En vinröd empireklänning till Annissa (ritad av det faktumet att jag längtar efter en bra bok, som något av Jane Austen)
Klicka här för dockan
Efter två outlästa böcker på raken, den första av Maeve Binchy och den andra av Alexander McCall Smith (som jag verkligen trodde skulle vara bra eftersom jag älskade ”Damernas detektivbyrå” och gillar författaren) är jag tämligen frustrerad.
Felet med Maeve Binchys bok är att den hade ett hutlöst oelegant språkbruk och använde utslitna teman och Alexander McCall Smiths bok skulle ha varit bra om det inte hade varit för de halvpsykotiska, knäppa och otrevliga karaktärerna som inte gick att identifiera sig med. Men det är författarskicklighet det med, att lyfta fram det motbjudande hos karaktärerna till den milda grad att man vill att de ska dra åt helvete och slutar läsa, fast hundra sidor återstår.
Den här frustrationen kommer sig av att jag inte vågar läsa något nytt av rädsla för att det också ska visa sig vara något jag inte tycker om, men samtidigt vill jag läsa, för jag älskar det och finner inspiration där, och då jag studerar hinner jag inte läsa lika mycket som ”bokbloggarkollegorna”! Nej, troligen kan det hända att jag just nu behöver läsa om något för att få tillbaka läslusten, eller ta ett ”säkert kort” som Jane Austen. På tal om henne så har jag två olästa böcker av henne i bokhyllan, ”Mansfield Park och ”Emma” (Emma försökte jag mig på första gången då jag var 14, men jag var nog för ung för det då).
Så för att uppmuntra mig själv någorlunda kom jag på att jag skulle skriva om de här problemen samtidigt som jag postade den här vinröda empireklänningen med guldfransar till Annissa. Idén till den här klänningen kom då jag såg en vinröd lampskärm med pärlfrans i en lampaffär i helgen, och då gick det fort! Jag har så lätt att få idéer, och kan få de av de mest varierande ting.
Jag skulle tro att det här är en afton – eller middagsklänning, och troligen kommer jag att ”spara” modellen till någon av de Jane Austen-karaktärer jag planerar att rita. Och där tror jag mig veta vem den skulle passa till – den högfärdiga, struntförnäma och inte så lite elaka Caroline Bingley i ”Stolthet och fördom”! Jag tror inte att jag behöver motivera det valet, den som läst boken förstår.
Det har blivit många empireklänningar till Annissa, men så är det min favoritera också. Fast för variationsrikedomens skull borde jag ta och rita lite mer kläder från andra eror med. Ett tag i sommar planerade jag att rita klippdockor ämnade för att bära empirekläder, både kvinnor och män, men jag blev inte riktigt nöjd med dockorna. Idéen har jag dock kvar.
Tematrio – omslag
Den här veckan frågar Lyran efter böcker med omslag som på något vis berört oss, för att de är vackra, fula eller beskriver bokens innehåll väl.
Här är mina tre val:
1 ”Krig och fred” av Leo Tolstoj, den nyaste utgåvan av Bonniers. Jag älskar det här omslaget för dess stilfulla elegans och lek mellan blå och röda toner, och med guldtext. Den tvådelade bilden påminner mig lite om en filmaffisch, men med vackrare bilder. Och, ja, jag tycker bilden fångar den klassiska bokens innehåll väl med den vackra salongen upptill och slagfältsbilden nertill. Det här är faktiskt det allra vackraste omslaget i min bokhylla, om jag får säga det själv!
2. ”Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith. Jag blir på rysligt glatt humör när jag ser det här färgglada, och enligt mig mycket estetiskt tilltalande omslaget. Det speglar den varma afrikanska stämningen i boken hur bra som helst. Också ett av mina favoritomslag i hyllan.
3. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf. Egentligen beskriver inte det här omslaget bokens innehåll särskilt bra, men jag älskar det i alla fall, för dess estetiska och eleganta ”gammaldagsmoderna” komposition. Det ser ut lite som ett snyggt tyg eller pärm till en dyrare skrivbok. Jag bara älskar mönstret, och när jag tänker efter fångar det nog lite av en sorts ”Selma – anda”.
Recension: Rovfåglarnas tid (2005) av Elisabet Nemert
Så, det är hög tid att skriva en recension på en av de böcker jag läste under sensommaren, som jag totalt glömt bort att skriva om fram tills nu. ”Rovfåglarnas tid” av Elisabet Nemert var en bok jag hittade på bokrean men inte var helt säker på att jag ville ha, men funderade över natten och återkom nästa dag för att köpa den. Och det var faktiskt en bra bok, trots dess många brister.
Historien handlar om den engelska prästdottern Angelica Blake som följer sin väninna grevedottern Diana till Frankrike, där Diana ska gifta sig med en konservativ och (visar det sig senare) ondsint fransk greve – och det mitt under brinnande revolution!
Under berättelsens gång vidgar Angelica sina livserfarenheter genom en mängd dramatiska äventyr som för henne till Paris och revolutionens hjärta, och får lära sig vad medkänsla och mod betyder. Hon har också en ovanlig förmåga att se in i framtiden, som hon lär sig se som inte enbart negativ, och så stöter hon gång på gång ihop med den unge skicklige läkaren David Duchamp, som hon blir förälskad i och gifter sig med. Vad gäller handlingen ska jag också tillägga, kanske lite fräckt, att slutet är toklyckligt, nästan lite som i en Hollywoodfilm.
Jag har sedan högstadieåldern haft en stor fascination för franska revolutionen och hela den tidens anda, och det utgör en mycket spännande bakgrund i den här romanen, och faktum är att historien nog är beroende av den för många av de mest spännande händelserna har att göra med revolutionen. Sagt i klartext är (så vitt jag vet) den verkliga världshistorien välintegrerad i handlingen. Problemet är dock att författaren så gärna verkar vilja förklara för mycket om det historiska, och därför låter romanen stundtals lite som en historiebok från högstadiet eller gymnasiet. Jag ska också tala om att de första 20, 30 sidorna i boken var extremt tröglästa, och jag var nära att tappa intresset helt, men sen tog det sig.
Men den spännande och dramatiska historien grep tag i mig, och så karaktärerna (speciellt den manlige huvudpersonen David som jag blev lite så där svärmiskt förälskad i), och ett annat plus är den klassiska romantiken. Men jag måste dela ut lite småminus till alla klichéer, för även om många av dem bara kryddade handlingen var det många som kändes onödiga. Exempelvis är det alldeles för mycket fokus på Angelicas ockulta förmåga att sia in i framtiden, som till slut känns överdriven. Och så återkommer vissa element så många gånger att det blir tjatigt.
Fast en annan sak jag uppskattade var den livsvisdom och människoklokskap som författaren vävt in i alla spännande episoder, för min analys av saken är att man lättare tar till sig sådana där sensmoraliska och reflektiva budskap om historien de förekommer i är spännande. Jag tycker dessutom om berättelser med sensmoraliska budskap, och har alltid gjort. Och även om mycket av det författaren beskriver är nära nog plattityder och klichéer så är det inte så illa att bli påmind om dem emellanåt. Språket är lätthanterligt och enkelt, men känns stundtals ganska nybörjaraktigt. Det är ingen större skicklighet i det, men jag gillar det ändå, på något vis.
Slutligen ska jag säga att ”Rovfåglarnas tid” var en bok jag gillade för dess handling och karaktärer, men hantverksmässigt och språkligt har den faktiskt ganska mycket att önska. Men alla vet ju att det inte alltid är den tekniskt välarbetade litteraturen som tilltalar. En ganska halvdant skriven bok kan beröra om berättelsen tilltalar. Detta var en sådan bok, och faktum var att jag kände mig på glatt humör när jag slog igen pärmarna.
Recension: Damernas detektivbyrå (1998) av Alexander McCall Smith
Det här är en bok jag länge velat läsa, och jag är mycket glad att det äntligen blev av. Jag är absolut ingen deckarälskare, men ”Damernas Detektivbyrå” är inte som andra deckare heller tack vare alla dess inslag av värme och livsklokhet. Det är också den första boken serien ”Damernas detektivbyrå”.
Boken handlar om Botswanas första kvinnliga privatdekektiv Mma Precious Ramotswe och de fall hon tar sig an, som nog snarare är att betrakta som problem än som brottsfall. Det är kvinnor som vill att hon ska söka upp deras försvunna makar, människor som vill ha hennes hjälp med att uppdaga försäkringsbedrägerier samt en massa andra fall, vilka hon på sitt alltid lika raffinerade och intilligenta sätt löser, och hon gör det med medkänsla och klokskap. Mma Ramotswe är en kvinna som flödar över av visdom och list. Och hon är dessutomen en människokännare av stora mått.
Men hon känner sig mycket ensam, för efter ett mycket olyckligt äktenskap vågar hon inte lita på män. Däremot har hon en mycket nära vänskap med milmekanikern J.L.B Matekoni, som är förälskad i henne, men Mma Ramotswe vill leva för sig själv. Men parallellt med ett fall med en kidnappad pojke, som lyckligtvis åtefinns i livet, växer kärleken till sig och slutligen accepterar hon hans frieri. Fast det är inte relationen med denne man som är huvudhandling i denna bok, utan alla de fall Mma Ramotswe tar sig an och sättet som hon gör det på. Det handlar också ganska mycket om hur hon överlistar dominanta män på sitt mänskligt varma sätt. Att tillägga handlar de första femtio sidorna i boken om Mma Ramotswes uppväxt fram tills det att hon skaffar sin detektivbyrå, och hennes fars finstämt sorgliga, men ej tragiska, levnadsöde.
Först och främst ska jag säga att jag hade förväntningar på den här boken, men de överträffades! Och det är alltid kul när det händer. Det här är en bok vars karaktärer och miljöer jag inte kan annat än känna stora sympatier för. Exempelvis är Mma Ramotswe en av de mest sympatiska huvudkaraktärer jag lärt känna på länge, så därför är det så kul att det finns så många fler böcker om henne. Hon är något av en feminist, men hon är det på ett mycket sympatiskt och artigt sätt, och glömmer aldrig bort att visa andra hänsyn. Boken skildrar Afrika (närmare bestämt Botswana), men inte det eländiga Afrika med svält och sjukdomar utan det progressiva och glada, och de människor som lever där. Det känns upplyftande och tänkvärt.
Inte heller är det överdrivet starka kontraster i människoskildringarna, för även de elaka typerna (som dock är i minoritet) skildras på ett sätt så att man om inte tycker om dem så i alla fall får förståelse för dem. Jag uppskattar den sortens människoskildring något enormt, och likaså det försoningsbudskap som jag finner mellan raderna i denna bok. Handlingen är stillsam, men tack vare all snyggt förmedlad livsklokhet, sofistikerad humor och samvaroskildringar blir det underhållande; och det mycket, dessutom. Boken blir lite som en vän, eller hur jag ska uttrycka det. Vad mer bra är, är att saker och ting inte är överdrivet tillrättalagda, utan handling och karaktärer känns naturliga och trovärdiga, även om det ofta flödar över av kreativitet.
Språket i boken är ledigt, men välformulerat. En bra kombination som jag tror är mycket anledningen bakom det faktum att det är så lätt att tränga sig in i Mma Ramotswes och hennes medmänniskors liv och känna med dem. Miljön är också mycket levande beskriven, det nästan känns som att man är på plats. Ofta gillar jag utsmyckade och vackra språk, men i den här sortens människoskildringar är den enkla stilen den bästa. Det är jordnära, men på ett underhållande sätt. För mellan raderna förmedlas mycket visdom och humor. Jag skulle nog vilja säga att språket är sympatiskt, precis som boken i sin helhet.
Slutligen vill jag säga att ”Damernas detektivbyrå” är en mycket bra bok om det att vara människa och att bry sig om andra, samt hur viktigt det är att vi hjälper varandra och löser våra problem. Det är en positiv bok som gör en på riktigt gott humör. Jag kommer absolut att läsa nästa del i serien…
Tematrio – kalas
Lyran har en rolig bokutmaning varje vecka där man ska lista tre böcker som på något vis passar in på veckans valda tema. Den här veckan är det kalas och festligheter i litteraturen som gäller. Och här är mina val:
1. Vem minns inte ”Taberaset i Katthult”? Visserligen har jag bara sett filmen, men det är ju ändå från litteraturens värld, och den berättelsen är alltid lika underbar att ta del av. Så mycket värme, omtanke och medmänsklighet Emil och Alfred visar de stackars svultna fattighjonen! Sedan är det så kul att se hur Komandoran får på plytet! Det är nog en av mina Astrid Lindgren-favoriter, denna härliga berättelse!
2. Julmiddagen på Ekeby i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Också en julfest, fast av ett helt annat slag än det ovannämnda. Dramatiken, rivaliteten och spänningen är tät, och beskrivet på ett så utomordentligt vackert och mustigt språk! Det är här majorskan förvisas, och jag skulle nog vilja hävda att det är den här julmiddagen som är den riktiga inledningen av den boken.
3. Alla fylleslag i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Särskilt minns jag släktfesten där de gamla gubbarna dricker sig redlösa och det där bröllopet. Det är hutlöst äckligt och vidrigt, men så underhållande berättat! Den alkoholkonsumtionen glömmer man inte i första taget!
Recension: Hans majestäts drake (2006) av Naomi Novik
Som jag berättade i ett tidigare inlägg var detta en bok jag ”snubblade över” i en bokhandel på en liten ort och blev genast intresserad av den. ”Hans majestäts drake” är första delen i serien ”Temeraire” och är en fantasy som utspelar sig under Napoleonkriget. Eftersom just det är en historisk era som fascinerar mig blev jag genast intresserad, och rätt glad att se att det finns fantasy som INTE utspelar sig enbart under forntid och medeltid.
Romanen handlar om den brittiske kaptenen Will Laurence som hittar ett drakägg på ett franskt skepp som han och hans mannar har besegrat. När ägget kläcks dyker den intilligenta draken Temeraire upp och Laurence blir hans flygare. Han lämnar flottan och beger sig till en flygbas för att utbildas tillsammans med sin drake och snart är de inblandade i strider mot Napoleons franska drakkår (som är större än den engelska) och även en del intriger på hemmaplan. Men de övervinner det hela och det visar sig att Temeraire tillhör en ovanlig kinesisk drakras med fantastiska egenskaper, i slutet. Boken innehåller många färgstarka drakflygare – och drakar av olika fascinerande raser. Det hela är en blandning mellan europeisk krigshistoria och populärfantasy.
Konceptet med ett flygvapen bestående av drakar under Napoleonkrigen tycker jag är mycket intressant och fascinerande och i den här boken är det oerhört realistiskt skildrat – som om det vore en självklarhet att så är fallet. Visserligen gillar jag när fantasyinslag skildras på ett realistiskt sätt, men förutom drakarna finns inga andra inslag som känns som fantasy, och det blev faktiskt tråkigt i längden. Men jag gillar skarpt när det som är overkligt beskrivs som självklart, eftersom jag ibland får svårt med det tvivel som sådana här inslag brukar beskrivas med i vissa andra berättelser.
Jag ska villigt erkänna att jag blev en smula besviken på den här romanen; jag hade förväntat mig mer. I början var den riktigt bra, men den blev tyvärr för monoton för att vara underhållande mot slutet. I stort sett hela berättelsen utspelar sig i samma miljö. Det kan vara bra i en del fall, men här gjorde det att jag tappade intresset. Den skulle ha vunnit på att beskriva fler miljöer än den militära. Det hände saker, men det var ungefär de samma. Så det drar också ner omdömet.
Bra var dock det psykologiska djup som fanns hos karaktärerna, där inberäknat drakarna, och vänskapen som växer fram mellan Laurence och hans drake är en mycket finstämd del av berättelsen, som också är ganska framträdande. Samvaron mellan kamraterna och drakarna på flygbasen känns också trovärdig och tämligen engagerande. Men jag fastnar ändå inte för dem, så det är ytterst tveksamt om jag kommer att läsa fortstättningen i denna serie. En annan nackdel var att kapitlen var alldeles för långa.
Men språket som författaren använder sig av är otroligt fint och ger berättelsen en känsla av 1800-talslitteratur. Miljöerna, människorna och, inte minst, drakarna och de olika drakraserna, beskrivs så pass ingående – men effektivt, så att det är lätt att se allting framför sig. Men jag får ändå inget större djup i denna berättelse, trots de psykologiska skildringarna och det välformulerade språket. Jag blir inte engagerad eller berörd, men det är trots det än välskriven bok och en intressant vinkling av världshistorien. Så det är ändå en ganska bra bok.
En fantasyinfluerad empireklänning till Annissa (inspirerad av två nya böcker i bokhyllan)
Klicka här för dockan.
Dagens klänning till min bloggklippdocka är en sammanslagning av två nya böcker jag införskaffat, som har det gemensamt att de båda utspelar sig under empireeran. Men sedan slutar likheterna ganska rejält.
Den första boken som det handlar om är Jane Austens klassiker ”Stolthet och fördom” som jag tack vare antikvariat.net äntligen lyckades få tag på i förra veckan, till min stora, stora lycka! Den var förvånansvärt svår att få tag i, och den verkar ha utgått i tryck (synd). Och eftersom jag har som målsättning att samla alla Jane Austens sex romaner (plus några till) har jag nu bara en bok kvar som fattas. ”Stolthet och fördom” tycker inte jag personligen är Jane Austens bästa, men den är en riktig klassiker och jag tror inte någon fan av hennes böcker kan vara utan den i bokhyllan! Alla som är på jakt efter en svårfunnen boktitel måste känna igen lyckan av att äntligen få tag på den! För ett tag sedan hittade jag ”Mansfield park” tack vare samma webbplats; som jag för övrigt verkligen kan rekomendera! Skriv in din titel och se vilka antikvariat som har den, och beställer du skickar de den direkt till dig. Snabbt verkar det gå också, i alla fall från det antikvariat där de hade ovan nämda titlar.
Den andra boken är av en nutida författare och är en fantasyroman som jag just nu läser på min fritid. Det är ”Hans majestäts drake” av Naomi Novik, och det är första delen i serien ”Temeraire”. Det var en bok jag ”snubblade” över i bokhandeln på den lilla ort där min mormor och morbror bor, och även om jag aldrig hört talas om vare sig författaren eller titlarna som blev jag genast intresserad. Jag har läst ungefär 120 sidor i den, och eftersom jag tycker den är bra kommer så småningom en recension.
”Hans majestäts drake” utspelar sig under Napoleontiden, den enda skillnaden är att arméerna i Frankrike och England har drakar till hjälp. Man skulle kunna säga att de är ett slags flygvapen, och varje drake har en egen flygare och de båda är oerhört bundna till varandra (jag berättar mer i recensionen). När jag såg att det var en fantasy som utspelade sig under empire- eller regencyeran blev jag eld och lågor!
Jag tror egentligen att fantasy är en gengre jag gillar, men jag hyser agg mot att så många av de romanerna verkar utspela sig under medeltiden och forntiden. Men varför det är så kan jag inte svara på. Jag hade aldrig anat att det fanns en fantasyroman som var förlagd till Napoleontiden – och som dessutom i språket har en viss likhet med Jane Austen, faktiskt! Det är kul att bli possitivt överraskad och snubbla över litterära godbitar!
Just den här klänningen passar bättre till den sistnämnda boken, trots att det mest är militära miljöskildringar som förekommer och många av de kvinnliga karaktärerna är klädda i manskläder. Men jag passar på att inspireras till en ny empireklänning i alla fall. Stilen är lite för dramatisk för Jane Austen’s berömda ”Stolthet och fördom”-hjältinna Elizabeth Bennet, skulle jag tro.
Recension: Var är Jane Eyre? (2001) av Jasper Fforde
Detta är den första bok på länge som jag valt att läsa helt av fri vilja – och som kommer från en samtida författare!
Först och främst måste jag säga att den här boken är så speciell att jag tror att man antingen kommer att gilla den – eller inte. Jag tillhör sidan som gillar den. Det är en fullkomligt galen historia där tid, rum och gränsen mellan verkligheten och fiktionen suddats ut. Med galen menar jag att den är rolig, och det på ett mycket intilligent sätt. Det är en blandad sci-fi och kriminalroman (deckare vill jag dock inte säga att det är, för vi får snart veta vem skurken är och alla mysko saker förklaras inte).
Handlingen är rätt komplicerad att sammanfatta, men jag ska försöka göra det ändå. Detta är den första boken om litteraturpolisen och agenten Torsdag Nesta och hennes rafflande arbete. Hon lever i ett Storbrittanien som inte är som på riktigt; Wales är en egen republik och Krimkriget pågår fortfarande, trots att året är 1985. Hennes förmåga att ta sig in i skönlitterära verk, och en uppfinning av hennes farbror som kan få folk att göra det samma är centrala delar för storyn.
Hennes fiende är ärkeskurken Acheron Hades (och han ÄR verkligen en ärkeskurk, med övermänskliga egenskaper), som kidnappar hennes farbror och hans uppfinning. När väl det är gjort plockar han och hans kumpaner ut en figur ur ett orginalmanuskript av Dickens som de har stulit, och mördar honom. Sedan kommer Hades på att han ska kidnappa självaste Jane Eyre ur Charlotte Brontes berömda roman med samma namn (som för övrigt inte alls slutar på samma sätt som i verkligheten). Och när han gör det blir det verkligen problematiskt.
Torsdag Nesta och hennes kolleger på litteraturroteln SO27 lyckas dock på ett så rafflande och raffinerat sätt ställa allt till rätta i slutet att jag inte kan återge det på ett rättvist sätt. De fritar hennes farbror som förstör sin uppfinning (så att den inte ska hamna i militärens och en styggelse som kallas Goliatkoncernens händer).
Men innan dess har Torsdag återfört Jane Eyre till romanen där hon hör hemma och dess hjälte Mr Rochester, och eftersom Hades hoppade in där också börjar en katt och råtta-lek som gör att Torsdag stannar i romanen under flera månader (hennes vänner utanför romanen upplever dock tiden så lång tid som det tar att läsa ”Jane Eyre”). Hon tänker vänta ut honom på något raffinerat sätt som slutar med en annorlunda tolkning av den berömda episoden med eldsvådan på Thornfield Hall. Hades dör inne i romanen ”Jane Eyre”! Men eftersom det är en jag-berättelse kommer det inte att märkas. Medan Torsdag är kvar inne i romanen passar hon på att ställa slutet tillrätta så att det blir det slut den verkliga boken har. Jane och Mr Rochester får varandra!
Samtidigt har Torsdag Nesta sin egen livshistoria. Hon är veteran från Krimkriget och under den tiden var hon tillsammans med en kille som hette Landen. Hon hade också en bror vid namn Anton, som stupade. När Landen beskyllde Anton för att ligga bakom ett enormt misstag på slagfältet blev Torsdag så arg på honom att hon gjorde slut. De sågs sedan inte på tio år, men återses i romanen. Det visar sig att Anton inte var oskyldig och efter en intrig med en elak fästmö slutar boken med att Torsdag och Landen gifter sig. Innan dess hade en arbetskamrat erbjudit henne att följa med honom till Ohio i samband med en anställning, men hon tackade nej. På slutet kommer den uppmärksamme läsaren att förstå att Torsdags historia är en lätt parafras på ”Jane Eyre”.
Dessutom är historien full av de vildaste galenskaper i stil med Monty Python och ”Liftarens guide till galaxen”! Torsdags pappa är flera hundra år gammal och kan både resa i tiden och stoppa den (men på något sätt existerar han ändå inte), och hans fru blir sur när han är otrogen med Lady Hamilton (som dog ungefär 150 år innan). Det förekommer också dronter som husdjursbyggsatser, en militant grupp som fångar meteoriter med baseballhandskar, faxar som man kan skicka pizzor i, japanska turister med kamera inne i ”Jane Eyre” och ett hotell där alla gäster heter Milton, samt massor av andra tokigheter! Dessutom har Mr Rochester en helt ny roll…
Den enda nackdelen med den här romanen var att humorn ibland blev för grotesk och vulgär, på gränsen till osmaklighet. Men annars var den helt underbart intilligent. Författaren låter karaktärerna hoppa in i skönlitterära verk och ändra dem, men utan att göra våld på historien i verken. Det är så att jag börjar fundera på vad man kan hitta på med en historia där saker lämnas åt läsaren, och ”Jane Eyre” får en helt ny innebörd! På ett surrealistiskt sätt berättar den här historien om vad som händer när författaren skiljs från sitt verk och verket börjar leva sitt eget liv. Den är rolig och smart komponerad som den är, men om man har läst Charlotte Brontes ”Jane Eyre” blir poängerna klockrena! Detta är en bok som sätter igån hjärnan. Början var klockren och underhållande, men mitten blev ett mycket konstigt parti. Uplösningen och slutet var spännande och extremt kul på samma gång, och det var ytterst svårt att sluta läsa där.
Men det finns underliggande teman som är allvarligare. Det är en rätt skarp kritik mot krig och militär samt mediapåverkning, storfinanser och girighet. Läs, så förstår ni hur allt hänger ihop. För jag kan verkligen rekomendera den här boken om man gillar galna infall och smarta omtolkningar av verklighet och fiktion. Och eftersom jag gillar det, så gillar jag den här boken skarpt, trots den ibland rätt absurda humorn!
Dessutom växlar berättarperspektivet mellan allvetande och jag-berättare. Det kan nog uppfattas som rörigt, för tempot är högt och storyn är fullpackad med diverse bihandlingar och inslag. Men jag lyckades hänga med i svängarna. En riktig tankenöt. Språket är också roligt, liksom anspelningarna på all klassisk litteratur.
