En vinröd empireklänning till Annissa (ritad av det faktumet att jag längtar efter en bra bok, som något av Jane Austen)
Klicka här för dockan
Efter två outlästa böcker på raken, den första av Maeve Binchy och den andra av Alexander McCall Smith (som jag verkligen trodde skulle vara bra eftersom jag älskade ”Damernas detektivbyrå” och gillar författaren) är jag tämligen frustrerad.
Felet med Maeve Binchys bok är att den hade ett hutlöst oelegant språkbruk och använde utslitna teman och Alexander McCall Smiths bok skulle ha varit bra om det inte hade varit för de halvpsykotiska, knäppa och otrevliga karaktärerna som inte gick att identifiera sig med. Men det är författarskicklighet det med, att lyfta fram det motbjudande hos karaktärerna till den milda grad att man vill att de ska dra åt helvete och slutar läsa, fast hundra sidor återstår.
Den här frustrationen kommer sig av att jag inte vågar läsa något nytt av rädsla för att det också ska visa sig vara något jag inte tycker om, men samtidigt vill jag läsa, för jag älskar det och finner inspiration där, och då jag studerar hinner jag inte läsa lika mycket som ”bokbloggarkollegorna”! Nej, troligen kan det hända att jag just nu behöver läsa om något för att få tillbaka läslusten, eller ta ett ”säkert kort” som Jane Austen. På tal om henne så har jag två olästa böcker av henne i bokhyllan, ”Mansfield Park och ”Emma” (Emma försökte jag mig på första gången då jag var 14, men jag var nog för ung för det då).
Så för att uppmuntra mig själv någorlunda kom jag på att jag skulle skriva om de här problemen samtidigt som jag postade den här vinröda empireklänningen med guldfransar till Annissa. Idén till den här klänningen kom då jag såg en vinröd lampskärm med pärlfrans i en lampaffär i helgen, och då gick det fort! Jag har så lätt att få idéer, och kan få de av de mest varierande ting.
Jag skulle tro att det här är en afton – eller middagsklänning, och troligen kommer jag att ”spara” modellen till någon av de Jane Austen-karaktärer jag planerar att rita. Och där tror jag mig veta vem den skulle passa till – den högfärdiga, struntförnäma och inte så lite elaka Caroline Bingley i ”Stolthet och fördom”! Jag tror inte att jag behöver motivera det valet, den som läst boken förstår.
Det har blivit många empireklänningar till Annissa, men så är det min favoritera också. Fast för variationsrikedomens skull borde jag ta och rita lite mer kläder från andra eror med. Ett tag i sommar planerade jag att rita klippdockor ämnade för att bära empirekläder, både kvinnor och män, men jag blev inte riktigt nöjd med dockorna. Idéen har jag dock kvar.
Tematrio – omslag
Den här veckan frågar Lyran efter böcker med omslag som på något vis berört oss, för att de är vackra, fula eller beskriver bokens innehåll väl.
Här är mina tre val:
1 ”Krig och fred” av Leo Tolstoj, den nyaste utgåvan av Bonniers. Jag älskar det här omslaget för dess stilfulla elegans och lek mellan blå och röda toner, och med guldtext. Den tvådelade bilden påminner mig lite om en filmaffisch, men med vackrare bilder. Och, ja, jag tycker bilden fångar den klassiska bokens innehåll väl med den vackra salongen upptill och slagfältsbilden nertill. Det här är faktiskt det allra vackraste omslaget i min bokhylla, om jag får säga det själv!
2. ”Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith. Jag blir på rysligt glatt humör när jag ser det här färgglada, och enligt mig mycket estetiskt tilltalande omslaget. Det speglar den varma afrikanska stämningen i boken hur bra som helst. Också ett av mina favoritomslag i hyllan.
3. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf. Egentligen beskriver inte det här omslaget bokens innehåll särskilt bra, men jag älskar det i alla fall, för dess estetiska och eleganta ”gammaldagsmoderna” komposition. Det ser ut lite som ett snyggt tyg eller pärm till en dyrare skrivbok. Jag bara älskar mönstret, och när jag tänker efter fångar det nog lite av en sorts ”Selma – anda”.
Annissas fantasyinspirerade ”prinsessklänning” (inspirerad av mitt nyupptäckta intresse för folksagor)
Klicka här för dockan.
Den här sommaren kom jag på att, för att få hjälp att finna inspiration till framtida berättelser, läsa gamla folksagor. Och då inte de där allra mest kända som ”Törnrosa, Askungen” och ”Snövit” som alla kan utantill, utan de mer okända, och i det här fallet huvudsakligen nordiska. Först lånade jag på biblioteket, men sedan fann jag några olika sagoböcker (märk väl att de jag intresserade mig för inte stod på barnavdelningen utan i avdelningen för folkdiktning på biblioteket och lika de jag köpt) för egen del.
Jag hittade en rolig samling med sagor från hela världen på ett antikvariat/antikbod under en hemresa från Jämtland för en billig summa. Och sedan köpte jag den här pärlan på Adlibris, som verkligen ger mycket för pengarna! Förutom sagor innehåller den vackra illustrationer och ett mycket intressant förord där det bland annat berättas att både Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf tog inspiration från folksagor de hört som små och tyckte om till sina klassiska verk. Sedan tror jag att jag någon gång ska skaffa mig den här, och jag hoppas inte att det är samma sagor. En pocketutgåva vore bra, för en saga är en snabbt avslutad läsning som passar bra vid sänggåendet eller på en av alla de pendlingsresor jag gör i min vardag.
Folksagorna är ofta överdrivna i sina magiska inslag, men jag dras ändå mycket mer till dem än den så kallade populärfantasyn, för de innehåller något gammalt men samtidigt skimrande och tidlöst, och – hur ska jag kalla det, ”finstämt” över sig. Även om jag läser sagor mest som inspirationskällor så är de ibland underhållande bara som de är, som berättelser, och det särskilt i den första boken jag länkade till – där de har blivit aningen språkligt omarbetade. De svenska folksagorna är en fin gammal kulturskatt, och det är synd att få svenska samtida författare verkar ha kontakt med dem – men ge mig gärna synpunkter, om det skulle vara fel, och kanske även tips!
Jag ska också berätta att jag var helt galen i klassiska sagor som barn, men jag levde i en tid då det tydligen inte var helt ”okej” att gilla sagor, och jag blev retad för det. Och i flera år brydde jag mig inte om dem alls, men nu har jag hittat intresset åter - men i en lite annan skepnad.
Så, jag lät sagotemat inspirera mig till dagens klänning för min bloggklippdocka. Jag ska inte nämna så mycket om den, förutom att säga att modellen blev betydligt bättre än jag tänkte mig, och redan då såg jag den som bra. Det är en klänning för en prinsessa ur denna sagovärld, och den blev allt mer medeltidsinfluerad än jag väntade mig, men det gillade jag.
Jag älskar den smaragdgröna färgen, och från början tänkte jag att de avvikande färgdetaljerna skulle vara vita, men så fann jag att den rosa och olivgröna blandningen utgjorde en betydligt intressantare och fantasifullare färgkombination. Och fantasifullt, det ska det ju vara när det handlar om sagor…
Recension: Rovfåglarnas tid (2005) av Elisabet Nemert
Så, det är hög tid att skriva en recension på en av de böcker jag läste under sensommaren, som jag totalt glömt bort att skriva om fram tills nu. ”Rovfåglarnas tid” av Elisabet Nemert var en bok jag hittade på bokrean men inte var helt säker på att jag ville ha, men funderade över natten och återkom nästa dag för att köpa den. Och det var faktiskt en bra bok, trots dess många brister.
Historien handlar om den engelska prästdottern Angelica Blake som följer sin väninna grevedottern Diana till Frankrike, där Diana ska gifta sig med en konservativ och (visar det sig senare) ondsint fransk greve – och det mitt under brinnande revolution!
Under berättelsens gång vidgar Angelica sina livserfarenheter genom en mängd dramatiska äventyr som för henne till Paris och revolutionens hjärta, och får lära sig vad medkänsla och mod betyder. Hon har också en ovanlig förmåga att se in i framtiden, som hon lär sig se som inte enbart negativ, och så stöter hon gång på gång ihop med den unge skicklige läkaren David Duchamp, som hon blir förälskad i och gifter sig med. Vad gäller handlingen ska jag också tillägga, kanske lite fräckt, att slutet är toklyckligt, nästan lite som i en Hollywoodfilm.
Jag har sedan högstadieåldern haft en stor fascination för franska revolutionen och hela den tidens anda, och det utgör en mycket spännande bakgrund i den här romanen, och faktum är att historien nog är beroende av den för många av de mest spännande händelserna har att göra med revolutionen. Sagt i klartext är (så vitt jag vet) den verkliga världshistorien välintegrerad i handlingen. Problemet är dock att författaren så gärna verkar vilja förklara för mycket om det historiska, och därför låter romanen stundtals lite som en historiebok från högstadiet eller gymnasiet. Jag ska också tala om att de första 20, 30 sidorna i boken var extremt tröglästa, och jag var nära att tappa intresset helt, men sen tog det sig.
Men den spännande och dramatiska historien grep tag i mig, och så karaktärerna (speciellt den manlige huvudpersonen David som jag blev lite så där svärmiskt förälskad i), och ett annat plus är den klassiska romantiken. Men jag måste dela ut lite småminus till alla klichéer, för även om många av dem bara kryddade handlingen var det många som kändes onödiga. Exempelvis är det alldeles för mycket fokus på Angelicas ockulta förmåga att sia in i framtiden, som till slut känns överdriven. Och så återkommer vissa element så många gånger att det blir tjatigt.
Fast en annan sak jag uppskattade var den livsvisdom och människoklokskap som författaren vävt in i alla spännande episoder, för min analys av saken är att man lättare tar till sig sådana där sensmoraliska och reflektiva budskap om historien de förekommer i är spännande. Jag tycker dessutom om berättelser med sensmoraliska budskap, och har alltid gjort. Och även om mycket av det författaren beskriver är nära nog plattityder och klichéer så är det inte så illa att bli påmind om dem emellanåt. Språket är lätthanterligt och enkelt, men känns stundtals ganska nybörjaraktigt. Det är ingen större skicklighet i det, men jag gillar det ändå, på något vis.
Slutligen ska jag säga att ”Rovfåglarnas tid” var en bok jag gillade för dess handling och karaktärer, men hantverksmässigt och språkligt har den faktiskt ganska mycket att önska. Men alla vet ju att det inte alltid är den tekniskt välarbetade litteraturen som tilltalar. En ganska halvdant skriven bok kan beröra om berättelsen tilltalar. Detta var en sådan bok, och faktum var att jag kände mig på glatt humör när jag slog igen pärmarna.
Recension: Damernas detektivbyrå (1998) av Alexander McCall Smith
Det här är en bok jag länge velat läsa, och jag är mycket glad att det äntligen blev av. Jag är absolut ingen deckarälskare, men ”Damernas Detektivbyrå” är inte som andra deckare heller tack vare alla dess inslag av värme och livsklokhet. Det är också den första boken serien ”Damernas detektivbyrå”.
Boken handlar om Botswanas första kvinnliga privatdekektiv Mma Precious Ramotswe och de fall hon tar sig an, som nog snarare är att betrakta som problem än som brottsfall. Det är kvinnor som vill att hon ska söka upp deras försvunna makar, människor som vill ha hennes hjälp med att uppdaga försäkringsbedrägerier samt en massa andra fall, vilka hon på sitt alltid lika raffinerade och intilligenta sätt löser, och hon gör det med medkänsla och klokskap. Mma Ramotswe är en kvinna som flödar över av visdom och list. Och hon är dessutomen en människokännare av stora mått.
Men hon känner sig mycket ensam, för efter ett mycket olyckligt äktenskap vågar hon inte lita på män. Däremot har hon en mycket nära vänskap med milmekanikern J.L.B Matekoni, som är förälskad i henne, men Mma Ramotswe vill leva för sig själv. Men parallellt med ett fall med en kidnappad pojke, som lyckligtvis åtefinns i livet, växer kärleken till sig och slutligen accepterar hon hans frieri. Fast det är inte relationen med denne man som är huvudhandling i denna bok, utan alla de fall Mma Ramotswe tar sig an och sättet som hon gör det på. Det handlar också ganska mycket om hur hon överlistar dominanta män på sitt mänskligt varma sätt. Att tillägga handlar de första femtio sidorna i boken om Mma Ramotswes uppväxt fram tills det att hon skaffar sin detektivbyrå, och hennes fars finstämt sorgliga, men ej tragiska, levnadsöde.
Först och främst ska jag säga att jag hade förväntningar på den här boken, men de överträffades! Och det är alltid kul när det händer. Det här är en bok vars karaktärer och miljöer jag inte kan annat än känna stora sympatier för. Exempelvis är Mma Ramotswe en av de mest sympatiska huvudkaraktärer jag lärt känna på länge, så därför är det så kul att det finns så många fler böcker om henne. Hon är något av en feminist, men hon är det på ett mycket sympatiskt och artigt sätt, och glömmer aldrig bort att visa andra hänsyn. Boken skildrar Afrika (närmare bestämt Botswana), men inte det eländiga Afrika med svält och sjukdomar utan det progressiva och glada, och de människor som lever där. Det känns upplyftande och tänkvärt.
Inte heller är det överdrivet starka kontraster i människoskildringarna, för även de elaka typerna (som dock är i minoritet) skildras på ett sätt så att man om inte tycker om dem så i alla fall får förståelse för dem. Jag uppskattar den sortens människoskildring något enormt, och likaså det försoningsbudskap som jag finner mellan raderna i denna bok. Handlingen är stillsam, men tack vare all snyggt förmedlad livsklokhet, sofistikerad humor och samvaroskildringar blir det underhållande; och det mycket, dessutom. Boken blir lite som en vän, eller hur jag ska uttrycka det. Vad mer bra är, är att saker och ting inte är överdrivet tillrättalagda, utan handling och karaktärer känns naturliga och trovärdiga, även om det ofta flödar över av kreativitet.
Språket i boken är ledigt, men välformulerat. En bra kombination som jag tror är mycket anledningen bakom det faktum att det är så lätt att tränga sig in i Mma Ramotswes och hennes medmänniskors liv och känna med dem. Miljön är också mycket levande beskriven, det nästan känns som att man är på plats. Ofta gillar jag utsmyckade och vackra språk, men i den här sortens människoskildringar är den enkla stilen den bästa. Det är jordnära, men på ett underhållande sätt. För mellan raderna förmedlas mycket visdom och humor. Jag skulle nog vilja säga att språket är sympatiskt, precis som boken i sin helhet.
Slutligen vill jag säga att ”Damernas detektivbyrå” är en mycket bra bok om det att vara människa och att bry sig om andra, samt hur viktigt det är att vi hjälper varandra och löser våra problem. Det är en positiv bok som gör en på riktigt gott humör. Jag kommer absolut att läsa nästa del i serien…
Tematrio – kalas
Lyran har en rolig bokutmaning varje vecka där man ska lista tre böcker som på något vis passar in på veckans valda tema. Den här veckan är det kalas och festligheter i litteraturen som gäller. Och här är mina val:
1. Vem minns inte ”Taberaset i Katthult”? Visserligen har jag bara sett filmen, men det är ju ändå från litteraturens värld, och den berättelsen är alltid lika underbar att ta del av. Så mycket värme, omtanke och medmänsklighet Emil och Alfred visar de stackars svultna fattighjonen! Sedan är det så kul att se hur Komandoran får på plytet! Det är nog en av mina Astrid Lindgren-favoriter, denna härliga berättelse!
2. Julmiddagen på Ekeby i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Också en julfest, fast av ett helt annat slag än det ovannämnda. Dramatiken, rivaliteten och spänningen är tät, och beskrivet på ett så utomordentligt vackert och mustigt språk! Det är här majorskan förvisas, och jag skulle nog vilja hävda att det är den här julmiddagen som är den riktiga inledningen av den boken.
3. Alla fylleslag i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Särskilt minns jag släktfesten där de gamla gubbarna dricker sig redlösa och det där bröllopet. Det är hutlöst äckligt och vidrigt, men så underhållande berättat! Den alkoholkonsumtionen glömmer man inte i första taget!
Recension: En herrgårdssägen (1899) av Selma Lagerlöf
Det är nyligen som jag upptäckt vilken fantastisk författare Selma Lagerlöf är, och under sommarens besök på hennes hem Mårbacka köpte jag i bokhandeln där den här finstämda lilla boken.
”En herrgårdssägen” handlar om studenten Gunnar Hede som hellre spelar fiol än ägnar sig åt studerna. När han får reda på att hans familjegods Munkhyttan på grund av dåligt ekonomiskt läge riskerar att gå till försäljning beslutar han sig för att göra allt han kan för att hindra det ödet. Han ger sig ut för att driva gårdshandel, men efter svåra händelser gör detta honom sinnessjuk. Visserligen fortsätter han sin verksamhet och får snart in så mycket pengar att Munkhyttan kan räddas, men även efter det driver han runt i byarna med sin kappsäck och fiol.
Så händer det att han stöter på den unga och osjälviska Ingrid som han räddar från en för tidig död. Snart visar sig ödet för henne och talar om att hennes uppdrag är att frälsa Gunnnar från hans sjukdom, och så blir det. Genom sin kärlek botar Ingrid Gunnar, och slutligen kan han besvara den kärleken. Det är i mångt och mycket även en berättelse om mänskliga relationer och bemötandet av de ”annorlunda”.
Först och främst ska jag tala om att jag verkligen kom att tycka om den här boken. Det är en slags insiktsfull psykologisk skildring i sagogestalt. Hela den här berättelsen är lite som en folksaga, fast med sina betydligt mer jordnära och realistiska inslag. Jag skulle nog vilja säga att det är en variant på ”Skönheten och odjuret”-temat, och en mycket finstämd sådan. Det är något mystiskt skimmrande i den här boken som sög mig fast. Det är något sagolikt som jag tycker om.
Men det sagolika i den här boken är ändå nedtonat på ett elegant sätt som också känns genomtänkt och intilligent. Det blir helt enkelt inte för mycket, men inte för lite heller. Sagostämningen är difus och ganska ogreppbar, men den finns där. Det är konstnärligt och suggestivt, och jag beundrar verkligen förmågan att kunna åstadkomma en sådan osynlig men ändå så tydligt framträdande stämning i en bok.
Berättelsen är inte spännande i den bemärkelsen, men den berör mig och engagerar för att den är så finstämd och vacker, med sitt varma och ljusa kärleksbudskap. Men så är jag den sort som föredrar finstämdhet framför ren spänning. Och även om det inte händer så mycket så är alla skildringar av huvudkaraktärernas känslor, tankar och drömmar så livfulla att historien sveper fram i en riktigt behaglig hastighet. En sak som är särskilt intressant är beskrivningen av Gunnars sinnessjukdom – jag tycker mig förstå hur han tänker.
Sedan är språket ett kapitel för sig. Rytmiskt, svepande och liksom svävande fyller det sidorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är på något vis nästan hypnotiserande. Det är enkelt men mustigt och innehållsrikt på samma gång. Halva mitt goda omdöme sitter i språket. Det lyfter verkligen fram historien och alla dess teman och budskap, och gör det till ett njutbart litet konstverk.
En annan sak som fått mig att gilla den här boken så mycket är att den är så effektivt berättad. Den är lite drygt hundra sidor tjock men spänner över en tidsperiod på flera år, och inget väsentligt har missats. Och ändå är den inte kompakt, utan lätt och luftig.
Som sagt, ”En herrgårdssägen” är en mycket finstämd bok som jag gillar skarpt. Jag skulle nog sammanfattningsvis kalla den för en välberättad psykologisk saga.
Min version av Elizabeth och mr Darcy…
Som jag skrev i nedanstående blogginlägg var det för mig ett nöje att läsa Jane Austens mest berömda roman ”Stolthet och fördom”.
Och mycket riktigt kan jag redan nu lova att jag så småningom kommer att rita karaktärsklippdockor ur den boken, men eftersom jag har mycket annat att stå i för tillfället kommer det att dröja ett tag. Men min vision (eller vad jag nu ska kalla det) är att rita karaktärerna ur samtliga sex Austen-böcker som klippdockor, och det tror jag att jag redan har nämnt här på min blogg. Stolthet och fördom är en bok som jag avsiktligt valt att vänta med för detta projekt, eftersom jag redan har ett klippdocksset som är baserad på den boken, vilket jag köpte här. Och som jag tycker mycket. Dessutom har jag lovat mig själv att prioritera andra projekt än så länge.
Men då jag hade kommit till den berömda scenen då de så välkända huvudpersonerna Elizabeth Bennet och mr Darcy oväntat träffar varandra på Darcys flådiga gods Pemberley och det för läsaren blir uppenbart att de båda är förälskade, kliade det så mycket i mina fingrar av inspiration, att jag var tvungen att sätta mig ner och rita min version av romanens hjälte och hjältinna. Denna gång blev det inga klippdockor, utan ovanstående porträtt – som givetvis kommer att bli mina förlagor till dem när det väl är dags.
Jag är mycket nöjd med dessa porträtt, eftersom jag känner att jag verkligen fångat Elizabeths kvicka och intilligenta lynne och Darcys stolta och reserverade, men ändå finkänsliga, motsvarighet. Dessutom är han ju så känd för att vara snygg, så det var med glädje jag tog fasta på det. Och Elizabeths främsta kännetecken (i boken) är hennes vackra och klara ögon – de lyckades jag också få dit!
Och så kläderna; jag älskar att rita klädedräkter från Jane Austens tid så mycket att jag funderar på att rita några bloggklippdockor enbart ämnade för kläder i den stilen, så att jag bara kan rita mer och mer (utan att begränsa mig till ett set på givet tema)!
Jag ska också tillägga att jag återigen kommer att vara frånvarande från bloggen ett tag, eftersom min dator kråglar och ska skickas in på reparation i veckan. Så det lär dröja några veckor innan jag återkommer.
Recension: Stolthet och fördom (1813) av Jane Austen
Jag vet att detta är långt ifrån den enda gång jag nämnt att Jane Austen är en av mina absoluta favoritförfattare, och därför var det till min stora glädje som jag via antikvariat.net lyckades få tag i hennes mest berömda roman.
Handlingen i ”Stolthet och fördom” är vida känd och faktum är att jag visste de flesta av de stora episoderna och intrigerna innan jag läste. Hur som helst, så är detta historien om den kvicktänkta Elizabeth Bennet och den stolta godsägaren mr Darcy samt deras väg till kärlek och äktenskap.
På grund av förhastade slutsatser avskyr Elizabeth till en början mr Darcy, men då de lär känna varandra bättre övervinner hon sina fördomar och han gör avkall på sin stolthet, vilken var den egenskap hos honom som Elizabeth avskydde och dömde hela hans person för. På så sätt upptäcker de att de faktiskt älskar varandra.
Samtidigt har Elizabeths mor, den enfaldiga mrs Bennet, som största mål i livet att få sina fem döttrar bra gifta. Och förutom detta är kärlekshistorien mellan Elizabeths äldre syster Jane och mr Darcys vän mr Bingley en viktig del av berättelsen. Liksom Elizabeths viljekamp med Darcys osympatiska moster lady Catherine de Bourgh som motsätter sig hennes och systersonens äktenskap. Här förekommer även många underhållande bihandlingar som en med en skenhelig ung präst som är nära att gifta sig med Elizabeth och de yngre systrarna Bennets vilda flirtande med det lokala regementets stiliga officerare. Samt, ej att förglömma, ett mycket lyckligt slut.
Även om jag länge vidhållit att ”Stolthet och fördom” inte är min personliga Austen-favorit, och gör det ännu, så är det på flera vis en fantastiskt bra bok. Den är underhållande humoristisk och bitvis så romantisk att jag blev alldeles varm inombords och bara myste under läsningen – genskaper som får mig att gilla en bok på fler plan än att den är välskriven. Hela storyn är mycket välarbetad och genomtänkt, och på något vis så har alla episoder och svängningar en koppling till varandra på ett utomordentligt smart sätt.
Karaktärerna och det sätt som de gestaltas på är heller inte att förglömma, och om jag förstått det rätt så sägs det vara Jane Austens största styrka. Hennes karaktärer är lätta att känna igen, men att i denna bok lära känna dem in på skinnet gör man inte för lätt och snabbt och det är en bokegenskap jag tycker mycket om. Läsningen kräver lite ansträngning för att bli givande med denna bok. Jag känner att funderingar väcks, och på vissa av karaktärernas beteenden blir jag nästan arg – eller glad. Det måste visa att de är levande för läsaren.
Fler saker som jag gillar med ”Stolthet och fördom” är det lugna tempo som berättelsen drivs fram i, men det utan att bli tråkig (vilket jag tyckte att den var när jag som 16-åring försökte läsa den på engelska). Det är utan tvekan ett driv i berättelsen, och för mig är förmågan att skapa engagemang och underhållande episoder ur lugna situationer det som i mångt och mycket utgör en författares skicklighet (en bok behöver nödvändigtvis inte vara dramatisk och hyperspännande för att vara intressant). Jag är säker på att det är Jane Austens iakttagelseförmåga och känsla för detaljer och människor sociala samvaro som gör hennes böcker så bra.
Språket är också av en särdeles underbar sort. Kvickt, underfundigt och lite invecklat, men det på ett bra sätt. I språket sitter humorn och den milda ironi som Austen är känd för. Det är välformulerat och underhållande. Översättningen till just denna utgåva är dock lite klumpigt gjord med vissa formuleringsbrister och syftningsfel, men det överser jag denna gång.
Vad jag tror får mig att gilla Jane Austens böcker så mycket är blandningen av ljuv romantik, som dock inte blir för intim, och de ganska bitska sedesskildringarna. Förutom kärlek handlar det om minst lika mycket om hur människor beter sig mot varandra, men utan att verka överdrivet. Det är bra, och jag stämmer med lätthet in i lovprisningen av detta klassiska verk.
Recension: Hans majestäts drake (2006) av Naomi Novik
Som jag berättade i ett tidigare inlägg var detta en bok jag ”snubblade över” i en bokhandel på en liten ort och blev genast intresserad av den. ”Hans majestäts drake” är första delen i serien ”Temeraire” och är en fantasy som utspelar sig under Napoleonkriget. Eftersom just det är en historisk era som fascinerar mig blev jag genast intresserad, och rätt glad att se att det finns fantasy som INTE utspelar sig enbart under forntid och medeltid.
Romanen handlar om den brittiske kaptenen Will Laurence som hittar ett drakägg på ett franskt skepp som han och hans mannar har besegrat. När ägget kläcks dyker den intilligenta draken Temeraire upp och Laurence blir hans flygare. Han lämnar flottan och beger sig till en flygbas för att utbildas tillsammans med sin drake och snart är de inblandade i strider mot Napoleons franska drakkår (som är större än den engelska) och även en del intriger på hemmaplan. Men de övervinner det hela och det visar sig att Temeraire tillhör en ovanlig kinesisk drakras med fantastiska egenskaper, i slutet. Boken innehåller många färgstarka drakflygare – och drakar av olika fascinerande raser. Det hela är en blandning mellan europeisk krigshistoria och populärfantasy.
Konceptet med ett flygvapen bestående av drakar under Napoleonkrigen tycker jag är mycket intressant och fascinerande och i den här boken är det oerhört realistiskt skildrat – som om det vore en självklarhet att så är fallet. Visserligen gillar jag när fantasyinslag skildras på ett realistiskt sätt, men förutom drakarna finns inga andra inslag som känns som fantasy, och det blev faktiskt tråkigt i längden. Men jag gillar skarpt när det som är overkligt beskrivs som självklart, eftersom jag ibland får svårt med det tvivel som sådana här inslag brukar beskrivas med i vissa andra berättelser.
Jag ska villigt erkänna att jag blev en smula besviken på den här romanen; jag hade förväntat mig mer. I början var den riktigt bra, men den blev tyvärr för monoton för att vara underhållande mot slutet. I stort sett hela berättelsen utspelar sig i samma miljö. Det kan vara bra i en del fall, men här gjorde det att jag tappade intresset. Den skulle ha vunnit på att beskriva fler miljöer än den militära. Det hände saker, men det var ungefär de samma. Så det drar också ner omdömet.
Bra var dock det psykologiska djup som fanns hos karaktärerna, där inberäknat drakarna, och vänskapen som växer fram mellan Laurence och hans drake är en mycket finstämd del av berättelsen, som också är ganska framträdande. Samvaron mellan kamraterna och drakarna på flygbasen känns också trovärdig och tämligen engagerande. Men jag fastnar ändå inte för dem, så det är ytterst tveksamt om jag kommer att läsa fortstättningen i denna serie. En annan nackdel var att kapitlen var alldeles för långa.
Men språket som författaren använder sig av är otroligt fint och ger berättelsen en känsla av 1800-talslitteratur. Miljöerna, människorna och, inte minst, drakarna och de olika drakraserna, beskrivs så pass ingående – men effektivt, så att det är lätt att se allting framför sig. Men jag får ändå inget större djup i denna berättelse, trots de psykologiska skildringarna och det välformulerade språket. Jag blir inte engagerad eller berörd, men det är trots det än välskriven bok och en intressant vinkling av världshistorien. Så det är ändå en ganska bra bok.
