En vinröd empireklänning till Annissa (ritad av det faktumet att jag längtar efter en bra bok, som något av Jane Austen)
Klicka här för dockan
Efter två outlästa böcker på raken, den första av Maeve Binchy och den andra av Alexander McCall Smith (som jag verkligen trodde skulle vara bra eftersom jag älskade ”Damernas detektivbyrå” och gillar författaren) är jag tämligen frustrerad.
Felet med Maeve Binchys bok är att den hade ett hutlöst oelegant språkbruk och använde utslitna teman och Alexander McCall Smiths bok skulle ha varit bra om det inte hade varit för de halvpsykotiska, knäppa och otrevliga karaktärerna som inte gick att identifiera sig med. Men det är författarskicklighet det med, att lyfta fram det motbjudande hos karaktärerna till den milda grad att man vill att de ska dra åt helvete och slutar läsa, fast hundra sidor återstår.
Den här frustrationen kommer sig av att jag inte vågar läsa något nytt av rädsla för att det också ska visa sig vara något jag inte tycker om, men samtidigt vill jag läsa, för jag älskar det och finner inspiration där, och då jag studerar hinner jag inte läsa lika mycket som ”bokbloggarkollegorna”! Nej, troligen kan det hända att jag just nu behöver läsa om något för att få tillbaka läslusten, eller ta ett ”säkert kort” som Jane Austen. På tal om henne så har jag två olästa böcker av henne i bokhyllan, ”Mansfield Park och ”Emma” (Emma försökte jag mig på första gången då jag var 14, men jag var nog för ung för det då).
Så för att uppmuntra mig själv någorlunda kom jag på att jag skulle skriva om de här problemen samtidigt som jag postade den här vinröda empireklänningen med guldfransar till Annissa. Idén till den här klänningen kom då jag såg en vinröd lampskärm med pärlfrans i en lampaffär i helgen, och då gick det fort! Jag har så lätt att få idéer, och kan få de av de mest varierande ting.
Jag skulle tro att det här är en afton – eller middagsklänning, och troligen kommer jag att ”spara” modellen till någon av de Jane Austen-karaktärer jag planerar att rita. Och där tror jag mig veta vem den skulle passa till – den högfärdiga, struntförnäma och inte så lite elaka Caroline Bingley i ”Stolthet och fördom”! Jag tror inte att jag behöver motivera det valet, den som läst boken förstår.
Det har blivit många empireklänningar till Annissa, men så är det min favoritera också. Fast för variationsrikedomens skull borde jag ta och rita lite mer kläder från andra eror med. Ett tag i sommar planerade jag att rita klippdockor ämnade för att bära empirekläder, både kvinnor och män, men jag blev inte riktigt nöjd med dockorna. Idéen har jag dock kvar.
Tematrio – omslag
Den här veckan frågar Lyran efter böcker med omslag som på något vis berört oss, för att de är vackra, fula eller beskriver bokens innehåll väl.
Här är mina tre val:
1 ”Krig och fred” av Leo Tolstoj, den nyaste utgåvan av Bonniers. Jag älskar det här omslaget för dess stilfulla elegans och lek mellan blå och röda toner, och med guldtext. Den tvådelade bilden påminner mig lite om en filmaffisch, men med vackrare bilder. Och, ja, jag tycker bilden fångar den klassiska bokens innehåll väl med den vackra salongen upptill och slagfältsbilden nertill. Det här är faktiskt det allra vackraste omslaget i min bokhylla, om jag får säga det själv!
2. ”Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith. Jag blir på rysligt glatt humör när jag ser det här färgglada, och enligt mig mycket estetiskt tilltalande omslaget. Det speglar den varma afrikanska stämningen i boken hur bra som helst. Också ett av mina favoritomslag i hyllan.
3. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf. Egentligen beskriver inte det här omslaget bokens innehåll särskilt bra, men jag älskar det i alla fall, för dess estetiska och eleganta ”gammaldagsmoderna” komposition. Det ser ut lite som ett snyggt tyg eller pärm till en dyrare skrivbok. Jag bara älskar mönstret, och när jag tänker efter fångar det nog lite av en sorts ”Selma – anda”.
Annissas fantasyinspirerade ”prinsessklänning” (inspirerad av mitt nyupptäckta intresse för folksagor)
Klicka här för dockan.
Den här sommaren kom jag på att, för att få hjälp att finna inspiration till framtida berättelser, läsa gamla folksagor. Och då inte de där allra mest kända som ”Törnrosa, Askungen” och ”Snövit” som alla kan utantill, utan de mer okända, och i det här fallet huvudsakligen nordiska. Först lånade jag på biblioteket, men sedan fann jag några olika sagoböcker (märk väl att de jag intresserade mig för inte stod på barnavdelningen utan i avdelningen för folkdiktning på biblioteket och lika de jag köpt) för egen del.
Jag hittade en rolig samling med sagor från hela världen på ett antikvariat/antikbod under en hemresa från Jämtland för en billig summa. Och sedan köpte jag den här pärlan på Adlibris, som verkligen ger mycket för pengarna! Förutom sagor innehåller den vackra illustrationer och ett mycket intressant förord där det bland annat berättas att både Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf tog inspiration från folksagor de hört som små och tyckte om till sina klassiska verk. Sedan tror jag att jag någon gång ska skaffa mig den här, och jag hoppas inte att det är samma sagor. En pocketutgåva vore bra, för en saga är en snabbt avslutad läsning som passar bra vid sänggåendet eller på en av alla de pendlingsresor jag gör i min vardag.
Folksagorna är ofta överdrivna i sina magiska inslag, men jag dras ändå mycket mer till dem än den så kallade populärfantasyn, för de innehåller något gammalt men samtidigt skimrande och tidlöst, och – hur ska jag kalla det, ”finstämt” över sig. Även om jag läser sagor mest som inspirationskällor så är de ibland underhållande bara som de är, som berättelser, och det särskilt i den första boken jag länkade till – där de har blivit aningen språkligt omarbetade. De svenska folksagorna är en fin gammal kulturskatt, och det är synd att få svenska samtida författare verkar ha kontakt med dem – men ge mig gärna synpunkter, om det skulle vara fel, och kanske även tips!
Jag ska också berätta att jag var helt galen i klassiska sagor som barn, men jag levde i en tid då det tydligen inte var helt ”okej” att gilla sagor, och jag blev retad för det. Och i flera år brydde jag mig inte om dem alls, men nu har jag hittat intresset åter - men i en lite annan skepnad.
Så, jag lät sagotemat inspirera mig till dagens klänning för min bloggklippdocka. Jag ska inte nämna så mycket om den, förutom att säga att modellen blev betydligt bättre än jag tänkte mig, och redan då såg jag den som bra. Det är en klänning för en prinsessa ur denna sagovärld, och den blev allt mer medeltidsinfluerad än jag väntade mig, men det gillade jag.
Jag älskar den smaragdgröna färgen, och från början tänkte jag att de avvikande färgdetaljerna skulle vara vita, men så fann jag att den rosa och olivgröna blandningen utgjorde en betydligt intressantare och fantasifullare färgkombination. Och fantasifullt, det ska det ju vara när det handlar om sagor…
En klänning inspirerad av lönnlöv och silverpilblad till Annissa
Klicka här för dockan
Härom veckan var jag ute och promenerade mellan högskolan och centralsationen i Gävle, vilket jag för övrigt har för vana att göra, och fick på ett ställe se en eldröd lönn framför en silverpil (som tydligen egentligen heter vitpil) i en särskild vinkel - och jag fann där en obeskrivligt vacker färgkombination! Och givetvis blev jag inspirerad till att rita en klänning i eldrött och silvergrågrönt, eller pilbladsgrönt som jag hellre kallar färgen, och så tyckte jag att det allt var dags att rita något nytt till bloggklippdockan Annissa – som inte fått något nytt sedan i början av sommaren!
Så det blev den här sagoaktiga klänningen, där min avsikt var att inte bara återge den makalösa färgkombinationen utan också avbilda formen på de olika trädens blad i modellen, så jag hoppas alla kan se att det förekommer lönnlöv och pilblad i den nu. Och jag är nöjd med den, naturligtvis, men färgkombinationen blev inte riktigt så sprakande som den var i verkligheten, men det är väl nästan omöjligt att få till något sådant. Om halsbandet som hör till denna klänning ska jag även tillägga att det är inspirerat av mitt senaste halsbandsinköp som är snarlikt.
Jag har alltid tyckt om hösten, med dess klara luft och kravlöshet samt givetvis alla brinnande skogar. Och särskilt lönnar, som kan få hur fantastiska färger som helst – alltifrån solgult till vinrött! Silverpilar har jag dock inte sett byta färg på hösten, men att ett träds löv kan se ut som silver är fantastiskt vackert! Och inte behöver man gå ut särskilt långt i naturen för att se vackra saker så här års, det räcker med en stadspromenad och en iakttagande blick…
Recension: Rovfåglarnas tid (2005) av Elisabet Nemert
Så, det är hög tid att skriva en recension på en av de böcker jag läste under sensommaren, som jag totalt glömt bort att skriva om fram tills nu. ”Rovfåglarnas tid” av Elisabet Nemert var en bok jag hittade på bokrean men inte var helt säker på att jag ville ha, men funderade över natten och återkom nästa dag för att köpa den. Och det var faktiskt en bra bok, trots dess många brister.
Historien handlar om den engelska prästdottern Angelica Blake som följer sin väninna grevedottern Diana till Frankrike, där Diana ska gifta sig med en konservativ och (visar det sig senare) ondsint fransk greve – och det mitt under brinnande revolution!
Under berättelsens gång vidgar Angelica sina livserfarenheter genom en mängd dramatiska äventyr som för henne till Paris och revolutionens hjärta, och får lära sig vad medkänsla och mod betyder. Hon har också en ovanlig förmåga att se in i framtiden, som hon lär sig se som inte enbart negativ, och så stöter hon gång på gång ihop med den unge skicklige läkaren David Duchamp, som hon blir förälskad i och gifter sig med. Vad gäller handlingen ska jag också tillägga, kanske lite fräckt, att slutet är toklyckligt, nästan lite som i en Hollywoodfilm.
Jag har sedan högstadieåldern haft en stor fascination för franska revolutionen och hela den tidens anda, och det utgör en mycket spännande bakgrund i den här romanen, och faktum är att historien nog är beroende av den för många av de mest spännande händelserna har att göra med revolutionen. Sagt i klartext är (så vitt jag vet) den verkliga världshistorien välintegrerad i handlingen. Problemet är dock att författaren så gärna verkar vilja förklara för mycket om det historiska, och därför låter romanen stundtals lite som en historiebok från högstadiet eller gymnasiet. Jag ska också tala om att de första 20, 30 sidorna i boken var extremt tröglästa, och jag var nära att tappa intresset helt, men sen tog det sig.
Men den spännande och dramatiska historien grep tag i mig, och så karaktärerna (speciellt den manlige huvudpersonen David som jag blev lite så där svärmiskt förälskad i), och ett annat plus är den klassiska romantiken. Men jag måste dela ut lite småminus till alla klichéer, för även om många av dem bara kryddade handlingen var det många som kändes onödiga. Exempelvis är det alldeles för mycket fokus på Angelicas ockulta förmåga att sia in i framtiden, som till slut känns överdriven. Och så återkommer vissa element så många gånger att det blir tjatigt.
Fast en annan sak jag uppskattade var den livsvisdom och människoklokskap som författaren vävt in i alla spännande episoder, för min analys av saken är att man lättare tar till sig sådana där sensmoraliska och reflektiva budskap om historien de förekommer i är spännande. Jag tycker dessutom om berättelser med sensmoraliska budskap, och har alltid gjort. Och även om mycket av det författaren beskriver är nära nog plattityder och klichéer så är det inte så illa att bli påmind om dem emellanåt. Språket är lätthanterligt och enkelt, men känns stundtals ganska nybörjaraktigt. Det är ingen större skicklighet i det, men jag gillar det ändå, på något vis.
Slutligen ska jag säga att ”Rovfåglarnas tid” var en bok jag gillade för dess handling och karaktärer, men hantverksmässigt och språkligt har den faktiskt ganska mycket att önska. Men alla vet ju att det inte alltid är den tekniskt välarbetade litteraturen som tilltalar. En ganska halvdant skriven bok kan beröra om berättelsen tilltalar. Detta var en sådan bok, och faktum var att jag kände mig på glatt humör när jag slog igen pärmarna.
Recension: Damernas detektivbyrå (1998) av Alexander McCall Smith
Det här är en bok jag länge velat läsa, och jag är mycket glad att det äntligen blev av. Jag är absolut ingen deckarälskare, men ”Damernas Detektivbyrå” är inte som andra deckare heller tack vare alla dess inslag av värme och livsklokhet. Det är också den första boken serien ”Damernas detektivbyrå”.
Boken handlar om Botswanas första kvinnliga privatdekektiv Mma Precious Ramotswe och de fall hon tar sig an, som nog snarare är att betrakta som problem än som brottsfall. Det är kvinnor som vill att hon ska söka upp deras försvunna makar, människor som vill ha hennes hjälp med att uppdaga försäkringsbedrägerier samt en massa andra fall, vilka hon på sitt alltid lika raffinerade och intilligenta sätt löser, och hon gör det med medkänsla och klokskap. Mma Ramotswe är en kvinna som flödar över av visdom och list. Och hon är dessutomen en människokännare av stora mått.
Men hon känner sig mycket ensam, för efter ett mycket olyckligt äktenskap vågar hon inte lita på män. Däremot har hon en mycket nära vänskap med milmekanikern J.L.B Matekoni, som är förälskad i henne, men Mma Ramotswe vill leva för sig själv. Men parallellt med ett fall med en kidnappad pojke, som lyckligtvis åtefinns i livet, växer kärleken till sig och slutligen accepterar hon hans frieri. Fast det är inte relationen med denne man som är huvudhandling i denna bok, utan alla de fall Mma Ramotswe tar sig an och sättet som hon gör det på. Det handlar också ganska mycket om hur hon överlistar dominanta män på sitt mänskligt varma sätt. Att tillägga handlar de första femtio sidorna i boken om Mma Ramotswes uppväxt fram tills det att hon skaffar sin detektivbyrå, och hennes fars finstämt sorgliga, men ej tragiska, levnadsöde.
Först och främst ska jag säga att jag hade förväntningar på den här boken, men de överträffades! Och det är alltid kul när det händer. Det här är en bok vars karaktärer och miljöer jag inte kan annat än känna stora sympatier för. Exempelvis är Mma Ramotswe en av de mest sympatiska huvudkaraktärer jag lärt känna på länge, så därför är det så kul att det finns så många fler böcker om henne. Hon är något av en feminist, men hon är det på ett mycket sympatiskt och artigt sätt, och glömmer aldrig bort att visa andra hänsyn. Boken skildrar Afrika (närmare bestämt Botswana), men inte det eländiga Afrika med svält och sjukdomar utan det progressiva och glada, och de människor som lever där. Det känns upplyftande och tänkvärt.
Inte heller är det överdrivet starka kontraster i människoskildringarna, för även de elaka typerna (som dock är i minoritet) skildras på ett sätt så att man om inte tycker om dem så i alla fall får förståelse för dem. Jag uppskattar den sortens människoskildring något enormt, och likaså det försoningsbudskap som jag finner mellan raderna i denna bok. Handlingen är stillsam, men tack vare all snyggt förmedlad livsklokhet, sofistikerad humor och samvaroskildringar blir det underhållande; och det mycket, dessutom. Boken blir lite som en vän, eller hur jag ska uttrycka det. Vad mer bra är, är att saker och ting inte är överdrivet tillrättalagda, utan handling och karaktärer känns naturliga och trovärdiga, även om det ofta flödar över av kreativitet.
Språket i boken är ledigt, men välformulerat. En bra kombination som jag tror är mycket anledningen bakom det faktum att det är så lätt att tränga sig in i Mma Ramotswes och hennes medmänniskors liv och känna med dem. Miljön är också mycket levande beskriven, det nästan känns som att man är på plats. Ofta gillar jag utsmyckade och vackra språk, men i den här sortens människoskildringar är den enkla stilen den bästa. Det är jordnära, men på ett underhållande sätt. För mellan raderna förmedlas mycket visdom och humor. Jag skulle nog vilja säga att språket är sympatiskt, precis som boken i sin helhet.
Slutligen vill jag säga att ”Damernas detektivbyrå” är en mycket bra bok om det att vara människa och att bry sig om andra, samt hur viktigt det är att vi hjälper varandra och löser våra problem. Det är en positiv bok som gör en på riktigt gott humör. Jag kommer absolut att läsa nästa del i serien…
Enkät om läsvanor
Snubblade över den här läsenkäten hos Vixxtoria på Om böcker som jag inte hunnit läsa:
Det är nog mest för att jag tycker det är så oerhört roligt att läsa! Sedan så har jag en sådan barnslig förtjusning i att recensera det mesta jag läser, också det bara för att jag tycker det är kul! Det är så kul att ta del av andra världar, livsstilar och fantasier!
!Tematrio – kalas
Lyran har en rolig bokutmaning varje vecka där man ska lista tre böcker som på något vis passar in på veckans valda tema. Den här veckan är det kalas och festligheter i litteraturen som gäller. Och här är mina val:
1. Vem minns inte ”Taberaset i Katthult”? Visserligen har jag bara sett filmen, men det är ju ändå från litteraturens värld, och den berättelsen är alltid lika underbar att ta del av. Så mycket värme, omtanke och medmänsklighet Emil och Alfred visar de stackars svultna fattighjonen! Sedan är det så kul att se hur Komandoran får på plytet! Det är nog en av mina Astrid Lindgren-favoriter, denna härliga berättelse!
2. Julmiddagen på Ekeby i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Också en julfest, fast av ett helt annat slag än det ovannämnda. Dramatiken, rivaliteten och spänningen är tät, och beskrivet på ett så utomordentligt vackert och mustigt språk! Det är här majorskan förvisas, och jag skulle nog vilja hävda att det är den här julmiddagen som är den riktiga inledningen av den boken.
3. Alla fylleslag i Mikael Niemis ”Populärmusik från Vittula”. Särskilt minns jag släktfesten där de gamla gubbarna dricker sig redlösa och det där bröllopet. Det är hutlöst äckligt och vidrigt, men så underhållande berättat! Den alkoholkonsumtionen glömmer man inte i första taget!
Recension: En herrgårdssägen (1899) av Selma Lagerlöf
Det är nyligen som jag upptäckt vilken fantastisk författare Selma Lagerlöf är, och under sommarens besök på hennes hem Mårbacka köpte jag i bokhandeln där den här finstämda lilla boken.
”En herrgårdssägen” handlar om studenten Gunnar Hede som hellre spelar fiol än ägnar sig åt studerna. När han får reda på att hans familjegods Munkhyttan på grund av dåligt ekonomiskt läge riskerar att gå till försäljning beslutar han sig för att göra allt han kan för att hindra det ödet. Han ger sig ut för att driva gårdshandel, men efter svåra händelser gör detta honom sinnessjuk. Visserligen fortsätter han sin verksamhet och får snart in så mycket pengar att Munkhyttan kan räddas, men även efter det driver han runt i byarna med sin kappsäck och fiol.
Så händer det att han stöter på den unga och osjälviska Ingrid som han räddar från en för tidig död. Snart visar sig ödet för henne och talar om att hennes uppdrag är att frälsa Gunnnar från hans sjukdom, och så blir det. Genom sin kärlek botar Ingrid Gunnar, och slutligen kan han besvara den kärleken. Det är i mångt och mycket även en berättelse om mänskliga relationer och bemötandet av de ”annorlunda”.
Först och främst ska jag tala om att jag verkligen kom att tycka om den här boken. Det är en slags insiktsfull psykologisk skildring i sagogestalt. Hela den här berättelsen är lite som en folksaga, fast med sina betydligt mer jordnära och realistiska inslag. Jag skulle nog vilja säga att det är en variant på ”Skönheten och odjuret”-temat, och en mycket finstämd sådan. Det är något mystiskt skimmrande i den här boken som sög mig fast. Det är något sagolikt som jag tycker om.
Men det sagolika i den här boken är ändå nedtonat på ett elegant sätt som också känns genomtänkt och intilligent. Det blir helt enkelt inte för mycket, men inte för lite heller. Sagostämningen är difus och ganska ogreppbar, men den finns där. Det är konstnärligt och suggestivt, och jag beundrar verkligen förmågan att kunna åstadkomma en sådan osynlig men ändå så tydligt framträdande stämning i en bok.
Berättelsen är inte spännande i den bemärkelsen, men den berör mig och engagerar för att den är så finstämd och vacker, med sitt varma och ljusa kärleksbudskap. Men så är jag den sort som föredrar finstämdhet framför ren spänning. Och även om det inte händer så mycket så är alla skildringar av huvudkaraktärernas känslor, tankar och drömmar så livfulla att historien sveper fram i en riktigt behaglig hastighet. En sak som är särskilt intressant är beskrivningen av Gunnars sinnessjukdom – jag tycker mig förstå hur han tänker.
Sedan är språket ett kapitel för sig. Rytmiskt, svepande och liksom svävande fyller det sidorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är på något vis nästan hypnotiserande. Det är enkelt men mustigt och innehållsrikt på samma gång. Halva mitt goda omdöme sitter i språket. Det lyfter verkligen fram historien och alla dess teman och budskap, och gör det till ett njutbart litet konstverk.
En annan sak som fått mig att gilla den här boken så mycket är att den är så effektivt berättad. Den är lite drygt hundra sidor tjock men spänner över en tidsperiod på flera år, och inget väsentligt har missats. Och ändå är den inte kompakt, utan lätt och luftig.
Som sagt, ”En herrgårdssägen” är en mycket finstämd bok som jag gillar skarpt. Jag skulle nog sammanfattningsvis kalla den för en välberättad psykologisk saga.
Min version av Elizabeth och mr Darcy…
Som jag skrev i nedanstående blogginlägg var det för mig ett nöje att läsa Jane Austens mest berömda roman ”Stolthet och fördom”.
Och mycket riktigt kan jag redan nu lova att jag så småningom kommer att rita karaktärsklippdockor ur den boken, men eftersom jag har mycket annat att stå i för tillfället kommer det att dröja ett tag. Men min vision (eller vad jag nu ska kalla det) är att rita karaktärerna ur samtliga sex Austen-böcker som klippdockor, och det tror jag att jag redan har nämnt här på min blogg. Stolthet och fördom är en bok som jag avsiktligt valt att vänta med för detta projekt, eftersom jag redan har ett klippdocksset som är baserad på den boken, vilket jag köpte här. Och som jag tycker mycket. Dessutom har jag lovat mig själv att prioritera andra projekt än så länge.
Men då jag hade kommit till den berömda scenen då de så välkända huvudpersonerna Elizabeth Bennet och mr Darcy oväntat träffar varandra på Darcys flådiga gods Pemberley och det för läsaren blir uppenbart att de båda är förälskade, kliade det så mycket i mina fingrar av inspiration, att jag var tvungen att sätta mig ner och rita min version av romanens hjälte och hjältinna. Denna gång blev det inga klippdockor, utan ovanstående porträtt – som givetvis kommer att bli mina förlagor till dem när det väl är dags.
Jag är mycket nöjd med dessa porträtt, eftersom jag känner att jag verkligen fångat Elizabeths kvicka och intilligenta lynne och Darcys stolta och reserverade, men ändå finkänsliga, motsvarighet. Dessutom är han ju så känd för att vara snygg, så det var med glädje jag tog fasta på det. Och Elizabeths främsta kännetecken (i boken) är hennes vackra och klara ögon – de lyckades jag också få dit!
Och så kläderna; jag älskar att rita klädedräkter från Jane Austens tid så mycket att jag funderar på att rita några bloggklippdockor enbart ämnade för kläder i den stilen, så att jag bara kan rita mer och mer (utan att begränsa mig till ett set på givet tema)!
Jag ska också tillägga att jag återigen kommer att vara frånvarande från bloggen ett tag, eftersom min dator kråglar och ska skickas in på reparation i veckan. Så det lär dröja några veckor innan jag återkommer.
