Grevinnan de Restaud’s (ödesdigra) guldlamébalklänning (från Balzac’s Pappa Goriot)

Klicka här för dockan.

Många uppgifter och göromål har fått mig att avstå från att rita nya kläder till min bloggklippdocka Annissa denna månad, men så här i månadsslutet fick jag en idé som jag inte kunde vänta med att verkställa. 
    Jag ska passa på att berätta för er att Annissa också har en funktion som ”skådespelerska” för mina klädidéer när så behövs. Hon kan enkelt ikläda sig olika romangestalters (eller andra gestalters) identiteter när jag inte har orken eller lusten att rita ett helt sett av en karaktär från en roman. Denna kreation har en sådan funktion. 
   Jag har nyligen läst Honoré de Balzacs klassikerroman Pappa Goriot (recension här). Och eftersom jag har skrivit en recension på den kan ni läsa om bokens handling där, så behöver jag inte återberätta den i detta inlägg. Därför kan jag istället förklara hur denna klänning hänger ihop med romanen Pappa Goriot.
    Jo, det är så att i en episod i slutet av romanen beställer den ena av pappa Goriots döttrar, vid namn Anastasie de Restaud, en guldlaméklänning inför en stor bal i Paris socitet. Det visar sig att den klänningen blir så dyr att den verkar ruinera grevinnan Anastasie, och hennes far får slag över det faktumet och han  återhämtar sig aldrig. Det kan man kalla en ödesdiger klänning, men den beskrivs som mycket vacker, ironiskt nog! 
      När jag läste den episoden kände jag mig extremt sugen på att rita den klänningen, och även om Goriots båda döttrar skulle göra sig bra som klippdockor (de är båda vackra och har många vackra klänningar) har jag andra projekt att prioritera, så det fick bli Annissa som fick ikläda sig grevinnan de Restaud’s indentitet och bära hennes guldlaméklänning. Till på köpet utspelar sig romanen Pappa Goriot åren 1819 och 1820, så därför fick jag tillfälle att rita något i en historisk stil som jag gillar (det har jag berättat förut). Jag tror det kan passa att kalla den ”senempire”. Av den anledningen har jag ritat denna guldklänning i tidig 1820-talsstil, och som det brukar vara, så är även denna modell en egen design med tidstypiska detaljer.
   

När det gäller andra romaner som utspelar sig på 1820-talet (och som kan passa att rita karaktärsklippdockor ur) kommer jag inom några veckor att läsa Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, som verkar vara en av Sveriges största klassikerromaner, eftersom även den ingår i litteraturvetenskapskursen. Ända sedan jag såg SVT:s juldrama om Selma Lagerlöf har jag varit sugen på att läsa något av henne, så detta var en lyckträff. Gösta Berlings saga verkar vara en roman i herrgårdsmiljö med sagoinslag, av vad jag har läst om den, så jag hoppas att den kan passa för mina klippdockavsikter.

Recension: Pappa Goriot (1835) av Honoré de Balzac

Jag fortsätter med att recensera de böcker som ingår i den litteraturvetenskapskurs jag läser på högskolan, eftersom de är de böcker jag lägger min energi på. Pappa Goriot av den franske 1800-talsförfattaren Honoré de Balzac är den senaste. Och jag måste säga att det är en av de mest udda romaner jag kan minnas att jag läst. Jag kan lätt säga att det är en komiskt skildrad tragedi (hur ironiskt det än låter).
   Handlingen kretsar kring en skara egensinniga gäster på fru Vauquers pensionat i Paris. Huvudgestalterna är den unge studenten Eugéne de Rastignac som strävar efter att få göra inträde i den fina världen, societeten i Paris, och den gamle före detta makaronifabrikanten Pappa Goriot, vars kärlek till sina båda egoistiska och giriga döttrar, grevinnan Anastasie de Restaud och friherrinnan Delphine de Nucingen, slutar med att han blir ruinerad och slutligen dör helt utblottad, men kärleken till döttrarna var hans största, och som det verkar enda, lycka. På fru Vauquers pensionat bor även flera andra riktigt intressanta karaktärer, däribland en förrymd straffånge, en utstött rikemansdotter och en exentrisk läkarstudent som är nära vän med huvudpersonen Egugéne. På detta pensionat utspelar sig förutom bokens huvudhandling en hel del märkliga små draman.
    Som jag skrev tidigare så är detta en mycket underlig roman, och det är just för att den är så underlig som den är bra. Humor blandas med tragedi på ett sätt som nästan gör hela berättelsen grotesk och smått motbjudande. Samtidigt kan jag inte förneka att jag var extremt underhållen när jag läste.
    Ingen av karaktärerna i denna roman är genomgoda och perfekta, men heller inte genomusla; till och med brottslingen har sina sympatiska sidor! Karaktärerna på pensionatet är alla defekta och i ärlighetens namn mer eller mindre odrägliga, och likaså gäller det människorna i societeten. Men ändå känner jag sympati för flera av dem. Ett i mitt tycke mycket smart drag när det gäller att göra läsaren engagerad. Inte heller finns det någon direkt hjälte eller skurk, alla verkar på något sätt vara både och, vilket också är ett grepp som intresserar mig.
     Historien om hur pappa Goriot uppoffrar allt för sina döttrar som nästan inte ger någonting tillbaka är mycket sorglig, och det är nästan så att jag känner en viss ilska över slutet, när det enbart är Eugéne och hans studentkamrat som kommer på gubbens enkla begravning,  döttrarna och deras män, som av någon anledning  (jag inte tror att vi som läsare får reda på) avskyr Goriot närvarar inte. Det verkar endast vara så länge som Goriot har pengar kvar som döttrarna vill veta av honom. Därför är denna berättelse en bra skildring av hur man verkligen kan suga ut sina nära och kära. Som jag sa är det mycket sorgligt, men det är upplägget som på detta smarta sätt skapar känslan av sorg och ilska över det som händer. Hade slutet varit ett annat tror inte jag att samma effekt på läsaren skulle ha uppnåtts.
    Och som kontrast till denna mycket tragiska historia står alla de lustigheter som karaktärerna på pensionatet säger och alla mycket dråpliga saker som sker där, och det är episoder som jag inte kunde hålla mig för skratt när jag läste. Just detta sätt att blanda komik och tragedi på är något som jag fullkomligt gillar och ett bra sätt att förstärka kontrasterna mellan de båda ytterligheterna på. Jag ska bara säga att humorn är av tämligen elak och burlesk karaktär, och den stilen passar som hand i handske in i berättelsens tema på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara, men det är bra! Författarens språk är ironiskt och fullt av underhållande och groteska, ibland nästan vulgära, liknelser.
    Som sagt var, en bra bok som är mycket tänkvärd. Pengatemat i denna berättelse känns dessutom mycket aktuellt i dagens samhälle, liksom de stora kontrasterna mellan högt och lågt folk, som Balzac hade för avsikt att skildra i sina böcker. Jag tror dock att denna bok är så pass originell att man antingen gillar den eller inte gillar den. Jag gillar den.

Recension: Jane Eyre (1847) av Charlotte Bronte

Att Jane Eyre av Charlotte Bronte ingick bland titlarna i min littteraturvetenskapskurs litteraturlista var en rätt fyndig slump (eller vad jag ska säga) för det är en bok som jag läst om i skolböckerna i litteraturhistoria på gymnasiet och som fångat mitt intresse. Denna roman anses vara en riktig klassiker och har fängslat massor av läsare ända sedan den gavs ut i mitten av 1800-talet.
    De som är insatta i litteraturhistoria vet säkert vad Jane Eyre handlar om, men jag tar handlingen ändå.
     Som barn blir Jane Eyre föräldrarlös och  omhändertas av illvilliga släktingar som regelrätt avskyr henne innan hon blir elev på en kristen välgörenhetsskola för föräldrarlösa flickor där hon visar sig vara en duktig elev. Där blir hon kvar i flera år, de sista två som lärare. När Jane är 18 år har hon tröttnat på skolans enformiga tillvaro och annonserar om en plats som guvernant. Hon kommer sedan till godset Thornfield Hall där hon möter dess förunderlige ägare, mr Rochester. De blir förälskade och Jane svarar ja på hans fireri. Men på Thornfield händer skrämmande saker och på bröllopsdagen avslöjas mr Rochesters dunkla hemlighet; han har redan en hustru som är inlåst på vinden på grund av galenskaper. Jane flyr och utstår svåra prövningar innan hon lyckas bli självständig och även oväntat tilldelas ett betydande arv. Hon är nära att glömma kärleken till mr Rochester men eftersom hon under en lång tid inte får höra något från Thornfield blir hon utom sig av oro och beslutar sig för att söka upp honom. Hon kommer dit och finner hela godset nerbränt (mordbrännaren var mr Rochesters vansinniga hustru som sedan, vad det verkar som, tog livet av sig trots att hennes make försökte rädda henne). Sedan finner hon mr Rochester på hans andra, illa belägna, gods. I olyckan förlorade han ena armen och synen, och därför blir han beroende av henne. Det är först nu de finner riktig lycka tillsammans och gifter sig.
     Denna roman är omdiskuterad för sitt feministiska budskap, och nog finns det ett sådant allt! Jane Eyre är sannerligen självständig och okuvlig, redan som barn får vi ta del av hennes rebelliska personlighet. Den blandar också realism med övernaturliga inslag som gör berättelsen spännande och riktig kuslig på vissa ställen, samtidigt som den är en, på sina ställen, svidande kritik av det viktorianska samhället. Det senare anses allmänt gälla kvinnosynen, men jag tycker personligen också att barnens situation nästan kritiseras ännu bitskare (läs de första 120 sidorna så förstår ni vad jag menar). Romanens inledande kapitel skildrar Janes bardom och är fullkomligt hjärtskärande! Jag kunde inte lägga ifrån mig boken föränn jag blivit försäkrad om att Jane blev vuxen och klarade sig hyfsat bra.
     Jag förstår verkligen varför Jane Eyre är en så älskad bok, och jag kan hålla med. Trots sina ca. 520 sidor tog det mig bara fyra dagar att läsa ut den (och även om det var en ”skolläsning” så blev jag gripen av alla öden och njöt av läsningen). Blandningen av realistiska (och kritiska) samhällsskildringar och övernaturliga inslag gör romanen dynamisk och originell på något vis (för övrigt är det en blandning som verkligen passar mig).
   Det är en enastående berättelse också, det händer så mycket spännande och roligt att författarinnans fantasi är att imponeras över. Jag skriver själv och vet hur klurigt det är att koka ihop en bra och bärande story. Berättartekniken är också häftig; tillräckligt lite talas om för att upprätthålla spänningen och allteftersom berättelsen närmar sig slutet faller fler och fler bitar på plats, och det även från olika håll. Jag som redan visste handlingen upplevde en väldig spänning, så hur ska den inte då upplevas för den som inte vet något i förväg?
   Det enda som jag egentligen anser saknas i den här romanen, och som gör att den ändå inte riktigt tilltalar mig, är avsaknaden av humor (det kan dock vara personligt, eftersom kurskamrater har påtalat humoristiska inslag). Även om det är en gipande story blir den ibland lite väl hårdkokt och snyftig (och det är inte riktigt vad jag brukar tycka om alla gånger). Men överlag är det en bok jag verkligen vill rekomendera, inte minst för att den är rolig att läsa.
    Jag måste säga något om språket också. Där lätt att ta till sig men ändå kryddat med oerhört tjusiga liknelser och poetiska inslag som gör det vackert i sin enkelhet. Jag tror det är det som ökar läsnjutningen. Liknelserna som används passar också oerhört bra till handlingen.

Jag passade på att kolla upp andra titlar av Charlotte Bronte på adlibris och hittade flera okända, men Jane Eyre var den enda som fanns på svenska. Jag hittade romaner som hette Vilette, The proffesor, Shirley Och Tales of Angria. Det fanns fler titlar, men de saknade information. Shirley tilltalade mig mest, de andra tyckte jag verkade för dystra.
  Sedan hittade jag en titel som verkar vara en parodi på hela litteraturhistorien med inslag av kriminalroman och sci-fi, och som använde sig av Jane Eyre, den är dock inte skriven av Charlotte Bronte, utan i nutid av Jasper Fforde och heter Var är Jane Eyre? Jag kunde inte läsa informationen utan att dra på smilbanden, och eftersom det var en billig bok tror jag att jag ska chansa och köpa den!

En annan kul detalj när det gäller anspelningar på romanen Jane Eyre är att en annan engelsk 1800-talsförfattarinna, Elizabeth Gaskell, har hittat på en figur med namnet Jane Eyre som är guvernant till huvudpersonen i romanen Hustrur och döttrar.

En klippdocka föreställandes Madame de Pompadour (ur mitt arkiv)

Klicka här för större bild.

Anledningen till att jag ignorerat min blogg i nära på två veckors tid är att jag är inne i en mycket körig period med massor av böcker att läsa för litteraturvetenskapen och när jag har lediga stunder prioriterar jag mitt bok-projekt framför att rita för bloggen. Jag ska meddela att jag nog troligtvis inte kommer att rita något nytt till min bloggklippdocka på ett tag, men eftersom jag vill visa att jag fortfarande bloggar så har jag beslutat att posta fler av mina äldre alster och sådant som jag inte slutfört och lagt upp på hemsidan.
    Dagens klippdocka är en sådan som jag inte hade tålamod nog att slutföra helt (setet alltså). För ett tag sedan hade jag en idé att rita verkliga historiska personer  som klippdockor där jag baserade kostymerna på olika porträtt som fanns på den aktuella personen. Jag började med Madame de Pompadour, den berömda franska kungliga älskarinnan och modeikonen från 1700-talet, och det är hon som denna klippdocka föreställer. Hennes två klänningar är, förutom att de väl stämmer överens med rokokotidens mode, avbildningar från porträtt på henne. Bildkällor kan ses här och här. Och på denna madam finns det många olika porträtt.
   Jag var dock så noga med att återge klänningarna helt från målningarna (bland annat skuggade jag kreationerna med fyra olika färger för att få fram den där fina 1700-talsmåleristilen där tygernas lyster återgavs minituöst) att jag bara ritade dessa två klänningar innan jag tröttnade på hela projketet och inte orkade fortsätta. Det var mönstret på denna klänning som fick mig att ledsna helt (jag tror ni kan förstå varför). Hur som helst blev det två klänningar och därför kan jag posta den här klippdockan här på bloggen. Jag har sett på min bloggstatistik att 1700-talsklänningen är bland de populäraste inläggen, och därför tror jag att det kan vara lämpligt att visa mer 1700-talsklänningar här på bloggen, dessa är dock avbildningar och inga egna modeller.
    På tal om 1700-tal så var det dagens tema på föreläsningen under litteraturhistoriekursen på högskolan, och det var mycket intressant. Jag fick lära mig att den moderna romanen växte fram då och att britterna var ledande på den fronten, samt att de uppfann satiren under den epoken också.

En klänning i grekisk antik stil till Annissa (inspirerad av Homeros Odysséen)

Klicka här för dockan.

Jag har haft som projekt att läsa Homeros Odysséen (en riktig klassiker som anses inleda den västerländska litteraturen) i helgen och i denna veckans början, eftersom den ingår i litteraturvetenskapen, vilket ju alla insatta säkerligen förstår varför. Jag kommer inte att göra någon recension på den, men jag tänker ändå ge mitt omdöme om den i detta inlägg.
   Det var en rätt bra bok över det hela taget, fast den har ändå rätt många svårigheter för en modern läsare. Det menas bland en del att Homeros inte kan läsas djupsinnigt eftersom hans enda syfte är att underhålla. Jag tycker det stämmer in på många avseenden, men inte alla, och det exempelvis för att karaktärerna inte ändrar sig särskilt mycket (åtminstone om man jämför med modern litteratur) och det som skildras skildras ganska ”torrt” och utan en engagerad berättare.
    Men trots det var den underhållande och sinlig och hade en stor detaljrikedom, men eftersom det här verket baserats på muntligt berättade historier återupprepas varenda liten detalj flera gånger och det blir ganska tröttsamt. Rent fysiskt är den ganska svårläst, eftersom jag inte är van det versmått den har, hexametern (sextakt). Hur som helst var det roligaste av allt hur de antika grekiska gudarna kunde gå ner och beblanda sig och prata med människorna. Gudinnan Athena var särskilt ”cool”, tyckte jag och hon har en stor roll i Odysséen. Hon kunde ikläda sig andra människors utseenden och ta deras röst och även ändra människors utseenden markant på ett ögonblick.
    Något annat som är riktigt häftigt med det här klassiska verket är dess tidsstruktur, för även om det har sitt ursprung i antiken berättas den inte i kronologisk ordning rätt igenom utan varieras på flera underhållande sätt.
    Jag måste skriva om handlingen också, och den är enkel; hjälten Odysseus är på väg hem från Trojanska kriget och stöter på en massa svårigheter och otrevligheter, och där hemma väntar hans trogna fru Penelope och son Telemachos som plågas av en massa friare som utnyttjar deras tillgångar. När Odysseus väl kommer hem efter tjugo år måste han ta sig an alla friarna.
   Jag ska erkänna att jag hade lite problem med det jag såg framför mig när jag läste, eftersom det var Disneys version av de grekiska gudarna, från filmen och tv-serien Hercules, som dök upp i min hjärna och jag fick kämpa lite för att få fram min egen inre version. Det är inget fel med Disneys version, men jag hade velat ha en vuxnare bild framför mig. En av mina kurskamrater hade också samma dilemma. 
    Så jag kände att jag ville ”illustera” detta inlägg med en grekisk antik klänning till Annissa. Antiken är en av de modeepoker jag har väldigt lite koll på, så jag behövde göra lite research. Här hittade jag en bra sida. Resultatet blev bra, och jag tycker mig ha fångat den rätt känslan även om alla detaljer säkerligen inte är historiskt korrekta.
   Jag har inte velat rita på en hel vecka, eftersom min scanner har vägrat att samarbeta med mig och förstört teckningar (vilket har lett till att jag lagt ner projektet med spelkortsdamerna jag skrev om tidigare). Men nu kände jag att det var dags igen.