirekläder, både kvinnor och män, men jag blev inte riktigt nöjd med dockorna. Idéen har jag dock kvar.

Tematrio – omslag

tematrioomslagDen här veckan frågar Lyran efter böcker med omslag som på något vis berört oss, för att de är vackra, fula eller beskriver bokens innehåll väl.

Här är mina tre val:

1 ”Krig och fred” av Leo Tolstoj, den nyaste utgåvan av Bonniers. Jag älskar det här omslaget för dess stilfulla elegans och lek mellan blå och röda toner, och med guldtext.  Den tvådelade bilden påminner mig lite om en filmaffisch, men med vackrare bilder. Och, ja, jag tycker bilden fångar den klassiska bokens innehåll väl med den vackra salongen upptill och slagfältsbilden nertill. Det här är faktiskt det allra vackraste omslaget i min bokhylla, om jag får säga det själv!
Krigochfredmini

 

 

 

 

 

 

2. ”Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith. Jag blir på rysligt glatt humör när jag ser det här färgglada, och enligt mig mycket estetiskt tilltalande omslaget. Det speglar den varma afrikanska stämningen i boken hur bra som helst. Också ett av mina favoritomslag i hyllan.
Damernasdetektivbyråmini

 

 

 

 

 

 

3. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf. Egentligen beskriver inte det här omslaget bokens innehåll särskilt bra, men jag älskar det i alla fall, för dess estetiska och eleganta ”gammaldagsmoderna” komposition. Det ser ut lite som ett snyggt tyg eller pärm till en dyrare skrivbok. Jag bara älskar mönstret, och när jag tänker efter fångar det nog lite av en sorts ”Selma – anda”.
GostaBerlibgmini

Tematrio – kalas

temakalasLyran har en rolig bokutmaning varje vecka där man ska lista tre böcker som på något vis passar in på veckans valda tema. Den här veckan är det kalas och festligheter i litteraturen som gäller. Och här är mina val:
1. Vem minns inte ”Taberaset i Katthult”? Visserligen har jag bara sett filmen, men det är ju ändå från litteraturens värld, och den berättelsen är alltid lika underbar att ta del av. Så mycket värme, omtanke och medmänsklighet Emil och Alfred visar de stackars svultna fattighjonen! Sedan är det så kul att se hur Komandoran får på plytet! Det är nog en av mina Astrid Lindgren-favoriter, denna härliga berättelse!

2. Julmiddagen på Ekeby i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Också en julfest, fast av ett helt annat slag än det ovannämnda. Dramatiken, rivaliteten  och spänningen är tät, och beskrivet på ett så utomordentligt vackert och mustigt språk! Det är här majorskan förvisas, och jag skulle nog vilja hävda att det är den här julmiddagen som är den riktiga inledningen av den boken.

3. Alla fylleslag i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Särskilt minns jag släktfesten där de gamla gubbarna dricker sig redlösa och det där bröllopet. Det är hutlöst äckligt och vidrigt, men så underhållande berättat! Den alkoholkonsumtionen glömmer man inte i första taget!

Recension: En herrgårdssägen (1899) av Selma Lagerlöf

EnherrgardssagenDet är nyligen som jag upptäckt vilken fantastisk författare Selma Lagerlöf är, och under sommarens besök på hennes hem Mårbacka köpte jag i bokhandeln där den här finstämda lilla boken.
     ”En herrgårdssägen” handlar om studenten Gunnar Hede som hellre spelar fiol än ägnar sig åt studerna. När han får reda på att hans familjegods Munkhyttan på grund av dåligt ekonomiskt läge riskerar att gå till försäljning beslutar han sig för att göra allt han kan för att hindra det ödet. Han ger sig ut för att driva gårdshandel, men efter svåra händelser gör detta honom sinnessjuk. Visserligen fortsätter han sin verksamhet och får snart in så mycket pengar att Munkhyttan kan räddas, men även efter det driver han runt i byarna med sin kappsäck och fiol.
     Så händer det att han stöter på den unga och osjälviska Ingrid som han räddar från en för tidig död. Snart visar sig ödet för henne och talar om att hennes uppdrag är att frälsa Gunnnar från hans sjukdom, och så blir det. Genom sin kärlek botar Ingrid Gunnar, och slutligen kan han besvara den kärleken. Det är i mångt och mycket även en berättelse om mänskliga relationer och bemötandet av de ”annorlunda”.
      Först och främst ska jag tala om att jag verkligen kom att tycka om den här boken. Det är en slags insiktsfull psykologisk skildring i sagogestalt. Hela den här berättelsen är lite som en folksaga, fast med sina betydligt mer jordnära och realistiska inslag. Jag skulle nog vilja säga att det är en variant på ”Skönheten och odjuret”-temat, och en mycket finstämd sådan. Det är något mystiskt skimmrande i den här boken som sög mig fast. Det är något sagolikt som jag tycker om.
      Men det sagolika i den här boken är ändå nedtonat på ett elegant sätt som också känns genomtänkt och intilligent. Det blir helt enkelt inte för mycket, men inte för lite heller. Sagostämningen är difus och ganska ogreppbar, men den finns där. Det är konstnärligt och suggestivt, och jag beundrar verkligen förmågan att kunna åstadkomma en sådan osynlig men ändå så tydligt framträdande stämning i en bok.
      Berättelsen är inte spännande i den bemärkelsen, men den berör mig och engagerar för att den är så finstämd och vacker, med sitt varma och ljusa kärleksbudskap. Men så är jag den sort som föredrar finstämdhet framför ren spänning. Och även om det inte händer så mycket så är alla skildringar av huvudkaraktärernas känslor, tankar och drömmar så livfulla att historien sveper fram i en riktigt behaglig hastighet. En sak som är särskilt intressant är beskrivningen av Gunnars sinnessjukdom – jag tycker mig förstå hur han tänker. 
      Sedan är språket ett kapitel för sig. Rytmiskt, svepande och liksom svävande fyller det sidorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är på något vis nästan hypnotiserande. Det är enkelt men mustigt och innehållsrikt på samma gång. Halva mitt goda omdöme sitter i språket. Det lyfter verkligen fram historien och alla dess teman och budskap, och gör det till ett njutbart litet konstverk.
       En annan sak som fått mig att gilla den här boken så mycket är att den är så effektivt berättad. Den är lite drygt hundra sidor tjock men spänner över en tidsperiod på flera år, och inget väsentligt har missats. Och ändå är den inte kompakt, utan lätt och luftig.
         Som sagt, ”En herrgårdssägen” är en mycket finstämd bok som jag gillar skarpt. Jag skulle nog sammanfattningsvis kalla den för en välberättad psykologisk saga.

Tidigare äldre inlägg