Recension: Hans majestäts drake (2006) av Naomi Novik
Som jag berättade i ett tidigare inlägg var detta en bok jag ”snubblade över” i en bokhandel på en liten ort och blev genast intresserad av den. ”Hans majestäts drake” är första delen i serien ”Temeraire” och är en fantasy som utspelar sig under Napoleonkriget. Eftersom just det är en historisk era som fascinerar mig blev jag genast intresserad, och rätt glad att se att det finns fantasy som INTE utspelar sig enbart under forntid och medeltid.
Romanen handlar om den brittiske kaptenen Will Laurence som hittar ett drakägg på ett franskt skepp som han och hans mannar har besegrat. När ägget kläcks dyker den intilligenta draken Temeraire upp och Laurence blir hans flygare. Han lämnar flottan och beger sig till en flygbas för att utbildas tillsammans med sin drake och snart är de inblandade i strider mot Napoleons franska drakkår (som är större än den engelska) och även en del intriger på hemmaplan. Men de övervinner det hela och det visar sig att Temeraire tillhör en ovanlig kinesisk drakras med fantastiska egenskaper, i slutet. Boken innehåller många färgstarka drakflygare – och drakar av olika fascinerande raser. Det hela är en blandning mellan europeisk krigshistoria och populärfantasy.
Konceptet med ett flygvapen bestående av drakar under Napoleonkrigen tycker jag är mycket intressant och fascinerande och i den här boken är det oerhört realistiskt skildrat – som om det vore en självklarhet att så är fallet. Visserligen gillar jag när fantasyinslag skildras på ett realistiskt sätt, men förutom drakarna finns inga andra inslag som känns som fantasy, och det blev faktiskt tråkigt i längden. Men jag gillar skarpt när det som är overkligt beskrivs som självklart, eftersom jag ibland får svårt med det tvivel som sådana här inslag brukar beskrivas med i vissa andra berättelser.
Jag ska villigt erkänna att jag blev en smula besviken på den här romanen; jag hade förväntat mig mer. I början var den riktigt bra, men den blev tyvärr för monoton för att vara underhållande mot slutet. I stort sett hela berättelsen utspelar sig i samma miljö. Det kan vara bra i en del fall, men här gjorde det att jag tappade intresset. Den skulle ha vunnit på att beskriva fler miljöer än den militära. Det hände saker, men det var ungefär de samma. Så det drar också ner omdömet.
Bra var dock det psykologiska djup som fanns hos karaktärerna, där inberäknat drakarna, och vänskapen som växer fram mellan Laurence och hans drake är en mycket finstämd del av berättelsen, som också är ganska framträdande. Samvaron mellan kamraterna och drakarna på flygbasen känns också trovärdig och tämligen engagerande. Men jag fastnar ändå inte för dem, så det är ytterst tveksamt om jag kommer att läsa fortstättningen i denna serie. En annan nackdel var att kapitlen var alldeles för långa.
Men språket som författaren använder sig av är otroligt fint och ger berättelsen en känsla av 1800-talslitteratur. Miljöerna, människorna och, inte minst, drakarna och de olika drakraserna, beskrivs så pass ingående – men effektivt, så att det är lätt att se allting framför sig. Men jag får ändå inget större djup i denna berättelse, trots de psykologiska skildringarna och det välformulerade språket. Jag blir inte engagerad eller berörd, men det är trots det än välskriven bok och en intressant vinkling av världshistorien. Så det är ändå en ganska bra bok.
En barockklänning ca. 1680 till Annissa (inspirerad av Molières Den girige)
Klicka här för dockan.
Jag hade planerat att posta den här fina barockklänningen tidigare i veckan, men jag fick förhinder. Men bättre sent än aldrig, så jag postar den nu istället.
Dramatikavsnittet i litteraturvetenskapskursen fortsätter – och i måndags diskuterade vi Molières klassiska komedi Den girige. En pjäs om en sniken snåldjåp och hans barns äktenskapstrubbel. Den gamla klassiska visan, men faktum är att det är väldigt roligt, trots att det är lite ”dammigt”. Mycket av det roliga består i rappa repliker och munhuggeri (faktum var att vi på seminariet fick läsa högt i dialogen mot varandra, och då kom de komiska elementen verkligen till sin rätt).
Förutom Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” var ”Den girige” den enda komedin som ingick i kurslitteraturen - allt annat är tragedier och sorgespel (i ärlighetens namn ruskigt stereotypt, och det kom upp till diskusion faktiskt). Mycket därför är inte dramatiken lika rolig som epiken (romanerna och dess föregångare). I en roman kan man blanda roligt och tragiskt mycket friare än i en teaterpjäs, oftast. Nog talat om det – det är inte det inlägget i första hand handlar om.
Molière verkar ha skrivit för sin samtid, och hans tid var 1600-talet; den franska barockperioden. En rätt fascinerande period i historien där kulturen stod högt i centrum, med anledning av den berömde Solkonungen Ludvig XIV och hans hov på slottet i Versailles. Jag minns att jag på högstadiet skrev en uppsats om det slottet, för övrigt. Modet under denna period var också alldeles särdeles speciellt. Mycket påkostat och svulstigt. Och om sanningen ska fram tycker jag att barockdräkterna är både snygga och ganska fula på samma gång.
Dagens klänning till Annissa är baserad på en stil som var på modet under 1680-talet, ungefärligt. Jag kan inte garantera att den är helt historiskt korrekt (särskilt frisyren var knivig), men jag har löst baserat den från denna bildkälla. Jag har även hämtat inspiration såväl som research från denna bok. Den här typen av klänningar brukar förekomma i uppsättningar av Molières pjäser, och det var därför jag passade på att rita en barockklänning, något jag planerat ett tag. Den passar bra för någon av de båda unga kvinnliga rollerna i ”Den girige”.
En fantasyinfluerad empireklänning till Annissa (inspirerad av två nya böcker i bokhyllan)
Klicka här för dockan.
Dagens klänning till min bloggklippdocka är en sammanslagning av två nya böcker jag införskaffat, som har det gemensamt att de båda utspelar sig under empireeran. Men sedan slutar likheterna ganska rejält.
Den första boken som det handlar om är Jane Austens klassiker ”Stolthet och fördom” som jag tack vare antikvariat.net äntligen lyckades få tag på i förra veckan, till min stora, stora lycka! Den var förvånansvärt svår att få tag i, och den verkar ha utgått i tryck (synd). Och eftersom jag har som målsättning att samla alla Jane Austens sex romaner (plus några till) har jag nu bara en bok kvar som fattas. ”Stolthet och fördom” tycker inte jag personligen är Jane Austens bästa, men den är en riktig klassiker och jag tror inte någon fan av hennes böcker kan vara utan den i bokhyllan! Alla som är på jakt efter en svårfunnen boktitel måste känna igen lyckan av att äntligen få tag på den! För ett tag sedan hittade jag ”Mansfield park” tack vare samma webbplats; som jag för övrigt verkligen kan rekomendera! Skriv in din titel och se vilka antikvariat som har den, och beställer du skickar de den direkt till dig. Snabbt verkar det gå också, i alla fall från det antikvariat där de hade ovan nämda titlar.
Den andra boken är av en nutida författare och är en fantasyroman som jag just nu läser på min fritid. Det är ”Hans majestäts drake” av Naomi Novik, och det är första delen i serien ”Temeraire”. Det var en bok jag ”snubblade” över i bokhandeln på den lilla ort där min mormor och morbror bor, och även om jag aldrig hört talas om vare sig författaren eller titlarna som blev jag genast intresserad. Jag har läst ungefär 120 sidor i den, och eftersom jag tycker den är bra kommer så småningom en recension.
”Hans majestäts drake” utspelar sig under Napoleontiden, den enda skillnaden är att arméerna i Frankrike och England har drakar till hjälp. Man skulle kunna säga att de är ett slags flygvapen, och varje drake har en egen flygare och de båda är oerhört bundna till varandra (jag berättar mer i recensionen). När jag såg att det var en fantasy som utspelade sig under empire- eller regencyeran blev jag eld och lågor!
Jag tror egentligen att fantasy är en gengre jag gillar, men jag hyser agg mot att så många av de romanerna verkar utspela sig under medeltiden och forntiden. Men varför det är så kan jag inte svara på. Jag hade aldrig anat att det fanns en fantasyroman som var förlagd till Napoleontiden – och som dessutom i språket har en viss likhet med Jane Austen, faktiskt! Det är kul att bli possitivt överraskad och snubbla över litterära godbitar!
Just den här klänningen passar bättre till den sistnämnda boken, trots att det mest är militära miljöskildringar som förekommer och många av de kvinnliga karaktärerna är klädda i manskläder. Men jag passar på att inspireras till en ny empireklänning i alla fall. Stilen är lite för dramatisk för Jane Austen’s berömda ”Stolthet och fördom”-hjältinna Elizabeth Bennet, skulle jag tro.
Recension: Var är Jane Eyre? (2001) av Jasper Fforde
Detta är den första bok på länge som jag valt att läsa helt av fri vilja – och som kommer från en samtida författare!
Först och främst måste jag säga att den här boken är så speciell att jag tror att man antingen kommer att gilla den – eller inte. Jag tillhör sidan som gillar den. Det är en fullkomligt galen historia där tid, rum och gränsen mellan verkligheten och fiktionen suddats ut. Med galen menar jag att den är rolig, och det på ett mycket intilligent sätt. Det är en blandad sci-fi och kriminalroman (deckare vill jag dock inte säga att det är, för vi får snart veta vem skurken är och alla mysko saker förklaras inte).
Handlingen är rätt komplicerad att sammanfatta, men jag ska försöka göra det ändå. Detta är den första boken om litteraturpolisen och agenten Torsdag Nesta och hennes rafflande arbete. Hon lever i ett Storbrittanien som inte är som på riktigt; Wales är en egen republik och Krimkriget pågår fortfarande, trots att året är 1985. Hennes förmåga att ta sig in i skönlitterära verk, och en uppfinning av hennes farbror som kan få folk att göra det samma är centrala delar för storyn.
Hennes fiende är ärkeskurken Acheron Hades (och han ÄR verkligen en ärkeskurk, med övermänskliga egenskaper), som kidnappar hennes farbror och hans uppfinning. När väl det är gjort plockar han och hans kumpaner ut en figur ur ett orginalmanuskript av Dickens som de har stulit, och mördar honom. Sedan kommer Hades på att han ska kidnappa självaste Jane Eyre ur Charlotte Brontes berömda roman med samma namn (som för övrigt inte alls slutar på samma sätt som i verkligheten). Och när han gör det blir det verkligen problematiskt.
Torsdag Nesta och hennes kolleger på litteraturroteln SO27 lyckas dock på ett så rafflande och raffinerat sätt ställa allt till rätta i slutet att jag inte kan återge det på ett rättvist sätt. De fritar hennes farbror som förstör sin uppfinning (så att den inte ska hamna i militärens och en styggelse som kallas Goliatkoncernens händer).
Men innan dess har Torsdag återfört Jane Eyre till romanen där hon hör hemma och dess hjälte Mr Rochester, och eftersom Hades hoppade in där också börjar en katt och råtta-lek som gör att Torsdag stannar i romanen under flera månader (hennes vänner utanför romanen upplever dock tiden så lång tid som det tar att läsa ”Jane Eyre”). Hon tänker vänta ut honom på något raffinerat sätt som slutar med en annorlunda tolkning av den berömda episoden med eldsvådan på Thornfield Hall. Hades dör inne i romanen ”Jane Eyre”! Men eftersom det är en jag-berättelse kommer det inte att märkas. Medan Torsdag är kvar inne i romanen passar hon på att ställa slutet tillrätta så att det blir det slut den verkliga boken har. Jane och Mr Rochester får varandra!
Samtidigt har Torsdag Nesta sin egen livshistoria. Hon är veteran från Krimkriget och under den tiden var hon tillsammans med en kille som hette Landen. Hon hade också en bror vid namn Anton, som stupade. När Landen beskyllde Anton för att ligga bakom ett enormt misstag på slagfältet blev Torsdag så arg på honom att hon gjorde slut. De sågs sedan inte på tio år, men återses i romanen. Det visar sig att Anton inte var oskyldig och efter en intrig med en elak fästmö slutar boken med att Torsdag och Landen gifter sig. Innan dess hade en arbetskamrat erbjudit henne att följa med honom till Ohio i samband med en anställning, men hon tackade nej. På slutet kommer den uppmärksamme läsaren att förstå att Torsdags historia är en lätt parafras på ”Jane Eyre”.
Dessutom är historien full av de vildaste galenskaper i stil med Monty Python och ”Liftarens guide till galaxen”! Torsdags pappa är flera hundra år gammal och kan både resa i tiden och stoppa den (men på något sätt existerar han ändå inte), och hans fru blir sur när han är otrogen med Lady Hamilton (som dog ungefär 150 år innan). Det förekommer också dronter som husdjursbyggsatser, en militant grupp som fångar meteoriter med baseballhandskar, faxar som man kan skicka pizzor i, japanska turister med kamera inne i ”Jane Eyre” och ett hotell där alla gäster heter Milton, samt massor av andra tokigheter! Dessutom har Mr Rochester en helt ny roll…
Den enda nackdelen med den här romanen var att humorn ibland blev för grotesk och vulgär, på gränsen till osmaklighet. Men annars var den helt underbart intilligent. Författaren låter karaktärerna hoppa in i skönlitterära verk och ändra dem, men utan att göra våld på historien i verken. Det är så att jag börjar fundera på vad man kan hitta på med en historia där saker lämnas åt läsaren, och ”Jane Eyre” får en helt ny innebörd! På ett surrealistiskt sätt berättar den här historien om vad som händer när författaren skiljs från sitt verk och verket börjar leva sitt eget liv. Den är rolig och smart komponerad som den är, men om man har läst Charlotte Brontes ”Jane Eyre” blir poängerna klockrena! Detta är en bok som sätter igån hjärnan. Början var klockren och underhållande, men mitten blev ett mycket konstigt parti. Uplösningen och slutet var spännande och extremt kul på samma gång, och det var ytterst svårt att sluta läsa där.
Men det finns underliggande teman som är allvarligare. Det är en rätt skarp kritik mot krig och militär samt mediapåverkning, storfinanser och girighet. Läs, så förstår ni hur allt hänger ihop. För jag kan verkligen rekomendera den här boken om man gillar galna infall och smarta omtolkningar av verklighet och fiktion. Och eftersom jag gillar det, så gillar jag den här boken skarpt, trots den ibland rätt absurda humorn!
Dessutom växlar berättarperspektivet mellan allvetande och jag-berättare. Det kan nog uppfattas som rörigt, för tempot är högt och storyn är fullpackad med diverse bihandlingar och inslag. Men jag lyckades hänga med i svängarna. En riktig tankenöt. Språket är också roligt, liksom anspelningarna på all klassisk litteratur.
En klänning i renässansstil inspirerad av Shakespeares dramer till Annissa
Klicka här för dockan.
Litteraturvetenskapskursen har nu kommit att handla om världsdramatiken och dess historia. Det är roligt och intressant, men inte riktigt lika roligt och intressant som när det handlade om romaner och noveller tidigare i vår. Fördelen är dock att tempot har lugnat ner sig en smula.
Jag har tagit mig igenom de stora grekiska dramerna (tragedierna) och det var inget som direkt föll mig i smaken (fast de var intressanta att tala om). Men nu är det ganska mycket roligare, för denna vecka är det Shakespeare som gäller för hela slanten! Jag vet inte varför, men just Shakespeares dramer är något som jag gillar; de är mustiga, de är dramatiska och dialogerna är enormt vackra! Det är Hamlet, Macbeth och En midsommarnattsdröm som ska läsas, och jag har hunnit med Macbeth och halva Hamlet. En midsommarnattsdröm har jag redan läst en gång (på gymnasiet), och det är en av mina personliga favoriter när det gäller klassisk litteratur.
Faktum är att det endast var böcker av Shakespeare som jag var intresserad av att köpa för denna kurs, all annan litteratur har jag lånat. Det är lite ovant att läsa dramatik (allt är dialog), men det går fortare än vanliga böcker och man vänjer sig efter att tag. Det har faktiskt en egen sorts charm att läsa teater.
Visserligen är Shakespears dramer ganska överdrivna för en modern iakttagare, men det finns så mycket inspiration och teman att hämta ur dem att jag tror att det är därför jag gillar dem. De verkar nästan fungera som en sorts inspirationsbank, upplever jag (jag skriver nämligen själv). Karaktärerna är också värda ett eget kapitel. En gång såg jag en Shakespearepjäs, nämligen komedin Trettondagsafton.
Så därför var det ganska enkelt att välja att rita en renänssansklänning till Annissa, eftersom renässansen var den tidsera som Shakespeare levde under och som många av hans dramer utspelar sig i. Det var dock svårare att välja modell, eftersom renässansen är en modeera som jag inte är så väldigt bra på. Denna modell är en egen design och baserad på en stil som var på modet i början av 1500-talet (men jag kan inte garantera att den är historiskt korrekt). Färgsättningen var heller inte helt lätt att välja, men resultatet blev jag mycket nöjd med. Renässansklänningarna verkar vara väldigt färgstarka och pråliga.
Klänningen här är inte ritad för någon specifik Shakespearekaraktär, men jag tror den skulle passa för någon av hans unga mogna (ej oskuldsfulla) kvinnoroller som Ofelia i Hamlet, eller Hermia eller Helena i En midsommarnattsdröm. Det finns säkerligen många fler kandidater, men jag tog de som förekommer i de dramer som jag läser just nu som exempel.
Jag kan inte se det som omöjligt, snarare tvärtom, att jag så småningom kommer att rita klippdockor föreställandes Shakespearekaraktärer. Jag kommer nog att köpa mer av hans dramer i bokform (det finns en del). De är både underhållande att läsa och inspireras av, och roliga att ha just för att de är klassiker.
