Recension: Damernas detektivbyrå (1998) av Alexander McCall Smith
Det här är en bok jag länge velat läsa, och jag är mycket glad att det äntligen blev av. Jag är absolut ingen deckarälskare, men ”Damernas Detektivbyrå” är inte som andra deckare heller tack vare alla dess inslag av värme och livsklokhet. Det är också den första boken serien ”Damernas detektivbyrå”.
Boken handlar om Botswanas första kvinnliga privatdekektiv Mma Precious Ramotswe och de fall hon tar sig an, som nog snarare är att betrakta som problem än som brottsfall. Det är kvinnor som vill att hon ska söka upp deras försvunna makar, människor som vill ha hennes hjälp med att uppdaga försäkringsbedrägerier samt en massa andra fall, vilka hon på sitt alltid lika raffinerade och intilligenta sätt löser, och hon gör det med medkänsla och klokskap. Mma Ramotswe är en kvinna som flödar över av visdom och list. Och hon är dessutomen en människokännare av stora mått.
Men hon känner sig mycket ensam, för efter ett mycket olyckligt äktenskap vågar hon inte lita på män. Däremot har hon en mycket nära vänskap med milmekanikern J.L.B Matekoni, som är förälskad i henne, men Mma Ramotswe vill leva för sig själv. Men parallellt med ett fall med en kidnappad pojke, som lyckligtvis åtefinns i livet, växer kärleken till sig och slutligen accepterar hon hans frieri. Fast det är inte relationen med denne man som är huvudhandling i denna bok, utan alla de fall Mma Ramotswe tar sig an och sättet som hon gör det på. Det handlar också ganska mycket om hur hon överlistar dominanta män på sitt mänskligt varma sätt. Att tillägga handlar de första femtio sidorna i boken om Mma Ramotswes uppväxt fram tills det att hon skaffar sin detektivbyrå, och hennes fars finstämt sorgliga, men ej tragiska, levnadsöde.
Först och främst ska jag säga att jag hade förväntningar på den här boken, men de överträffades! Och det är alltid kul när det händer. Det här är en bok vars karaktärer och miljöer jag inte kan annat än känna stora sympatier för. Exempelvis är Mma Ramotswe en av de mest sympatiska huvudkaraktärer jag lärt känna på länge, så därför är det så kul att det finns så många fler böcker om henne. Hon är något av en feminist, men hon är det på ett mycket sympatiskt och artigt sätt, och glömmer aldrig bort att visa andra hänsyn. Boken skildrar Afrika (närmare bestämt Botswana), men inte det eländiga Afrika med svält och sjukdomar utan det progressiva och glada, och de människor som lever där. Det känns upplyftande och tänkvärt.
Inte heller är det överdrivet starka kontraster i människoskildringarna, för även de elaka typerna (som dock är i minoritet) skildras på ett sätt så att man om inte tycker om dem så i alla fall får förståelse för dem. Jag uppskattar den sortens människoskildring något enormt, och likaså det försoningsbudskap som jag finner mellan raderna i denna bok. Handlingen är stillsam, men tack vare all snyggt förmedlad livsklokhet, sofistikerad humor och samvaroskildringar blir det underhållande; och det mycket, dessutom. Boken blir lite som en vän, eller hur jag ska uttrycka det. Vad mer bra är, är att saker och ting inte är överdrivet tillrättalagda, utan handling och karaktärer känns naturliga och trovärdiga, även om det ofta flödar över av kreativitet.
Språket i boken är ledigt, men välformulerat. En bra kombination som jag tror är mycket anledningen bakom det faktum att det är så lätt att tränga sig in i Mma Ramotswes och hennes medmänniskors liv och känna med dem. Miljön är också mycket levande beskriven, det nästan känns som att man är på plats. Ofta gillar jag utsmyckade och vackra språk, men i den här sortens människoskildringar är den enkla stilen den bästa. Det är jordnära, men på ett underhållande sätt. För mellan raderna förmedlas mycket visdom och humor. Jag skulle nog vilja säga att språket är sympatiskt, precis som boken i sin helhet.
Slutligen vill jag säga att ”Damernas detektivbyrå” är en mycket bra bok om det att vara människa och att bry sig om andra, samt hur viktigt det är att vi hjälper varandra och löser våra problem. Det är en positiv bok som gör en på riktigt gott humör. Jag kommer absolut att läsa nästa del i serien…
Recension: Stolthet och fördom (1813) av Jane Austen
Jag vet att detta är långt ifrån den enda gång jag nämnt att Jane Austen är en av mina absoluta favoritförfattare, och därför var det till min stora glädje som jag via antikvariat.net lyckades få tag i hennes mest berömda roman.
Handlingen i ”Stolthet och fördom” är vida känd och faktum är att jag visste de flesta av de stora episoderna och intrigerna innan jag läste. Hur som helst, så är detta historien om den kvicktänkta Elizabeth Bennet och den stolta godsägaren mr Darcy samt deras väg till kärlek och äktenskap.
På grund av förhastade slutsatser avskyr Elizabeth till en början mr Darcy, men då de lär känna varandra bättre övervinner hon sina fördomar och han gör avkall på sin stolthet, vilken var den egenskap hos honom som Elizabeth avskydde och dömde hela hans person för. På så sätt upptäcker de att de faktiskt älskar varandra.
Samtidigt har Elizabeths mor, den enfaldiga mrs Bennet, som största mål i livet att få sina fem döttrar bra gifta. Och förutom detta är kärlekshistorien mellan Elizabeths äldre syster Jane och mr Darcys vän mr Bingley en viktig del av berättelsen. Liksom Elizabeths viljekamp med Darcys osympatiska moster lady Catherine de Bourgh som motsätter sig hennes och systersonens äktenskap. Här förekommer även många underhållande bihandlingar som en med en skenhelig ung präst som är nära att gifta sig med Elizabeth och de yngre systrarna Bennets vilda flirtande med det lokala regementets stiliga officerare. Samt, ej att förglömma, ett mycket lyckligt slut.
Även om jag länge vidhållit att ”Stolthet och fördom” inte är min personliga Austen-favorit, och gör det ännu, så är det på flera vis en fantastiskt bra bok. Den är underhållande humoristisk och bitvis så romantisk att jag blev alldeles varm inombords och bara myste under läsningen – genskaper som får mig att gilla en bok på fler plan än att den är välskriven. Hela storyn är mycket välarbetad och genomtänkt, och på något vis så har alla episoder och svängningar en koppling till varandra på ett utomordentligt smart sätt.
Karaktärerna och det sätt som de gestaltas på är heller inte att förglömma, och om jag förstått det rätt så sägs det vara Jane Austens största styrka. Hennes karaktärer är lätta att känna igen, men att i denna bok lära känna dem in på skinnet gör man inte för lätt och snabbt och det är en bokegenskap jag tycker mycket om. Läsningen kräver lite ansträngning för att bli givande med denna bok. Jag känner att funderingar väcks, och på vissa av karaktärernas beteenden blir jag nästan arg – eller glad. Det måste visa att de är levande för läsaren.
Fler saker som jag gillar med ”Stolthet och fördom” är det lugna tempo som berättelsen drivs fram i, men det utan att bli tråkig (vilket jag tyckte att den var när jag som 16-åring försökte läsa den på engelska). Det är utan tvekan ett driv i berättelsen, och för mig är förmågan att skapa engagemang och underhållande episoder ur lugna situationer det som i mångt och mycket utgör en författares skicklighet (en bok behöver nödvändigtvis inte vara dramatisk och hyperspännande för att vara intressant). Jag är säker på att det är Jane Austens iakttagelseförmåga och känsla för detaljer och människor sociala samvaro som gör hennes böcker så bra.
Språket är också av en särdeles underbar sort. Kvickt, underfundigt och lite invecklat, men det på ett bra sätt. I språket sitter humorn och den milda ironi som Austen är känd för. Det är välformulerat och underhållande. Översättningen till just denna utgåva är dock lite klumpigt gjord med vissa formuleringsbrister och syftningsfel, men det överser jag denna gång.
Vad jag tror får mig att gilla Jane Austens böcker så mycket är blandningen av ljuv romantik, som dock inte blir för intim, och de ganska bitska sedesskildringarna. Förutom kärlek handlar det om minst lika mycket om hur människor beter sig mot varandra, men utan att verka överdrivet. Det är bra, och jag stämmer med lätthet in i lovprisningen av detta klassiska verk.
Recension: Var är Jane Eyre? (2001) av Jasper Fforde
Detta är den första bok på länge som jag valt att läsa helt av fri vilja – och som kommer från en samtida författare!
Först och främst måste jag säga att den här boken är så speciell att jag tror att man antingen kommer att gilla den – eller inte. Jag tillhör sidan som gillar den. Det är en fullkomligt galen historia där tid, rum och gränsen mellan verkligheten och fiktionen suddats ut. Med galen menar jag att den är rolig, och det på ett mycket intilligent sätt. Det är en blandad sci-fi och kriminalroman (deckare vill jag dock inte säga att det är, för vi får snart veta vem skurken är och alla mysko saker förklaras inte).
Handlingen är rätt komplicerad att sammanfatta, men jag ska försöka göra det ändå. Detta är den första boken om litteraturpolisen och agenten Torsdag Nesta och hennes rafflande arbete. Hon lever i ett Storbrittanien som inte är som på riktigt; Wales är en egen republik och Krimkriget pågår fortfarande, trots att året är 1985. Hennes förmåga att ta sig in i skönlitterära verk, och en uppfinning av hennes farbror som kan få folk att göra det samma är centrala delar för storyn.
Hennes fiende är ärkeskurken Acheron Hades (och han ÄR verkligen en ärkeskurk, med övermänskliga egenskaper), som kidnappar hennes farbror och hans uppfinning. När väl det är gjort plockar han och hans kumpaner ut en figur ur ett orginalmanuskript av Dickens som de har stulit, och mördar honom. Sedan kommer Hades på att han ska kidnappa självaste Jane Eyre ur Charlotte Brontes berömda roman med samma namn (som för övrigt inte alls slutar på samma sätt som i verkligheten). Och när han gör det blir det verkligen problematiskt.
Torsdag Nesta och hennes kolleger på litteraturroteln SO27 lyckas dock på ett så rafflande och raffinerat sätt ställa allt till rätta i slutet att jag inte kan återge det på ett rättvist sätt. De fritar hennes farbror som förstör sin uppfinning (så att den inte ska hamna i militärens och en styggelse som kallas Goliatkoncernens händer).
Men innan dess har Torsdag återfört Jane Eyre till romanen där hon hör hemma och dess hjälte Mr Rochester, och eftersom Hades hoppade in där också börjar en katt och råtta-lek som gör att Torsdag stannar i romanen under flera månader (hennes vänner utanför romanen upplever dock tiden så lång tid som det tar att läsa ”Jane Eyre”). Hon tänker vänta ut honom på något raffinerat sätt som slutar med en annorlunda tolkning av den berömda episoden med eldsvådan på Thornfield Hall. Hades dör inne i romanen ”Jane Eyre”! Men eftersom det är en jag-berättelse kommer det inte att märkas. Medan Torsdag är kvar inne i romanen passar hon på att ställa slutet tillrätta så att det blir det slut den verkliga boken har. Jane och Mr Rochester får varandra!
Samtidigt har Torsdag Nesta sin egen livshistoria. Hon är veteran från Krimkriget och under den tiden var hon tillsammans med en kille som hette Landen. Hon hade också en bror vid namn Anton, som stupade. När Landen beskyllde Anton för att ligga bakom ett enormt misstag på slagfältet blev Torsdag så arg på honom att hon gjorde slut. De sågs sedan inte på tio år, men återses i romanen. Det visar sig att Anton inte var oskyldig och efter en intrig med en elak fästmö slutar boken med att Torsdag och Landen gifter sig. Innan dess hade en arbetskamrat erbjudit henne att följa med honom till Ohio i samband med en anställning, men hon tackade nej. På slutet kommer den uppmärksamme läsaren att förstå att Torsdags historia är en lätt parafras på ”Jane Eyre”.
Dessutom är historien full av de vildaste galenskaper i stil med Monty Python och ”Liftarens guide till galaxen”! Torsdags pappa är flera hundra år gammal och kan både resa i tiden och stoppa den (men på något sätt existerar han ändå inte), och hans fru blir sur när han är otrogen med Lady Hamilton (som dog ungefär 150 år innan). Det förekommer också dronter som husdjursbyggsatser, en militant grupp som fångar meteoriter med baseballhandskar, faxar som man kan skicka pizzor i, japanska turister med kamera inne i ”Jane Eyre” och ett hotell där alla gäster heter Milton, samt massor av andra tokigheter! Dessutom har Mr Rochester en helt ny roll…
Den enda nackdelen med den här romanen var att humorn ibland blev för grotesk och vulgär, på gränsen till osmaklighet. Men annars var den helt underbart intilligent. Författaren låter karaktärerna hoppa in i skönlitterära verk och ändra dem, men utan att göra våld på historien i verken. Det är så att jag börjar fundera på vad man kan hitta på med en historia där saker lämnas åt läsaren, och ”Jane Eyre” får en helt ny innebörd! På ett surrealistiskt sätt berättar den här historien om vad som händer när författaren skiljs från sitt verk och verket börjar leva sitt eget liv. Den är rolig och smart komponerad som den är, men om man har läst Charlotte Brontes ”Jane Eyre” blir poängerna klockrena! Detta är en bok som sätter igån hjärnan. Början var klockren och underhållande, men mitten blev ett mycket konstigt parti. Uplösningen och slutet var spännande och extremt kul på samma gång, och det var ytterst svårt att sluta läsa där.
Men det finns underliggande teman som är allvarligare. Det är en rätt skarp kritik mot krig och militär samt mediapåverkning, storfinanser och girighet. Läs, så förstår ni hur allt hänger ihop. För jag kan verkligen rekomendera den här boken om man gillar galna infall och smarta omtolkningar av verklighet och fiktion. Och eftersom jag gillar det, så gillar jag den här boken skarpt, trots den ibland rätt absurda humorn!
Dessutom växlar berättarperspektivet mellan allvetande och jag-berättare. Det kan nog uppfattas som rörigt, för tempot är högt och storyn är fullpackad med diverse bihandlingar och inslag. Men jag lyckades hänga med i svängarna. En riktig tankenöt. Språket är också roligt, liksom anspelningarna på all klassisk litteratur.
