Recension: Mot fyren (1927) av Virginia Woolf

Jag skrev i gårdagens inlägg att jag skulle posta min första bokrecension på bloggen inom några dagar, och den kommer redan nu!

Först och främst var det här ingen bok jag valde att läsa för skojs skull, utan den ingick i litteraturvetenskapskursen jag läser (det roliga med den utbildningen är att man kommer i kontakt med böcker man aldrig skulle ha läst annars).
    Den här boken är ingenting för nybörjarläsare, måste jag skriva ut omgående, eftersom den är mycket svårläst (även för en relativt läsvan människa som jag), men bara man kommer på hur man ska förhålla sig till det Wirginia Woolf (översatt av Ingalisa Munck och Sonja Bergvall) skriver i sin roman Mot fyren (originaltitel: To the lighthouse) så är det en rätt bra bok, inte minst när det gäller språket, som är som ett konstverk, snarare än ett berättande.
     Historien i sig är inte så mycket för världen. Den kretsar kring familjen Ramsay på ön Skye (jag tror det är Nordengland eller Skottland) och deras sommargäster. De planerar att göra en utflykt till en fyr i närheten, vilket den yngste sonen James ser fram emot mycket starkt, men hans far, som är proffessor, säger att den inte kommer att bli av på grund av dåligt väder.
    Utflykten blir heller inte av, utan första världskriget bryter ut. Det hinner gå hela tio år innan utflykten till fyren blir av, och då har familjen Ramsays sommarhus blivit fallfärdigt och modern och två av barnen i familjen har dött (sonen stupade och dottern dog i barnsäng). Boken slutar precis när de kommer fram till fyren.
   Det händer inte så mycket mer när det gäller den yttre historien, resten av de ca. 270 sidorna utspelar sig i karaktärernas inre. Vi får veta så lite om karaktärernas yttre egenskaper att det blir svårt att placera dem, och jag tycker mer att de blir som lite halvanonyma tankefunktioner, eller hur jag ska beskriva det.
    Spännande är i alla fall att Virginia Woolf gör de små sakerna till stora på ett mycket speciellt sätt. Hon vänder också helt om synen på vad som är viktigt (de stora händelserna som kriget och karaktärernas död beskrivs kort inom parenteser) och därmed blir den annars ganska småtråkiga och vardagliga historien rätt underhållande.
   Boken är uppdelad i tre delar; den första handlar om spekulationerna kring huruvida utflykten kommer att bli av eller inte, den andra om de år som går emellan (den är mycket kort) och den tredje när tio år har gått och utflykten så blir av. Tidsbegreppet är mycket speciellt, de första 90 sidorna utspelar sig under en kväll, de andra ca. 30-40 under en tio årsperiod och resten av sidorna under en förmiddag. Det tycker jag är både onödigt fritänkande, men samtidigt genialt på något märkligt sätt.
    Första delen tyckte jag var medryckande och jag fick verkligen klart för mig vilken kyla som finns mellan familjen Ramsays medlemmar; inte minst mellan fadern och sonen James, men sedan tappade jag intresset en aning och tyvärr blev det lite väl drygt mot slutet, och jag kände mig rätt lättad över att jag läst ut boken.
     Jag kan inte bedöma historiekompositionen eftersom den är så annorlunda, utan den här boken tycker jag bör ses som ett slags litterärt konstverk snarare än en berättelse. Konstfullheten däremot är mycket stor och romanen lutar starkt åt poesihållet (även om jag nästan inte läst poesi). Som jag skrev så är språket fantastiskt stilfullt. 
    Överlag gillade jag den här boken rätt mycket, men den kräver stor läsvana. Tålamod är också bra att ha om man ska läsa den här typen av litteratur. Men jag rekomenderar den här romanen om man inte är så bunden vid klassiskt komponerad litteratur med tydliga historier, och gillar fritänkande författande.
    Jag skulle aldrig ha läst den här boken om den inte ingått i min utbildning.