Recension: ”Islandet” (2001) av Carina Burman

Ibland händer det att man hittar en intressant bok till ett toklågt pris på rea som visar sig vara en riktig liten pärla, och den här boken var en sådan!
     ”Islandet” bygger uppenbarligen till stor del på verkliga händelser och är uppbyggd som en brevroman i tre delar, varav den första är en berättelse skriven av bokens huvudkaraktär. Handlingen kretsar kring tyskan Louise von Imhoff som i början av 1830-talet för sin svenska väninna Fransiska i brevform minns tillbaka till 1816 när hon och hennes diktande syster Amalia von Helvig besökte Uppsala och Malla Silvferstolpes litterära salong.
      Där möter Amalia den svenske poeten Gustav Geijer och blir förälskad, trots att hon själv är gift och Gustav lovat bort sitt hjärta till värmländskan Anna Liljebjörn, och berättelsen handlar om deras korta svärmiska romans (som tar fart på allvar när Amalias son Berhnard dör i charlakansfeber) innan de skiljs åt och Gustav gifter sig med Anna. 
      Åren går sedan, och när Gustav avlider år 1847 bekänner han på sin dödsbädd för Fransiska, som berättar det i brevform till Louise, att han aldrig glömde Amalia och aldrig förlorade de känslor han hyste för henne. 
      Först och främst så har den här boken ett underbart språk, lika lyriskt och poetiskt som personerna det handlar om är, och en fint upplagd berättelse. Berättelser om korta romanser med en tredje part på vardera sidor är sällan något jag riktigt gillar; jag tycker ofta att det blir ganska tjatigt, drygt och ibland även vulgärt – men här är det bara vackert! Det är svidande romantiskt, en riktigt stilfull stillsam kärlekshistoria, men där det ändå händer saker! Bland annat är episoden där sonen dör i sjukdom beskrivet med ett så underbart språk att det som händer aldrig känns riktigt hemskt (trots att det är det), och förutom det välformulerade ytterst eleganta språket haglar de klassiskt litterära anspelningarna, vilket är ytterst underhållande för en som i detta nu läser tidig svensk 1800-talslyrik på högskolan! Många diktstrofer är också infogade i texten, och mycket handlar det om hur karaktärerna skapade dem.
        Det är en kunnig författare som skrivit den här boken, och förutom Gustav Geijer förekommer även Atterbom och Esaias Tegnér i persongalleriet, vilka jag precis läst dikter av och läst om i litteraturvetenskapen (vilket naturligtvis har inverkat på omdömet en del). Problemet med en del historiska romaner som jag läst är att de har fått en alldeles för modern anda över sig, men den här boken känns autentisk mot den tid den skildrar i mina ögon. En tid jag för övrigt är mycket svag för litterärt sett, och det var kul att läsa en historia från den tiden som utspelar sig i Sverige (och Tyskland till en viss del) och är skriven av en svensk författare. När jag läste den här boken i förra veckan nästan sträckläste jag, för det var längesedan jag tog fram en bok som så väl överrensstämde med den stämningen jag för det tillfället var i – och vilken tillfredsställelse det är!
       De två första delarna i den här boken var det bästa jag läst på länge, välskrivna, eleganta, berörande och intellegenta, men dessvärre stagnerar historien litet i den sista delen, den som Fransiska skriver. Språket blir lite mer alldagligt och delar av historien får jag inte ihop, och ibland känns det som om den delen är ganska onödig. Den sitter dessutom ganska löst ihop med den övriga berättelsen, och tidshoppen från föregående episoder är lite för tvärt. Den är helt enkelt lite småtråkig och avglorifierar en del väldigt vackra saker som min smak föll pladask för i föregående delar.
      Men trots det älskar jag den här boken, och det var längesedan jag läste något som var så sinligt, underhållande och njutfullt – och dessutom byggt på verkliga händelser. Jag glömde nämna att den trots sin väldigt högkulturella och historiska framtoning också är rätt uppsluppet humorisk och att karaktärerna gjorts mycket levande, vilket bara gör det än bättre! Jag tog till mig den direkt, och särskilt underhållande och givande är ”Islandet” nog för den, som mig, har stort intresse av klassisk litteratur – och förstår alla fantastiska anspelningar.

Recension: Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet (2005) av Eva Rice

Den här härliga boken var den sista jag läste 2009, och den bok som gjorde att jag lyckades få tillbaka läslusten efter flera outlästa böcker på raken under hösten! Det tog mig en vecka att läsa ut den, och det var en perfekt jullovsläsning!
     ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet”  utspelar sig i 1950-talets societets-London och handlar om den unga Penelope Wallace och hennes familj, hennes bror med rockstjärnedrömmar och mycket unga mamma som sörjer sin man som stupade under andra världskriget, och hur de kämpar med att underhålla det stora dystra medeltidsgodset Milton Magna.
      Så en dag stöter Penelope på den karismatiska Charlotte Ferris som bjuder henne på te hos sin moster Clare Delancy, vilken hon arbetar som sekreterare åt, och Clares origenelle son Harry, vilken är en exellent trollkonstnär. Penelope och Charlotte blir genast de bästa väninnor, mycket tack vare att de båda är stora fan av rocksångaren Johnnie Ray (som var före Elvis) men relationen till Harry blir mycket mer komplicerad. Men även om det skär sig mellan Penelope och Harry accepterar Penelope att spela Harrys flickvän för att såra den rika societetsflicka som krossade hans hjärta och övertyga henne om att komma tillbaka till honom, och när planen lyckas vet hon inte vad hon ska tycka.
     I samma veva möter hon också den betydligt äldre amerikanen Rocky Dakota, en oerhört rik och stilig film-och musikmanager, som genast attraherar henne. Men det ska visa sig att det är hennes mor som vinner hans hjärta i slutändan, och innan historien är slut ska det också visa sig att en speciell hemlighet gjorde att Clare och Penelopes mor kände till varandra innan Penelope och Charlotte blev vänner, liksom att Penelope inser att hon tycker om Harry väldigt mycket.
      Den här boken blev jag nästan omedelbart kär i, tack vare de stilfulla miljöerna, de härligt exentriska men sympatiska karaktärerna och det kvicka språket! De flotta innemiljöer i 1950-talets London som karaktärerna vistas i, den tidens populärmusik och mode, är så omsorgsfullt beskrivna att jag genast har förflyttats dit. Och, för att inte glömma medeltidsgodset, det dystra och kalla – med rustningar, björnmattor och hjorthuvuden i vestibulen, som utgör en mycket snygg kontrast mot det Amerikainfluerade 50-talet. Det är ett kapitel för sig, liksom författarnes härliga fantasi – som inte skenar iväg mot det vulgära utan håller kvar en distinkt finess som gör hela berättelsen oerhört humoristisk utan att bli larvig (det ska visa sig att det under det roliga också finns mer allvarliga sidor).
      Boken innehåller mycket klischéer, men det som är så bra med det är att författaren lyckats gestalta dem på ett så pass originellt sätt att de blir underhållande, och till och med överraskande! Och trots lättsamheten så har gestalterna fått lika mycket djup som miljöbeskrivningarna; speciellt hos Penelopes mor som på grund av sin sorg har svårt att acceptera den nya tidens normer och hennes konflikt med sonen som dock vill leva ut 50-talets ungdomskultur. Också trollkarlen Harry är mycket ingående skildrad, för han är kanske den mest färgstarka personen i hela boken!  En annan kul grej är hur alla andra ser hur attraherad Penelope är av honom, men hon själv förnekar det. Det tillsammans med den finstämda humorn och beskrivningen av alla populära societetsfamiljer ger mig en känsla av att det är något Jane Austen skulle ha kunnat skriva – om hon upplevt 1950-talet! Då förstår ni nog vilken stil det handlar om, och det är en stil jag inte kan motstå!
      Så, ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” är en härligt uppiggande humoristisk och sympatisk roman med en vintagekänsla som för tankarna till stilen i klassiska 50-talsfilmer blandad med klassisk brittisk societsmiljö, och dessutom får mig att mysa och bara vilja läsa mer och mer! Det är en bok att bli på riktigt gott humör av, och att läsa den ger lite samma tillfredsställelse som att smaska på en riktigt god cheescake eller en saftig morotskaka!

Recension: ”Ett rum med utsikt” (1908) av E.M Forster

Det här var också en av de böcker jag fyndade på bokrean i år, 2009, och den visade sig vara bra, fast ganska svårförståelig bitvis och jag skulle tro att den kräver en omläsning för största möjliga rättvisa i min bedömning av den. Men, jag har många andra böcker som väntar på att bli lästa, så därför struntade jag i omläsningen av denna just nu.
     ”Ett rum med utsikt” är berättelsen om den finkänsliga men osäkra brittiska medelklassflickan Lucy HoneyChurch som under en semesterresa till Florens med sin kusin miss Bartlett inte får de pensionatrum de vill ha. Då möter de mr Emerson och hans son George som erbjuder dem att byta rum. Så görs, och det ska inte bli den första gången Lucy möter George. För faktum är att de blir förälskade, men Lucy gör allt för att förtränga känslorna för honom, eftersom han inte är fin nog för hennes samhällställning, och snart blir hon något av en mästare på att ljuga för sig själv.
     Hemma i England möts de igen, när George och hans far hyrt in sig i en villa i närheten av huset där Lucy, hennes bror och hennes etikettstokiga mamma bor. Då har Lucy hunnit förlova sig med snobben mr Vyse, som hon tror att hon håller av. Efter en lång tid av tvivel och förnekelse inser dock Lucy att hon inte kan gifta sig med mr Vyse, och det är sedan Georges far som talar om för henne att den hon älskar är hans son. Så istället för att ”fly” till Grekland som hon planerade, gifter sig hon och George efter en tid trots att hennes familj är förargad över att hon inte talade om sina avsikter.
     Den här boken lämnar oerhört mycket till läsaren att fundera på eftersom författaren berättar så begränsat om önskemål och drivkrafter hos karaktärerna. Det tog därför mycket lång tid att läsa boken, för jag är övertygad om att denna roman är en roman som man måste läsa mellan raderna hela tiden. I stort sett ingenting skrivs ut i klartext. Jag brukar uppskatta den egenskaper hos böcker, men här har det gått lite för långt. I mitt tycke är författaren alldeles för distansierad från karaktärerna, och det gör det riktigt svårt att verkligen lära känna dem på det där sättet som verkligen engagerar. Men samtidigt kommer det partier där författaren på det där 1800-talssättet vänder sig till läsaren och gör fina utvikningar om allmängiltiga saker som passar till karaktärernas tankar just då. Det är mycket bra skrivet, men det förvirrar mig stundtals.
      Men språket är fint och välformulerat, stundtals riktigt poetiskt, och det finns vardagliga saker som beskrivs på sätt som är nya för mig. Men det jag ändå gillar mest med ”Ett rum med utsikt” är den oerhört brittiska miljön och stämningen – och även handlingen. När passionen är mental istället för fysisk, bland annat, och den inramas i en finkänslig engelsk natur. Och så de godmodiga och ibland även rätt exentriska bifigurerna som bjuder varandra på te och tennisset. Handlingen är också mycket långsam, den mesta dramatiken sker mellan replikerna. Humoristiska inslag finns också med! Det är en mycket brittisk bok, om jag får säga det själv.
      Överlag så är ”Ett rum med utsikt” en bra, och extremt romantisk bok just för att kärleken aldrig blir uttalad för än i slutet, och språkligt sett skickligt skriven. Att uppenbart veta så mycket om karaktärerna men skriva ner så lite som Forster gör är skickligt, men det gör också att jag inte blir överväldigande berörd. Men det är ändå ingen bok jag tror att jag kommer att glömma. Kärlekshistorier i brittisk stil är verkligen min melodi! Dessutom gör sekelskiftesandan sitt till, det måste jag tillägga!
    Men, som jag skrev tidigare tror jag att den vinner på att läsas om.

Recension: Rovfåglarnas tid (2005) av Elisabet Nemert

Så, det är hög tid att skriva en recension på en av de böcker jag läste under sensommaren, som jag totalt glömt bort att skriva om fram tills nu. ”Rovfåglarnas tid” av Elisabet Nemert var en bok jag hittade på bokrean men inte var helt säker på att jag ville ha, men funderade över natten och återkom nästa dag för att köpa den. Och det var faktiskt en bra bok, trots dess många brister.
     Historien handlar om den engelska prästdottern Angelica Blake som följer sin väninna grevedottern Diana till Frankrike, där Diana ska gifta sig med en konservativ och (visar det sig senare) ondsint fransk greve – och det mitt under brinnande revolution!
     Under berättelsens gång vidgar Angelica sina livserfarenheter genom en mängd dramatiska äventyr som för henne till Paris och revolutionens hjärta, och får lära sig vad medkänsla och mod betyder. Hon har också en ovanlig förmåga att se in i framtiden, som hon lär sig se som inte enbart negativ, och så stöter hon gång på gång ihop med den unge skicklige läkaren David Duchamp, som hon blir förälskad i och gifter sig med. Vad gäller handlingen ska jag också tillägga, kanske lite fräckt, att slutet är toklyckligt, nästan lite som i en Hollywoodfilm.
     Jag har sedan högstadieåldern haft en stor fascination för franska revolutionen och hela den tidens anda, och det utgör en mycket spännande bakgrund i den här romanen, och faktum är att historien nog är beroende av den för många av de mest spännande händelserna har att göra med revolutionen. Sagt i klartext är (så vitt jag vet) den verkliga världshistorien välintegrerad i handlingen. Problemet är dock att författaren så gärna verkar vilja förklara för mycket om det historiska, och därför låter romanen stundtals lite som en historiebok från högstadiet eller gymnasiet. Jag ska också tala om att de första 20, 30 sidorna i boken var extremt tröglästa, och jag var nära att tappa intresset helt, men sen tog det sig.
      Men den spännande och dramatiska historien grep tag i mig, och så karaktärerna (speciellt den manlige huvudpersonen David som jag blev lite så där svärmiskt förälskad i), och ett annat plus är den klassiska romantiken. Men jag måste dela ut lite småminus till alla klichéer, för även om många av dem bara kryddade handlingen var det många som kändes onödiga. Exempelvis är det alldeles för mycket fokus på Angelicas ockulta förmåga att sia in i framtiden, som till slut känns överdriven. Och så återkommer vissa element så många gånger att det blir tjatigt.
     Fast en annan sak jag uppskattade var den livsvisdom och människoklokskap som författaren vävt in i alla spännande episoder, för min analys av saken är att man lättare tar till sig sådana där sensmoraliska och reflektiva budskap om historien de förekommer i är spännande. Jag tycker dessutom om berättelser med sensmoraliska budskap, och har alltid gjort. Och även om mycket av det författaren beskriver är nära nog plattityder och klichéer så är det inte så illa att bli påmind om dem emellanåt. Språket är lätthanterligt och enkelt, men känns stundtals ganska nybörjaraktigt. Det är ingen större skicklighet i det, men jag gillar det ändå, på något vis.
      Slutligen ska jag säga att ”Rovfåglarnas tid” var en bok jag gillade för dess handling och karaktärer, men hantverksmässigt och språkligt har den faktiskt ganska mycket att önska. Men alla vet ju att det inte alltid är den tekniskt välarbetade litteraturen som tilltalar. En ganska halvdant skriven bok kan beröra om berättelsen tilltalar. Detta var en sådan bok, och faktum var att jag kände mig på glatt humör när jag slog igen pärmarna.

Recension: Stolthet och fördom (1813) av Jane Austen

Jag vet att detta är långt ifrån den enda gång jag nämnt att Jane Austen är en av mina absoluta favoritförfattare, och därför var det till min stora glädje som jag via antikvariat.net lyckades få tag i hennes mest berömda roman.
     Handlingen i ”Stolthet och fördom” är vida känd och faktum är att jag visste de flesta av de stora episoderna och intrigerna innan jag läste. Hur som helst, så är detta historien om den kvicktänkta Elizabeth Bennet och den stolta godsägaren mr Darcy samt deras väg till kärlek och äktenskap.
     På grund av förhastade slutsatser avskyr Elizabeth till en början mr Darcy, men då de lär känna varandra bättre övervinner hon sina fördomar och han gör avkall på sin stolthet, vilken var den egenskap hos honom som Elizabeth avskydde och dömde hela hans person för.  På så sätt upptäcker de att de faktiskt älskar varandra.
     Samtidigt har Elizabeths mor, den enfaldiga mrs Bennet, som största mål i livet att få sina fem döttrar bra gifta. Och förutom detta är kärlekshistorien mellan Elizabeths äldre syster Jane och mr Darcys vän mr Bingley en viktig del av berättelsen. Liksom Elizabeths viljekamp med Darcys osympatiska moster lady Catherine de Bourgh som motsätter sig hennes och systersonens äktenskap. Här förekommer även många underhållande bihandlingar som en med en skenhelig ung präst som är nära att gifta sig med Elizabeth och de yngre systrarna Bennets vilda flirtande med det lokala regementets stiliga officerare. Samt, ej att förglömma, ett mycket lyckligt slut.
     Även om jag länge vidhållit att ”Stolthet och fördom”  inte är min personliga Austen-favorit, och gör det ännu, så är det på flera vis en fantastiskt bra bok. Den är underhållande humoristisk och bitvis så romantisk att jag blev alldeles varm inombords och bara myste under läsningen – genskaper som får mig att gilla en bok på fler plan än att den är välskriven. Hela storyn är mycket välarbetad och genomtänkt, och på något vis så har alla episoder och svängningar en koppling till varandra på ett utomordentligt smart sätt.
      Karaktärerna och det sätt som de gestaltas på är heller inte att förglömma, och om jag förstått det rätt så sägs det vara Jane Austens största styrka. Hennes karaktärer är lätta att känna igen, men att i denna bok lära känna dem in på skinnet gör man inte för lätt och snabbt och det är en bokegenskap jag tycker mycket om. Läsningen kräver lite ansträngning för att bli givande med denna bok. Jag känner att funderingar väcks, och på vissa av karaktärernas beteenden blir jag nästan arg – eller glad. Det måste visa att de är levande för läsaren.
    Fler saker som jag gillar med ”Stolthet och fördom” är det lugna tempo som berättelsen drivs fram i, men det utan att bli tråkig (vilket jag tyckte att den var när jag som 16-åring försökte läsa den på engelska). Det är utan tvekan ett driv i berättelsen, och för mig är förmågan att skapa engagemang och underhållande episoder ur lugna situationer det som i mångt och mycket utgör en författares skicklighet (en bok behöver nödvändigtvis inte vara dramatisk och hyperspännande för att vara intressant). Jag är säker på att det är Jane Austens iakttagelseförmåga och känsla för detaljer och människor sociala samvaro som gör hennes böcker så bra.
    Språket är också av en särdeles underbar sort. Kvickt, underfundigt och lite invecklat, men det på ett bra sätt. I språket sitter humorn och den milda ironi som Austen är känd för. Det är välformulerat och underhållande. Översättningen till just denna utgåva är dock lite klumpigt gjord med vissa formuleringsbrister och syftningsfel, men det överser jag denna gång.
     Vad jag tror får mig att gilla Jane Austens böcker så mycket är blandningen av ljuv romantik, som dock inte blir för intim, och de ganska bitska sedesskildringarna. Förutom kärlek handlar det om minst lika mycket om hur människor beter sig mot varandra, men utan att verka överdrivet. Det är bra, och jag stämmer med lätthet in i lovprisningen av detta klassiska verk.

Recension: Jane Eyre (1847) av Charlotte Bronte

Att Jane Eyre av Charlotte Bronte ingick bland titlarna i min littteraturvetenskapskurs litteraturlista var en rätt fyndig slump (eller vad jag ska säga) för det är en bok som jag läst om i skolböckerna i litteraturhistoria på gymnasiet och som fångat mitt intresse. Denna roman anses vara en riktig klassiker och har fängslat massor av läsare ända sedan den gavs ut i mitten av 1800-talet.
    De som är insatta i litteraturhistoria vet säkert vad Jane Eyre handlar om, men jag tar handlingen ändå.
     Som barn blir Jane Eyre föräldrarlös och  omhändertas av illvilliga släktingar som regelrätt avskyr henne innan hon blir elev på en kristen välgörenhetsskola för föräldrarlösa flickor där hon visar sig vara en duktig elev. Där blir hon kvar i flera år, de sista två som lärare. När Jane är 18 år har hon tröttnat på skolans enformiga tillvaro och annonserar om en plats som guvernant. Hon kommer sedan till godset Thornfield Hall där hon möter dess förunderlige ägare, mr Rochester. De blir förälskade och Jane svarar ja på hans fireri. Men på Thornfield händer skrämmande saker och på bröllopsdagen avslöjas mr Rochesters dunkla hemlighet; han har redan en hustru som är inlåst på vinden på grund av galenskaper. Jane flyr och utstår svåra prövningar innan hon lyckas bli självständig och även oväntat tilldelas ett betydande arv. Hon är nära att glömma kärleken till mr Rochester men eftersom hon under en lång tid inte får höra något från Thornfield blir hon utom sig av oro och beslutar sig för att söka upp honom. Hon kommer dit och finner hela godset nerbränt (mordbrännaren var mr Rochesters vansinniga hustru som sedan, vad det verkar som, tog livet av sig trots att hennes make försökte rädda henne). Sedan finner hon mr Rochester på hans andra, illa belägna, gods. I olyckan förlorade han ena armen och synen, och därför blir han beroende av henne. Det är först nu de finner riktig lycka tillsammans och gifter sig.
     Denna roman är omdiskuterad för sitt feministiska budskap, och nog finns det ett sådant allt! Jane Eyre är sannerligen självständig och okuvlig, redan som barn får vi ta del av hennes rebelliska personlighet. Den blandar också realism med övernaturliga inslag som gör berättelsen spännande och riktig kuslig på vissa ställen, samtidigt som den är en, på sina ställen, svidande kritik av det viktorianska samhället. Det senare anses allmänt gälla kvinnosynen, men jag tycker personligen också att barnens situation nästan kritiseras ännu bitskare (läs de första 120 sidorna så förstår ni vad jag menar). Romanens inledande kapitel skildrar Janes bardom och är fullkomligt hjärtskärande! Jag kunde inte lägga ifrån mig boken föränn jag blivit försäkrad om att Jane blev vuxen och klarade sig hyfsat bra.
     Jag förstår verkligen varför Jane Eyre är en så älskad bok, och jag kan hålla med. Trots sina ca. 520 sidor tog det mig bara fyra dagar att läsa ut den (och även om det var en ”skolläsning” så blev jag gripen av alla öden och njöt av läsningen). Blandningen av realistiska (och kritiska) samhällsskildringar och övernaturliga inslag gör romanen dynamisk och originell på något vis (för övrigt är det en blandning som verkligen passar mig).
   Det är en enastående berättelse också, det händer så mycket spännande och roligt att författarinnans fantasi är att imponeras över. Jag skriver själv och vet hur klurigt det är att koka ihop en bra och bärande story. Berättartekniken är också häftig; tillräckligt lite talas om för att upprätthålla spänningen och allteftersom berättelsen närmar sig slutet faller fler och fler bitar på plats, och det även från olika håll. Jag som redan visste handlingen upplevde en väldig spänning, så hur ska den inte då upplevas för den som inte vet något i förväg?
   Det enda som jag egentligen anser saknas i den här romanen, och som gör att den ändå inte riktigt tilltalar mig, är avsaknaden av humor (det kan dock vara personligt, eftersom kurskamrater har påtalat humoristiska inslag). Även om det är en gipande story blir den ibland lite väl hårdkokt och snyftig (och det är inte riktigt vad jag brukar tycka om alla gånger). Men överlag är det en bok jag verkligen vill rekomendera, inte minst för att den är rolig att läsa.
    Jag måste säga något om språket också. Där lätt att ta till sig men ändå kryddat med oerhört tjusiga liknelser och poetiska inslag som gör det vackert i sin enkelhet. Jag tror det är det som ökar läsnjutningen. Liknelserna som används passar också oerhört bra till handlingen.

Jag passade på att kolla upp andra titlar av Charlotte Bronte på adlibris och hittade flera okända, men Jane Eyre var den enda som fanns på svenska. Jag hittade romaner som hette Vilette, The proffesor, Shirley Och Tales of Angria. Det fanns fler titlar, men de saknade information. Shirley tilltalade mig mest, de andra tyckte jag verkade för dystra.
  Sedan hittade jag en titel som verkar vara en parodi på hela litteraturhistorien med inslag av kriminalroman och sci-fi, och som använde sig av Jane Eyre, den är dock inte skriven av Charlotte Bronte, utan i nutid av Jasper Fforde och heter Var är Jane Eyre? Jag kunde inte läsa informationen utan att dra på smilbanden, och eftersom det var en billig bok tror jag att jag ska chansa och köpa den!

En annan kul detalj när det gäller anspelningar på romanen Jane Eyre är att en annan engelsk 1800-talsförfattarinna, Elizabeth Gaskell, har hittat på en figur med namnet Jane Eyre som är guvernant till huvudpersonen i romanen Hustrur och döttrar.