Recension: ”Den trettonde historien” (2006) av Diane Setterfield

 Faktum är att jag läste ut den här boken så sent som tidigare idag, och är så berörd och förtjust i den att jag måste skriva recensionen redan nu! Det här är nämligen en bok jag ÄLSKAR (med stora bokstäver) och kan inte se annat än att det är den mest perfekta bok jag läst på riktigt länge! Så den har fallit mig i smaken!
     ”Den trettonde historien” handlar om den fiktiva världsberömda författaren Vida Winter, som förutom sina böcker gjort sig känd för att i intervjuer ständigt hitta på nya berättelser om sin egen historia. Nu är hon sjuk och åldrad och anlitar Margaret Lea, som håller till i sin fars antikvariska bokhandel och skriver hobbybiografier över döda personer samt läser 1800-talslitteratur som ”Jane Eyre” och ”Svindlande höjder”, att skriva hennes biografi. 
       Margaret är mycket förundrad över varför just hon har fått detta märkliga uppdrag men nyfiken antar hon det och reser till Yorkshire för att möta miss Winter. Hon får höra en alldeles fängslande historia om godset Angelfield och dess märkliga invånare – särskilt om tvillingarna Adeline och Emmeline, men historien är snårig och full av mysterier som sakteliga får sina förbluffande svar, i takt med att miss Winters tid rinner ut. Slutligen visar det sig att det är något i både miss Winters och Margarets historia som binder dem samman.
       Den här boken gjorde ett väldigt starkt intryck på mig med dess gripande, intelligent uppbyggda berättelse om udda karaktärer på jakt efter sina identiteter, och dess medryckande poetiska språk (översättaren har gjort ett kanonjobb här)! Den är medvetet i dialog med engelska 1800-talsklassiker i den gotiska stilen, såsom ”Jane Eyre”, och eftersom jag läst den med kan jag känna igen detaljer. Men trots det lyckas den här historien bli sin egen.
        Författaren har på ett synnerligen skickligt sätt lyckats väva ihop alla snåriga trådar i mysteriet till en klar lösning, men utan att för den delen ge läsaren precis alla svar och bli övertydlig. Och när jag tror att det är klart, dyker det upp en helt ny överraskande vändning som vilat dold i tillsynes oviktiga detaljer tidigare i berättelsen.
       Vad jag mer gillar med den här boken är att den i så stor utsträckning handlar om magin med litteratur, böcker, läsning och skrivande – och för mig som själv skriver har den en väldigt inspirerande verkan. Inte bara för den underbara handlingen utan även, i allra högsta grad, för det sirligt välformulerade språket som vimlar av starka metaforer och bildspråk, men utan att bli pompöst. Det är lättsamt att läsa.
       Detta är en suggestiv berättelse som jag hade väldigt svårt att dra min uppmärksamhet ifrån, med en skräckromantisk stämning som dock inte blir för mycket, med väl valda mellanrum av en fint skildrad ”tokengelsk” gemytlig vardaglighet och en dos förnumstig humor. Men ack så sorglig den blir mot slutet – på det perfekta, riktigt förlösande sättet, enligt mig! Det sorgliga är så vackert och dramatiskt skildrat att den hade kapaciteten att verkligen dra tårarna ur mina ögon (och det händer nästan aldrig att en bok får mig att gråta). Och karaktärerna sedan; de kommer att sitta kvar i mitt medvetande länge. Det är jag förvissad om!
       Läs den här lågmält spännande berättelsen så förstår ni. Och gör det särskilt om ni gillar fullständigt fiktiva berättelser med övernaturliga inslag, som verkar ha mer att säga om det mänskliga psykets egensinnigheter än den mest realistiskt skildrade relationsroman. Jag säger det igen, denna bok berörde mig på djupet!

Annonser

Oinspirerad och upptagen med annat

Som ni väl märker har jag blivit inaktiv med mitt bloggande igen, ganska rejält. Jag tänker bara tala om att det nog kommer att förbli så ett tag framöver. 
       Jag har nämligen valt bort bloggen just nu, till förmån för en massa andra projekt som kräver min koncentration. Det gäller framförallt mina studier, men det är dessutom så att jag även har gått in i en inspirationssvacka av tämligen rejält slag. Ritandet kommer nog därför att ligga nere ett tag, och utifall jag bloggar kommer det mer att vara bokrecensioner och dylikt.
     Jag ska vara helt rak på sak och uppriktigt tala om för er alla som läser den här bloggen, att jag förutom att ha fullt upp med andra saker i min vardag inte tycker att det är särskilt roligt med mina klippdocksprojekt just nu. Så enkelt är det, och det vill jag bara tala om, så att ni vet.  Så jag kommer att förbli inaktiv här ett tag nu, men jag hoppas givetvis på att komma tillbaka ganska snart med nya klippdockor och kostymer. =)

Vinterkläder till Natasha och Lucius

Klicka här och här för dockorna.
Klicka här och här för kläderna.

Klimatet i mitt påhittade kungarike Laritanien är ungefär som det svenska, med både vinter, vår, sommar och höst. Och i de bergiga delarna där Prudedbo ligger är vintrarna givetvis både kalla och snörika. De är även vackra, för de som tycker om den, och eftersom lite av min tanke med det här projektet är att följa de faktiska årstiderna när jag ritar kostymer lämpar det sig väl att lägga ut lite stiliga vinterkläder nu.
      Jag känner att jag inte har så mycket att berätta runt ikring den här gången, verkligheten med dess alla måsten har gjort mig oinspirerad. Och det ordentligt, också!
       Men som ni nog ser så ser varken Natasha eller Lucius snö och kyla som något hinder för att bära stiliga kläder, tvärtom! Själv tycker jag att Natashas flådiga roströda kappa med grå pälskanter och plymförsedda mössa och Lucius lätt uniformsbetonade mörkblå rock med mörkbrun päls på lätt skulle platsa i vilken dramatisering av ”Krig och fred” som helst! =) Sånär som på den shoppingkasse som Lucius håller i…
        Anledningen till att jag ritade den var helt enkelt den att jag ville göra det lite roligare för mig. Lucius har nämligen här varit och mellandagshandlat på Prudedbos mest välansedda herrekipering och klädbutik ”M. Firreu’s”, vilken efter bokhandeln och de båda konditorierna är hans favoritställe i staden.
     Det är alltid bra service där, tycker han, och han hittar alltid något kul, om det så endast vore en ny kravattdekoration. Här tror jag bestämt att han har införskaffat sig en ny väst av något slag, eller två. Kanske även någon bländvit kråsskjorta. Jag tycker det är väldigt kul att rita herrkläder av det slag som Lucius och hans landsmän bär, så han verkar inte vilja göra mig besviken. 😉
       Natasha tror jag är ute på vinterpromenad med sin syster Alexandra och bästa väninna Lisanne i den här kostymen. Det finns en fin liten park i Prudedbo som även på vintern är riktigt angenäm att promenera i för invånarna. De matar nog änderna vid ån som rinner igenom den och skrattar åt hur roligt det ser ut när de halkar fram på isen för att få tag i sin brödbit, och sedan går de på konditori. Där äter de chokladbakelser och kanelbullar och dricker cappucino, och talar om allt som man kan tänkas tala om på ett konditori. Lisanne och Natasha har den konstnärliga ådran gemensamt, då Lisanne läser på konstfack i Meronia, så det ämnet står givetvis mycket i fokus. 
        Lucius ansluter sig sedan till dem; han vill inte att fåfängan ska göra honom självupptagen. Men det är inga problem eftersom hans vänner känner till hans intresse för stiliga kläder väl, och vet att det är harmlöst och inte påverkar hans personlighet det minsta. =)