Recension: Var är Jane Eyre? (2001) av Jasper Fforde

Detta är den första bok på länge som jag valt att läsa helt av fri vilja – och som kommer från en samtida författare!
      Först och främst måste jag säga att den här boken är så speciell att jag tror att man antingen kommer att gilla den – eller inte. Jag tillhör sidan som gillar den. Det är en fullkomligt galen historia där tid, rum och gränsen mellan verkligheten och fiktionen suddats ut. Med galen menar jag att den är rolig, och det på ett mycket intilligent sätt. Det är en blandad sci-fi och kriminalroman (deckare vill jag dock inte säga att det är, för vi får snart veta vem skurken är och alla mysko saker förklaras inte).
Handlingen är rätt komplicerad att sammanfatta, men jag ska försöka göra det ändå. Detta är den första boken om litteraturpolisen och agenten Torsdag Nesta och hennes rafflande arbete. Hon lever i ett Storbrittanien som inte är som på riktigt; Wales är en egen republik och Krimkriget pågår fortfarande, trots att året är 1985. Hennes förmåga att ta sig in i skönlitterära verk, och en uppfinning av hennes farbror som kan få folk att göra det samma är centrala delar för storyn.
    Hennes fiende är ärkeskurken Acheron Hades (och han ÄR verkligen en ärkeskurk, med övermänskliga egenskaper), som kidnappar hennes farbror och hans uppfinning. När väl det är gjort plockar han och hans kumpaner ut en figur ur ett orginalmanuskript av Dickens som de har stulit, och mördar honom. Sedan kommer Hades på att han ska kidnappa självaste Jane Eyre ur Charlotte Brontes berömda roman med samma namn (som för övrigt inte alls slutar på samma sätt som i verkligheten). Och när han gör det blir det verkligen problematiskt.
    Torsdag Nesta och hennes kolleger på litteraturroteln SO27 lyckas dock på ett så rafflande och raffinerat sätt ställa allt till rätta i slutet att jag inte kan återge det på ett rättvist sätt. De fritar hennes farbror som förstör sin uppfinning (så att den inte ska hamna i militärens och en styggelse som kallas Goliatkoncernens händer).
    Men innan dess har Torsdag återfört Jane Eyre till romanen där hon hör hemma och dess hjälte Mr Rochester, och eftersom Hades hoppade in där också börjar en katt och råtta-lek som gör att Torsdag stannar i romanen under flera månader (hennes vänner utanför romanen upplever dock tiden så lång tid som det tar att läsa ”Jane Eyre”). Hon tänker vänta ut honom på något raffinerat sätt som slutar med en annorlunda tolkning av den berömda episoden med eldsvådan på Thornfield Hall. Hades dör inne i romanen ”Jane Eyre”! Men eftersom det är en jag-berättelse kommer det inte att märkas. Medan Torsdag är kvar inne i romanen passar hon på att ställa slutet tillrätta så att det blir det slut den verkliga boken har. Jane och Mr Rochester får varandra!
    Samtidigt har Torsdag Nesta sin egen livshistoria. Hon är veteran från Krimkriget och under den tiden var hon tillsammans med en kille som hette Landen. Hon hade också en bror vid namn Anton, som stupade. När Landen beskyllde Anton för att ligga bakom ett enormt misstag på slagfältet blev Torsdag så arg på honom att hon gjorde slut. De sågs sedan inte på tio år, men återses i romanen. Det visar sig att Anton inte var oskyldig och efter en intrig med en elak fästmö slutar boken med att Torsdag och Landen gifter sig. Innan dess hade en arbetskamrat erbjudit henne att följa med honom till Ohio i samband med en anställning, men hon tackade nej. På slutet kommer den uppmärksamme läsaren att förstå att Torsdags historia är en lätt parafras på ”Jane Eyre”.
    Dessutom är historien full av de vildaste galenskaper i stil med Monty Python och ”Liftarens guide till galaxen”! Torsdags pappa är flera hundra år gammal och kan både resa i tiden och stoppa den (men på något sätt existerar han ändå inte), och hans fru blir sur när han är otrogen med Lady Hamilton (som dog ungefär 150 år innan). Det förekommer också dronter som husdjursbyggsatser, en militant grupp som fångar meteoriter med baseballhandskar, faxar som man kan skicka pizzor i, japanska turister med kamera inne i ”Jane Eyre” och ett hotell där alla gäster heter Milton, samt massor av andra tokigheter! Dessutom har Mr Rochester en helt ny roll…
      Den enda nackdelen med den här romanen var att humorn ibland blev för grotesk och vulgär, på gränsen till osmaklighet. Men annars var den helt underbart intilligent. Författaren låter karaktärerna hoppa in i skönlitterära verk och ändra dem, men utan att göra våld på historien i verken. Det är så att jag börjar fundera på vad man kan hitta på med en historia där saker lämnas åt läsaren, och ”Jane Eyre” får en helt ny innebörd! På ett surrealistiskt sätt berättar den här historien om vad som händer när författaren skiljs från sitt verk och verket börjar leva sitt eget liv. Den är rolig och smart komponerad som den är, men om man har läst Charlotte Brontes ”Jane Eyre” blir poängerna klockrena! Detta är en bok som sätter igån hjärnan. Början var klockren och underhållande, men mitten blev ett mycket konstigt parti. Uplösningen och slutet var spännande och extremt kul på samma gång, och det var ytterst svårt att sluta läsa där.
    Men det finns underliggande teman som är allvarligare. Det är en rätt skarp kritik mot krig och militär samt mediapåverkning, storfinanser och girighet. Läs, så förstår ni hur allt hänger ihop. För jag kan verkligen rekomendera den här boken om man gillar galna infall och smarta omtolkningar av verklighet och fiktion. Och eftersom jag gillar det, så gillar jag den här boken skarpt, trots den ibland rätt absurda humorn!
    Dessutom växlar berättarperspektivet mellan allvetande och jag-berättare. Det kan nog uppfattas som rörigt, för tempot är högt och storyn är fullpackad med diverse bihandlingar och inslag. Men jag lyckades hänga med i svängarna. En riktig tankenöt. Språket är också roligt, liksom anspelningarna på all klassisk litteratur.