”De tolv månaderna i klippdockor” – en presentation av ett årsprojekt för 2011

Det har slagit mig att jag nu haft den här bloggen i två år, i januari 2009 startade jag upp den, och trots det vet ni som följt mig sedan dess att inläggsfrekvensen varit mycket oregelbunden. Ibland har flera månader gått bort till annat, men nu tänker jag presentera ett projekt som ska räcka hela detta år och som innebär att det åtminstone kommer att dyka upp ett inlägg per månad (ska jag försöka se till ;-)) som minst! Och det handlar om månaderna, dessutom. =)
      Efter minisetet med julängeln fick jag blodad tand med det där att göra bara ett ark/bild med docka och samtliga hennes kläder på, men för sådana miniset krävs det idéer som låter sig begränsas till den omfattningen (annars blir det ju lätt så för mig att dockan får som minst 12-20 kostymer istället för 2-4). Som med dyra chokladpraliner kräver koncentrationen mycket hög kvalitet. 😉 Så jag tänkte att det får bli något nytt att jobba på för bloggen under 2011.
       Sedan kom jag på att jag skulle karaktärisera varje månad på året som individuella klippdockor med några kostymer var, som på ett konstnärligt och estetiskt sätt ska ”representera” den aktuella månadens olika sidor – som personlighetsdrag, helt enkelt. Det ska givetvis vara på ett vackert och ”poetiskt” sätt – så det blir inte till att skildra januari som trött och fattig eller november som en månad där alla bara gnäller på att det är så mörkt. =P Ni kommer förstå vad jag menar med detta. =)
     Detta kommer att gälla mest färger och former, men jag har också bestämt att lägga till månadsstenar och månadsblommor i kostymerna (jag har gjort efterforskningar om det enkom för detta). Och givetvis, som ni nog redan har räknat ut, kommer varje månadsdocka att läggas upp här på bloggen under den aktuella månaden, med min personliga förklaring över min tolkning inkuderad. Därför är Januari först ut i serien som jag givit den logiska titeln ”De tolv månaderna i klippdockor”.
     Det kommer nog att bli lite som en kalender, tror jag, och på bilden ovan har jag satt ihop ett litet collage över kommande idéer. Bara för att göra det lite mer spännande för er…
Januari lovar jag dock att ni ska få se redan imorgon. =)

Annonser

Recension: ”Giraffens tårar”(2000) av Alexander McCall Smith

Eftersom jag tycker mycket om Mma Ramotswe och den första boken i serien om henne och hennes detiktivbyrå, ”Damernas detektivbyrå”, så ville jag givetvis läsa del två i serien, ”Giraffens tårar” – och kan bestämt tala om att jag inte blivit det minsta besviken på varken Alexander McCall Smith eller de härliga karaktärer han skapat!
     I den här boken hjälper Mma Ramotswe en amerikansk kvinna som arbetar på amerikanska ambassaden i Gaborone att leta reda på sin sedan tio år försvunne son, och hennes sekreterare Mma Makutsi tar sig an sitt första detiktivfall som gäller en slaktare och dennes hemlighetsfulla hustru. Dessutom tar Mma Ramotswes nyblivne fästman, bilmekanikern mr J.L.B Matekoni hand om två föräldralösa barn utan att först tala om det för henne, och hans svartsjuka husa vägrar finna sig i att hon ska bli hans hustru och tar till fula knep för att få henne ur vägen.
      Klart är att denna läsning alltid gör mig på gott humör, men även om författaren skildrar sina karäkter och deras liv med stor lätthet och värme så finns här med både glädje och sorg. Kort sagt skildras det mänskliga livet, och mycket fokus har i denna bok hamnat på moralfrågor. Trots det har allt det innehållet blivit till på ett mycket lättsamt sätt, och eftersom det huvudsakligen skildras genom karaktärernas perspektiv känner jag starkare för dem som läsare.
      Jag älskar Mma Ramotswe, mr J.L.B Matekoni och Mma Makutsi, så är det bara! Jag brukar vara ganska skeptisk till romanserier, men denna är jag glad för. De här karaktärerna är underfundiga, kloka, intelligenta och väldigt sympatiska. Dessutom har de levandegjorts väldigt bra, och likaså den botswanska miljön med allt från beskrivningar av omgivningarna till den fina fredliga kulturen.
     Jag skrev det i recensionen av den förra delen i serien om Damernas detektivbyrå, men jag måste skriva det igen. Det känns väldigt befriande med Afrika-skildringar som lämnar misären och alla konflikter huvudsakligen därhän och fokuserar destå mer på utvecklingen – och enligt McCall Smith och hans karaktärer tycks just Botswana vara ett väldigt fredligt och trevligt land. I denna bok omnämns vissa andra afrikanska länder dock som lite sämre ställen att leva på. Likaså tycker jag väldigt mycket om att de fall Damernas detektivbyrå tar sig an handlar mycket mer om att lösa mänskliga problem än regelrätta lagbrott och mord.
     Språket är ledigt och rakt på berättat, och väldigt rikt på humor och underfundigheter. Dock blir det emellanåt lite för tydligt, men det är ett väldigt litet störningsmoment i denna trevliga läsning. Jag är helt övertygad om att det blir till att läsa fler delar i serien, och förutom att bli på gott humör så får jag många goda skäl till att fundera över allmängiltiga mänskliga frågor om hur livet ska levas på bästa sätt och hur vi behandlar varandra.

Selma och hennes barnbarn Magdalena och David presenterar sig

Klicka här, här och här för dockorna.
Klicka här, här och här för kläderna.

Nu känner jag att jag äntligen kan börja återuppta bloggandet fullt ut efter allt som varit, och jag gör det med ett kraftigt försenat inlägg, som jag förklarade varför i föregående.
      Så jag börjar bloggåret 2011 med att presentera några nya ansikten i projektet ”Meronia och Prudedbo” för er alla – Natashas gammelfaster Selma Sesti och Selmas båda barnbarn Magdalena och David (som därför också är tremänningar till syskonen Dicane).
       Selma är en relativt välbeställd advokatänka som bor på en stor gård på ett fint ställe mitt i skogarna utanför Prudedbo, men inte så långt ifrån tätorten att det vållar problem. Hon är dryga sextio år, gladlynt, omtänksam och trivs med sitt liv. Hon är en mycket skicklig amatörkock och har även till hobby att tillverka allehanda tvålar, parfymer och annat kul som hon säljer under Prudedbos välbesökta marknadsdagar.
      Men än mer tycker hon om att bry sig om sina vänner och släktingar, och eftersom hennes hem inte ligger så långt ifrån godset Amaryllisenborg brukar hon och hennes brorson Eberhard Dicane med familj hälsa på varandra flera gånger i veckan. Hon är mycket omtyckt av hela familjen Dicane Sisgipli och även av grevefamiljen de Valessonie som äger slottet. Och är det något hela Prudedbo kan intyga, så är det att madame Sesti alltid ställer upp! =)
        Men också just därför har Selma tagit på sig ett stort och synnerligen viktigt ansvar, att ta hand om och uppfostra sina båda barnbarn Magdalena och David. Det är nämligen så att Selmas ende son Michael är diplomat och därför har ständig utlandstjänst, och även hans hustru Iris har världen utanför Laritanien som arbetsplats och kan sällan vara hemma. Hon är utrikeskorrespondent.
      De kom redan när barnen var mycket små överrens om att ett kringflackande liv i världen inte var något bra liv för små barn att leva, utan vad de behövde var ett tryggt och beständigt hem – och det var vad deras farmor i Prudedbo kunde ge dem. Så Selma ställde tveklöst upp och nu har Magdalena och hennes lillebror en betydligt varmare och intimare relation till henne än till sina föräldrar – och inget tvivel råder om att de stortrivs här! De har alltid gått i Prudedbos skola, båda två, och har många kamrater och bra lärare, och dessutom har de ju sina rika släktingar Dicane Sisgipli på Amaryllisenborg på nära håll och kan njuta lyxen av att kunna besöka ett riktigt slott när de vill, och de gör de ofta tillsammans med sin farmor. Det kanske lite tråkiga är dock att relationen till föräldrarna är ganska kylig och att de inte alls kommer och hälsar på dem i Prudedbo så ofta som de lovar. 
       Magdalena är tolv år och en alert tjej som inte vet något bättre än att rita klippdockor och kläddesignskisser, och det är hon riktigt duktig på också, och just för att hon delar intresset med sin tremänning Natasha avgudar hon henne. Natasha uppskattar Magdalenas skisser med, och låter sig med lust inspireras av dem. Därför är det också värt att nämna att Magdalena har ett antal kläder i sin garderob som hon själv ritat designen till, och hon vet att det kommer att bli än mer av det när hon blir äldre.  Hon är också väldigt positivt inställd till skolan, och hon och hennes lillebror är dessutom goda golfspelare, och det är ju helt förståeligt eftersom de bor grannar med ett golfresort som deras släktingar är med och driver! =)
        David är åtta år och gillar bäst att busa runt med sina kompisar. Han är dock inte den som busar för att vara stygg, utan vad han vill med sina hyss är att se vad som händer av dem. Naturligtvis blir det också mycket påhittig lek, och ibland en del sällskapsspel, och lite datorspel (som dock Selma inte låter honom ägna för mycket tid åt). Vintertid är snöbollskrig det bästa han och vännerna vet, och sommartid spontanfotboll.
        Här har jag ritat familjen i halvfina hemmakläder som de bär under ett av Michaels och Iris sällsynta besök. Selmas mörkblå sidenklänning med brunröda detaljer tillhör hennes finare med vit muslinkrage och silverkedja, och iklädda nya moderiktiga kläder visar Magdalena upp sina nyaste modeller och David delar med sig av sitt lördagsgodis till föräldrarna.

(Jul)festkläder till Natasha och Lucius

Klicka här och här för dockorna.
Klicka här och här för kläderna.

Hade tänkt spåna kring julfestligheterna på Amaryllisenborg hos familjerna Dicane och de Valessonie, men som ni nu vet så blev det ändrade planer för min del. Hur som helst så ritade jag de här kläderna till Natasha och Lucius dagen före olyckan den 15 december och kom mig på naturliga grunder inte för att färglägga dem förrän en knapp vecka senare.
     Mina planer var att presentera Natashas gammelfaster Selma Sesti och tremänningar Magdalena och David (som bor tillsammans i en stor gård i skogarna utanför Prudedbo då syskonens föräldrar har toppjobb utomlands och inte kan ta hand om dem) och sedan göra ett ”julinlägg” – men deras presentationsinlägg är längre än vad jag tror att jag för tillfället orkar skriva. Men jag kommer att skriva det så fort jag känner att jag orkar det, och inspirationen är det inget fel på! =)
     Men kläderna intill är tänkta för i främsta hand julfestligheter, och jag vill inte vänta med att posta dem tills julen är över, och idag är det ju som sagt juldag.
       Så därför gör jag det nu utan att skriva så mycket runt dem. Dock tycker Natasha att en röd klänning går året runt (och sin fina pälsstola går finfint till vinterns alla fester), och Lucius är så stolt över sin sobra vinröda sammetsrock och guldbroderade blå väst att han gärna bär stassen lite närhelst det passar. I handen bär han en diktbok eftersom han gärna förgyller de flesta fester med att recitera de vackraste poem. Så även om kläderna här är lite ”juliga” så är de utsökta festkläder efter det senaste laritanska överklassmodet. =)
       Jag tänker inte skriva så mycket mer denna gång, mer än att ni ska se fram emot att se familjen Sesti såsmåningom. Jag ska heller inte lova något bestämt ännu, men jag tror det skulle kännas kul att göra fler karaktärer i den här klippdocksserien. Det kommer att bli mer fart på ”Meronia och Prudedbo” när jag blir piggare och starkare igen! =)

En julängel (i vilans tider)

Trevlig helg och god fortsättning på er!
En dryg vecka efter olyckan (som jag berättade om i föregående inlägg) är jag på bättringsvägen och orkar mer och mer för varje dag! Är så glad för det! =) Dock har jag inte lämnat mitt hem sedan den 16:e då jag kom hem från sjukhuset, och så kommer det att förbli ett tag. Så det blir ingen mellandagsrea för mig i år – men det positiva med det är att julklappspengarna och alla presentkort kommer att räcka längre! =D
     Det succesiva tillfrisknandet har givit mig tillbaka orken att rita litet, och så länge jag inte blir störd av övriga intryck utifrån går det nu åter utmärkt! Vilan har också givit mig lite nya idéer, varav denna eleganta julängel är en utav dem. Tänker inte skriva så mycket så att jag inte tar ut mig, men att rita en ängel kändes bara helt rätt för mig nu – dels för att det passar in i årstiden, men framförallt för att jag verkligen måste få säga att jag hade änglavakt! Vet ni, trots att jag flög upp på en motorhuv, kraschade in huvudet i en vindruta och gjorde en rejäl luftfärd har jag knappt ens blivit blå! Så tur, det hade jag! 
       Detta mini-klippdocksprojekt blev mycket lyckat, och det framförallt för att jag inte tvekade inför idén. Så fort denna ängel uppenbarade sig i mitt huvud tog jag fram mina ritattiraljer och skapade henne och hennes båda kostymer igår och i förrgår – mitt i julfirandet. Jag brukar ofta vänta så länge med vissa spontana idéer att inspirationen dör, men nu har jag bestämt att jag ska försöka undvika det så långt som möjligt! Kanske gör jag det för att jag tänker för storskaligt, men nu ser jag att de små klippdocksprojektet blir minst lika lyckade! Jag tror att jag ska göra mer av dem framöver! =)
        Så, jag ville få till en stark julkänsla över min ängel, men göra henne originell och genomarbetad, men inte för prålig, samt få henne att se både gammaldags, kitchig och modern ut – såsom jag brukar vilja ha det. Hon fick en festlig kostym och en högtidlig – jag tror ni kan se vilken som är vilken. =) Det svåraste att rita snyggt var änglavingarna, eftersom jag inte ritat någon ängel på åtskilliga år – än mindre någon som klippdocka. Men, här är hon i alla fall.

Till er kännedom

Jag har inte för avsikt att skrämmas på något vis, men sanningen är den att jag i onsdags var med om en tämligen otäck trafikolycka. Jag blev påkörd i 30 km/h när jag vid tolvtiden klev av bussen vid högskolan i Gävle för att gå på en föreläsning. Jag vet att jag känner hur jag slår huvudet i något hårt, hör bromsljud från bildäck, inser allvaret och hör mig själv skrika. Jag landar på marken och kan tack och lov omedelbart resa mig upp och springa bort från vägen. Flera vittnen ser hur jag flyger upp på motorhuven, slår sönder vindrutan och gör en rejäl luftfärd, och tacksam är jag över att den stackars bilförare som körde på mig stannar kvar.
      Jag är väldigt tacksam över hur hjälpsamma alla var mot mig när detta hände, och hur vänliga alla varit mot mig på Gävle sjukhus; ambulanssjukvårdarna, hela teamet på akuten och den supergulliga personalen på vårdavdelningen jag hamnade på. =) Är också lika tacksam över alla ögonvittnen som kom till min undsättning på olycksplatsen. Var faktiskt aldrig riktigt livrädd som man nog lätt skulle kunna tro, och jag är så oändligt glad över att jag överlevde detta utan allvarligare skador!
         Hela detta trauma undkommer jag nämligen med endast hjärnskakning som följd och får lämna sjukhuset på torsdag eftermiddag. Just för att jag blivit rådd till att ta det lugnt och inte anstränga mitt mörbultade huvud för mycket tror jag att jag inte kommer att kunna blogga på ett tag – i alla fall inte på samma sätt som jag brukar. Jag måste känna efter hur mycket jag orkar nu ett tag framöver. Men jag ville bara berätta hur det ligger till.
Passar därför också på att önska er alla som läser min blogg God Jul och Gott nytt år.

Chokladfrosseri

Klicka här för dockan.
Klicka här för kläderna.

Igår gick jag och mina föräldrar bärsärkagång på en stackars oskyldig Paradis-ask som inhandlats redan under eftermiddagen – och trots att det ännu inte är jul så kunde inte det undre lagret hävda sin existens! Hehe! 😉 Trots allt, så smakade det underbart efter en god middag och jag och pappa kom fram till att pralinen Höstnougat smakar rökigt – kanske som rostade kaffebönor. Och eftersom ingen mer än jag gillar romrussin fick jag ha dem för mig själv! =)
       Detta fick mig att tänka på ett liknande scenario på Amaryllisenborg  hemma hos familjerna Dicane och de Valessonie, och således blev jag inspirerad att rita hur Natasha roffar åt sig den nyinhandlande chokladpralinasken i godsets stora salong efter middagen för att välja ut sina favoriter. Natasha älskar chokladpraliner lika mycket som jag gör det, och lika mycket gemytliga middagar.
     Middagsscener med en lagom blandning av humor och elegans är ett ständigt återkommande inslag i mina berättelser, och så är ofta middgarna på Amaryllisenborg – oavsett de har gäster eller äter själva (och redan för sig själva är de en ganska stor skara runt bordet). Aldrig blir man där trött på dem, och eftersom familjerna är fint folk har de till vana att byta om då det blir dags att äta. Är de själva eller har bjudit in gäster informellt är klädseln inte för fin, och för en sådan typ av informell middag är Natashas vackert skogsgröna klänning ämnad. Kreationen är perfekt att umgås med familj och vänner i utan att vara för fin och påkostad, och särskilt såhär på vinterhalvåret gillar hon att använda den.
       Natasha är en stilsäker kvinna, som till skillnad från sin yngre syster Alexandra inte visar sin nyrika status med att vräka på för många olika detaljer på samma gång, utan föredrar klädsamma färger och stiliga snitt framför rysch och pysch. Själv är jag väldigt nöjd med hur den här klänningen blev och särskilt gillar jag det flerfärgade långa pärlhalsbandet och hur pralinasken blev levande. Jag älskar att rita inte bara kostymer utan att karaktärerna gör något vardagligt i dem. Förutom att använda klänningen som informell middagsklänning brukar Natasha ibland använda den som finare vardagsklänning.
     Vilka sorters kläder som kan användas när, var och vart tycks när jag läser det jag skrivit vara en hel vetenskap i Laritanien, men det är kul att spåna kring. Klädkoderna under regency-tiden, som jag använt som inspiration till ”Meronia och Prudedbo”, verkar också ha varit minst lika rigorösa. Förutom det märker jag att jag tar mycket inspiration från Indiskas kläder, accesoarer och prylar (eftersom det är en av mina favoritaffärer) i mina kreationer, och denna modell är också lätt inspirerad av en filmkostym Emma Thompson bar i ”Förnuft och känsla” – en av mina favoritfilmer, för övrigt. Tycker det kan vara kul att berätta var jag hämtar inspirationen ifrån. =)

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg