En mörkblå fantasyklänning med röda inslag till Annissa
Klicka här för dockan.
Jag är inne i ett folksago/fantasytillstånd av ett rätt inspirerande slag just nu (mitt i den långa kalla vintern – passande nog 
); jag läser just nu ”Stardust” av Neil Gaiman (och jag gillar den hur mycket som helst – så det kommer en recension inom kort) och var igår på Åhléns i staden där jag bor och inhandlade – nej, rättare sagt fyndade en mycket charmig sagosamling på över 500 sidor, med både folksagor från världens alla hörn och så kallade konstsagor som skrivits av kända författare såsom H.C Andersen och Oscar Wilde! Den är egentligen ämnad för barn, men sagor är lika spännande för en vuxen (och eftersom de är korta händer det att jag läser en och annan när jag gått och lagt mig om kvällarna) – och jag använder dem som inspiration i mitt eget skrivande! Från antikvariat.net har jag i veckan också beställt två andra sagosamlingar; en med norska folksagor och en som heter ”Jättens dotter och andra folksagor om starka kvinnor” (som desvärre, som ni ser, är slut på Adlibris).
Det roliga med boken ”Stardust” är att den har verkligt mycket inslag av folksaga – och en sådan fantasybok har jag letat länge efter, med den där välavägda kontrasten mellan vackert och groteskt, och med ett flödande språk! Så som folksagor brukar vara. Och utan tjugo, trettio uppföljare att hålla ordning på, alldeles för mycket krig och skrämmande vidunder (som jag tycker att mycket modern fantasy verkar handla om).
Så, jag tog tillfället i akt att posta den här mycket fina medeltidsinspirerade klänningen med brokad och hermelinpäls till Annissa som jag ritade redan i oktober och glömde bort. Jag tänkte posta den i samband med ett inlägg om att jag varit och införskaffat ”Sagan om ringen”-triologin, men det blev inte av. Men, som jag skrev tidigare i veckan så är jag fortfarande lika sugen på att läsa den – och dessutom tror jag att det skulle kunna bli finfina klippdockor därifrån! Här har en annan klippdocksritare gett sig på det med mycket lyckat resultat.
Vad gäller den här klänningen så tillhör den förmodligen någon drottning eller adelsdam från något främmande sagoland…
En Diorinspirerad aftonklänning från 1955 till Annissa (inspirerad av ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice”
Klicka här för dockan.
Under julhelgen läste jag den här underbara boken, som hade den effekten på mig att jag reste till 1950-talets Innelondon med rockmusik, tjusiga societetsfester och eleganta Diorklänningar!
Huvudpersonen Penelope Wallace är visserligen ingen fashionista, det säger hon själv, men när hon blir bjuden till det moderna hotellet Ritz på förlovningsmiddag som en del i en svartsjukeplan (vilken jag berättade om i min recension), inser hon att hon behöver något riktigt vackert. Och plötsligt en kväll upptäcker hon att hon har fått en drömklänning med skor och allt av killen som vill ha tillbaka sin tjej. Från den episoden har jag hämtat följande citat:
”Inuti låg massor av rosa och vitt silkespapper som doftade dyrt och inuti silkespappret låg någonting med en etikett som fick mitt hjärta att skena. Selfridges. Som ett barn vid den efterlängtade fiskdammen stoppade jag in handen och drog ut någonting mjukt och svart med världens underbaraste glitter. Det var en klänning, en perfekt, ljuvlig drömklänning av ett slag som jag aldrig hade kunnat tänka mig men som jag nu, när jag stod där och höll den i handen, inte kunde tänka mig att leva utan. (…) Visst, den var sedesam, men aldrig tidigare hade jag burit någonting som fick mig att känna mig så kvinnlig. Det första jag tänkte när jag tittade mig i spegeln var att jag såg ut att kunna föra en mycket sofistikerad konversation och det gav mig en chock, men framför allt gjorde det mig ivrig”
(Ur ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice)
Och som ni nog förstår insåg jag genast att jag var tvungen att rita min egen version av den klänningen till min bloggklippdocka! Aftonklänningar i 1950-talsstil är särdeles eleganta, och eftersom Christian Dior var innedesignern vid den här tiden antar jag att det var en sådan klänning Penelope fick. Det tog ett tag innan jag ritade den, men ack så nöjd jag blev! Jag hämtade inspiration från denna bok, och från den här klänningen. 1955 har jag skrivit ut för att det är det året berättelsen utspelar sig, och ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” av Eva Rice är en bok jag verkligen rekomenderar för dig som vill läsa en stilfull romantisk komedi med äkta känsla och vintageatmosfär (gärna i brittiskt stuk).
Själv skulle jag hemskt gärna vilja läsa något mer i samma stil, så ge mig gärna tips om ni har några!
Tematrio: Olästa klassiker
Den här veckan frågar Lyran efter klassiker som jag funderar eller planerar att läsa, och det är följande:
1. ”Emma” av Jane Austen: Försökte mig på att läsa den boken första gången när jag var fjorton, sedan när jag var sexton (då gick det lite bättre), men jag tyckte den var fullständigt händelselös. Det var innan jag blev Austen-fan, helt enkelt. Jag tror det är dags att försöka igen!
2: ”Sagan om ringen”-triologin av J.R.R Tolkien: För bara ett år sedan, och många år innan dess, trodde jag att detta var ett verk jag aldrig skulle bli intresserad av, men i höst kom jag att ändra mig. Jag har helt enkelt börjat bli intresserad av den främsta fantasyklassikern av dem alla, så aldrig ska man säga aldrig – som det heter…
3: Här kunde jag inte välja om jag skulle ta upp ”Löwenskiöld”-triologin av Selma Lagerlöf, ”Svindlande höjder” av Emily Bronte eller ”Den röda nejlikan”, så jag tar med dem alla. ”Löwenskiöld kommer jag att läsa, inte minst efter att Vixxtoria inspirerat mig till det, och Den röda nejlikan” vill jag läsa eftersom franska revolutionstiden och temat intresserar mig, men med ”Svindlande höjder” bara funderar jag. Jag har nämligen (möjligen lite barnsligt nog) rätt svårt för kärlekshistorier med olyckliga slut, men boken har nog säkerligen andra fina poänger.
Recension: Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet (2005) av Eva Rice
Den här härliga boken var den sista jag läste 2009, och den bok som gjorde att jag lyckades få tillbaka läslusten efter flera outlästa böcker på raken under hösten! Det tog mig en vecka att läsa ut den, och det var en perfekt jullovsläsning!
”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” utspelar sig i 1950-talets societets-London och handlar om den unga Penelope Wallace och hennes familj, hennes bror med rockstjärnedrömmar och mycket unga mamma som sörjer sin man som stupade under andra världskriget, och hur de kämpar med att underhålla det stora dystra medeltidsgodset Milton Magna.
Så en dag stöter Penelope på den karismatiska Charlotte Ferris som bjuder henne på te hos sin moster Clare Delancy, vilken hon arbetar som sekreterare åt, och Clares origenelle son Harry, vilken är en exellent trollkonstnär. Penelope och Charlotte blir genast de bästa väninnor, mycket tack vare att de båda är stora fan av rocksångaren Johnnie Ray (som var före Elvis) men relationen till Harry blir mycket mer komplicerad. Men även om det skär sig mellan Penelope och Harry accepterar Penelope att spela Harrys flickvän för att såra den rika societetsflicka som krossade hans hjärta och övertyga henne om att komma tillbaka till honom, och när planen lyckas vet hon inte vad hon ska tycka.
I samma veva möter hon också den betydligt äldre amerikanen Rocky Dakota, en oerhört rik och stilig film-och musikmanager, som genast attraherar henne. Men det ska visa sig att det är hennes mor som vinner hans hjärta i slutändan, och innan historien är slut ska det också visa sig att en speciell hemlighet gjorde att Clare och Penelopes mor kände till varandra innan Penelope och Charlotte blev vänner, liksom att Penelope inser att hon tycker om Harry väldigt mycket.
Den här boken blev jag nästan omedelbart kär i, tack vare de stilfulla miljöerna, de härligt exentriska men sympatiska karaktärerna och det kvicka språket! De flotta innemiljöer i 1950-talets London som karaktärerna vistas i, den tidens populärmusik och mode, är så omsorgsfullt beskrivna att jag genast har förflyttats dit. Och, för att inte glömma medeltidsgodset, det dystra och kalla – med rustningar, björnmattor och hjorthuvuden i vestibulen, som utgör en mycket snygg kontrast mot det Amerikainfluerade 50-talet. Det är ett kapitel för sig, liksom författarnes härliga fantasi – som inte skenar iväg mot det vulgära utan håller kvar en distinkt finess som gör hela berättelsen oerhört humoristisk utan att bli larvig (det ska visa sig att det under det roliga också finns mer allvarliga sidor).
Boken innehåller mycket klischéer, men det som är så bra med det är att författaren lyckats gestalta dem på ett så pass originellt sätt att de blir underhållande, och till och med överraskande! Och trots lättsamheten så har gestalterna fått lika mycket djup som miljöbeskrivningarna; speciellt hos Penelopes mor som på grund av sin sorg har svårt att acceptera den nya tidens normer och hennes konflikt med sonen som dock vill leva ut 50-talets ungdomskultur. Också trollkarlen Harry är mycket ingående skildrad, för han är kanske den mest färgstarka personen i hela boken! En annan kul grej är hur alla andra ser hur attraherad Penelope är av honom, men hon själv förnekar det. Det tillsammans med den finstämda humorn och beskrivningen av alla populära societetsfamiljer ger mig en känsla av att det är något Jane Austen skulle ha kunnat skriva – om hon upplevt 1950-talet! Då förstår ni nog vilken stil det handlar om, och det är en stil jag inte kan motstå!
Så, ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” är en härligt uppiggande humoristisk och sympatisk roman med en vintagekänsla som för tankarna till stilen i klassiska 50-talsfilmer blandad med klassisk brittisk societsmiljö, och dessutom får mig att mysa och bara vilja läsa mer och mer! Det är en bok att bli på riktigt gott humör av, och att läsa den ger lite samma tillfredsställelse som att smaska på en riktigt god cheescake eller en saftig morotskaka!
Annissas kalasgalna festklänning – för ettårsjubileet av min blogg!
Klicka här för dockan.
Sådärja! 2010 års första blogginlägg och den första nya stassen till Annissa på flera månader! Anledningen till det är att jag varit fullständigt oinspirerad att blogga den senaste tiden, och därför prioriterat andra saker. Och hade det inte varit för en viss liten speciell sak så skulle jag nog inte ha postat den här klänningen heller – det är nämligen så att min blogg i dagarna fyller 1 år! Och vad kunde ha varit mer passande än att rita en uppseendeväckande festklänning dekorerad med de saker som kännetecknar både mig och min blogg, givetvis!
Titta noga på den här klänningens alla aplikationer; här har jag ritat in klippdockskostymer (både utklippta och outklippta), en uggla, en laptop med en mus, pappersark med skrift på och en skissbok med utrivna blad samt en hel del annat kul! På skorna och i håret har jag placerat de flikar som i alla tider suttit på klippdockskläder, och de består också hennes halsband av! Och för att komma in på den litterära sidan har jag på kjolen skrivit in titlar på några av de böcker jag under det gångna året recenserat! I handen har jag ritat in ett champagneglas, bara för att förstärka det festliga i mitt lilla ettårsjubileum 
, och i den andra en bok – av givna anledningar…
Jag är faktiskt riktigt nöjd med den här kreationen, den blev bättre än den såg ut från början och jag gillar hur den rosa och vita färgsättningen med blå inslag skapar kalaskänsla och hur alla detaljer ger en känsla av lite tokglad seriestil. Och får jag säga det själv så tycker jag att jag överträffat min egen kreativitet i denna humoristiska klänning! Jag känner mig uppiggad av att titta på den, och det hoppas jag att jag inte blir ensam om!
Så, jag är inte den typ som gillar att summera höjdpunkterna under det bloggår som hunnit gå, och inte heller den som tycker att ett helt år gått så fort (jag skriver det i alla fall inte )! Men jag tänkte visa mina personliga bloggfavoriter. När det gäller Annissas kostymer är det den samiska kolten från februari, och den vinröda empireskurna ”hjärter dam”-klänningen från samma månad. Men pilblads- och lönnlövsklänningen från oktober och den mörklila fantasyinspirerade empireklänningen från maj märker också ut sig i mängden. På bloggstatistiken har jag under året sett att 1700-talsklänningen, 1850- talsaftonklänningen och Odysséklänningen varit särskilt populära hos mina besökare. Och favoritböckerna under året är dessa; ”Stolthet och fördom”, ”Gösta Berlings Saga”, ”En herrgårdssägen” och ”Damernas detektivbyrå”! (Såg för övrigt idag att det just kommit en ny bok i den serien!) Fast jag måste bekänna att jag inte hunnit läsa så mycket som jag önskat under året, och efter tre avbrutna böcker på rad under hösten var läslusten död ganska länge, men är åter tillbaka (problemet är att jag har lite tid nu, dock).
Jag tänker inte lova något inför 2010 när det gäller bloggen, men jag hoppas att det ska bli tätare melllan inläggen och mer inspiration och mer bokrelaterat. Jag hoppas ju på fler besökare, också.
Recension: ”Ett rum med utsikt” (1908) av E.M Forster
Det här var också en av de böcker jag fyndade på bokrean i år, 2009, och den visade sig vara bra, fast ganska svårförståelig bitvis och jag skulle tro att den kräver en omläsning för största möjliga rättvisa i min bedömning av den. Men, jag har många andra böcker som väntar på att bli lästa, så därför struntade jag i omläsningen av denna just nu.
”Ett rum med utsikt” är berättelsen om den finkänsliga men osäkra brittiska medelklassflickan Lucy HoneyChurch som under en semesterresa till Florens med sin kusin miss Bartlett inte får de pensionatrum de vill ha. Då möter de mr Emerson och hans son George som erbjuder dem att byta rum. Så görs, och det ska inte bli den första gången Lucy möter George. För faktum är att de blir förälskade, men Lucy gör allt för att förtränga känslorna för honom, eftersom han inte är fin nog för hennes samhällställning, och snart blir hon något av en mästare på att ljuga för sig själv.
Hemma i England möts de igen, när George och hans far hyrt in sig i en villa i närheten av huset där Lucy, hennes bror och hennes etikettstokiga mamma bor. Då har Lucy hunnit förlova sig med snobben mr Vyse, som hon tror att hon håller av. Efter en lång tid av tvivel och förnekelse inser dock Lucy att hon inte kan gifta sig med mr Vyse, och det är sedan Georges far som talar om för henne att den hon älskar är hans son. Så istället för att ”fly” till Grekland som hon planerade, gifter sig hon och George efter en tid trots att hennes familj är förargad över att hon inte talade om sina avsikter.
Den här boken lämnar oerhört mycket till läsaren att fundera på eftersom författaren berättar så begränsat om önskemål och drivkrafter hos karaktärerna. Det tog därför mycket lång tid att läsa boken, för jag är övertygad om att denna roman är en roman som man måste läsa mellan raderna hela tiden. I stort sett ingenting skrivs ut i klartext. Jag brukar uppskatta den egenskaper hos böcker, men här har det gått lite för långt. I mitt tycke är författaren alldeles för distansierad från karaktärerna, och det gör det riktigt svårt att verkligen lära känna dem på det där sättet som verkligen engagerar. Men samtidigt kommer det partier där författaren på det där 1800-talssättet vänder sig till läsaren och gör fina utvikningar om allmängiltiga saker som passar till karaktärernas tankar just då. Det är mycket bra skrivet, men det förvirrar mig stundtals.
Men språket är fint och välformulerat, stundtals riktigt poetiskt, och det finns vardagliga saker som beskrivs på sätt som är nya för mig. Men det jag ändå gillar mest med ”Ett rum med utsikt” är den oerhört brittiska miljön och stämningen – och även handlingen. När passionen är mental istället för fysisk, bland annat, och den inramas i en finkänslig engelsk natur. Och så de godmodiga och ibland även rätt exentriska bifigurerna som bjuder varandra på te och tennisset. Handlingen är också mycket långsam, den mesta dramatiken sker mellan replikerna. Humoristiska inslag finns också med! Det är en mycket brittisk bok, om jag får säga det själv.
Överlag så är ”Ett rum med utsikt” en bra, och extremt romantisk bok just för att kärleken aldrig blir uttalad för än i slutet, och språkligt sett skickligt skriven. Att uppenbart veta så mycket om karaktärerna men skriva ner så lite som Forster gör är skickligt, men det gör också att jag inte blir överväldigande berörd. Men det är ändå ingen bok jag tror att jag kommer att glömma. Kärlekshistorier i brittisk stil är verkligen min melodi! Dessutom gör sekelskiftesandan sitt till, det måste jag tillägga!
Men, som jag skrev tidigare tror jag att den vinner på att läsas om.
En vinröd empireklänning till Annissa (ritad av det faktumet att jag längtar efter en bra bok, som något av Jane Austen)
Klicka här för dockan
Efter två outlästa böcker på raken, den första av Maeve Binchy och den andra av Alexander McCall Smith (som jag verkligen trodde skulle vara bra eftersom jag älskade ”Damernas detektivbyrå” och gillar författaren) är jag tämligen frustrerad.
Felet med Maeve Binchys bok är att den hade ett hutlöst oelegant språkbruk och använde utslitna teman och Alexander McCall Smiths bok skulle ha varit bra om det inte hade varit för de halvpsykotiska, knäppa och otrevliga karaktärerna som inte gick att identifiera sig med. Men det är författarskicklighet det med, att lyfta fram det motbjudande hos karaktärerna till den milda grad att man vill att de ska dra åt helvete och slutar läsa, fast hundra sidor återstår.
Den här frustrationen kommer sig av att jag inte vågar läsa något nytt av rädsla för att det också ska visa sig vara något jag inte tycker om, men samtidigt vill jag läsa, för jag älskar det och finner inspiration där, och då jag studerar hinner jag inte läsa lika mycket som ”bokbloggarkollegorna”! Nej, troligen kan det hända att jag just nu behöver läsa om något för att få tillbaka läslusten, eller ta ett ”säkert kort” som Jane Austen. På tal om henne så har jag två olästa böcker av henne i bokhyllan, ”Mansfield Park och ”Emma” (Emma försökte jag mig på första gången då jag var 14, men jag var nog för ung för det då).
Så för att uppmuntra mig själv någorlunda kom jag på att jag skulle skriva om de här problemen samtidigt som jag postade den här vinröda empireklänningen med guldfransar till Annissa. Idén till den här klänningen kom då jag såg en vinröd lampskärm med pärlfrans i en lampaffär i helgen, och då gick det fort! Jag har så lätt att få idéer, och kan få de av de mest varierande ting.
Jag skulle tro att det här är en afton – eller middagsklänning, och troligen kommer jag att ”spara” modellen till någon av de Jane Austen-karaktärer jag planerar att rita. Och där tror jag mig veta vem den skulle passa till – den högfärdiga, struntförnäma och inte så lite elaka Caroline Bingley i ”Stolthet och fördom”! Jag tror inte att jag behöver motivera det valet, den som läst boken förstår.
Det har blivit många empireklänningar till Annissa, men så är det min favoritera också. Fast för variationsrikedomens skull borde jag ta och rita lite mer kläder från andra eror med. Ett tag i sommar planerade jag att rita klippdockor ämnade för att bära empirekläder, både kvinnor och män, men jag blev inte riktigt nöjd med dockorna. Idéen har jag dock kvar.
Tematrio – omslag
Den här veckan frågar Lyran efter böcker med omslag som på något vis berört oss, för att de är vackra, fula eller beskriver bokens innehåll väl.
Här är mina tre val:
1 ”Krig och fred” av Leo Tolstoj, den nyaste utgåvan av Bonniers. Jag älskar det här omslaget för dess stilfulla elegans och lek mellan blå och röda toner, och med guldtext. Den tvådelade bilden påminner mig lite om en filmaffisch, men med vackrare bilder. Och, ja, jag tycker bilden fångar den klassiska bokens innehåll väl med den vackra salongen upptill och slagfältsbilden nertill. Det här är faktiskt det allra vackraste omslaget i min bokhylla, om jag får säga det själv!
2. ”Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith. Jag blir på rysligt glatt humör när jag ser det här färgglada, och enligt mig mycket estetiskt tilltalande omslaget. Det speglar den varma afrikanska stämningen i boken hur bra som helst. Också ett av mina favoritomslag i hyllan.
3. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf. Egentligen beskriver inte det här omslaget bokens innehåll särskilt bra, men jag älskar det i alla fall, för dess estetiska och eleganta ”gammaldagsmoderna” komposition. Det ser ut lite som ett snyggt tyg eller pärm till en dyrare skrivbok. Jag bara älskar mönstret, och när jag tänker efter fångar det nog lite av en sorts ”Selma – anda”.
Annissas fantasyinspirerade ”prinsessklänning” (inspirerad av mitt nyupptäckta intresse för folksagor)
Klicka här för dockan.
Den här sommaren kom jag på att, för att få hjälp att finna inspiration till framtida berättelser, läsa gamla folksagor. Och då inte de där allra mest kända som ”Törnrosa, Askungen” och ”Snövit” som alla kan utantill, utan de mer okända, och i det här fallet huvudsakligen nordiska. Först lånade jag på biblioteket, men sedan fann jag några olika sagoböcker (märk väl att de jag intresserade mig för inte stod på barnavdelningen utan i avdelningen för folkdiktning på biblioteket och lika de jag köpt) för egen del.
Jag hittade en rolig samling med sagor från hela världen på ett antikvariat/antikbod under en hemresa från Jämtland för en billig summa. Och sedan köpte jag den här pärlan på Adlibris, som verkligen ger mycket för pengarna! Förutom sagor innehåller den vackra illustrationer och ett mycket intressant förord där det bland annat berättas att både Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf tog inspiration från folksagor de hört som små och tyckte om till sina klassiska verk. Sedan tror jag att jag någon gång ska skaffa mig den här, och jag hoppas inte att det är samma sagor. En pocketutgåva vore bra, för en saga är en snabbt avslutad läsning som passar bra vid sänggåendet eller på en av alla de pendlingsresor jag gör i min vardag.
Folksagorna är ofta överdrivna i sina magiska inslag, men jag dras ändå mycket mer till dem än den så kallade populärfantasyn, för de innehåller något gammalt men samtidigt skimrande och tidlöst, och – hur ska jag kalla det, ”finstämt” över sig. Även om jag läser sagor mest som inspirationskällor så är de ibland underhållande bara som de är, som berättelser, och det särskilt i den första boken jag länkade till – där de har blivit aningen språkligt omarbetade. De svenska folksagorna är en fin gammal kulturskatt, och det är synd att få svenska samtida författare verkar ha kontakt med dem – men ge mig gärna synpunkter, om det skulle vara fel, och kanske även tips!
Jag ska också berätta att jag var helt galen i klassiska sagor som barn, men jag levde i en tid då det tydligen inte var helt ”okej” att gilla sagor, och jag blev retad för det. Och i flera år brydde jag mig inte om dem alls, men nu har jag hittat intresset åter - men i en lite annan skepnad.
Så, jag lät sagotemat inspirera mig till dagens klänning för min bloggklippdocka. Jag ska inte nämna så mycket om den, förutom att säga att modellen blev betydligt bättre än jag tänkte mig, och redan då såg jag den som bra. Det är en klänning för en prinsessa ur denna sagovärld, och den blev allt mer medeltidsinfluerad än jag väntade mig, men det gillade jag.
Jag älskar den smaragdgröna färgen, och från början tänkte jag att de avvikande färgdetaljerna skulle vara vita, men så fann jag att den rosa och olivgröna blandningen utgjorde en betydligt intressantare och fantasifullare färgkombination. Och fantasifullt, det ska det ju vara när det handlar om sagor…
En klänning inspirerad av lönnlöv och silverpilblad till Annissa
Klicka här för dockan
Härom veckan var jag ute och promenerade mellan högskolan och centralsationen i Gävle, vilket jag för övrigt har för vana att göra, och fick på ett ställe se en eldröd lönn framför en silverpil (som tydligen egentligen heter vitpil) i en särskild vinkel - och jag fann där en obeskrivligt vacker färgkombination! Och givetvis blev jag inspirerad till att rita en klänning i eldrött och silvergrågrönt, eller pilbladsgrönt som jag hellre kallar färgen, och så tyckte jag att det allt var dags att rita något nytt till bloggklippdockan Annissa – som inte fått något nytt sedan i början av sommaren!
Så det blev den här sagoaktiga klänningen, där min avsikt var att inte bara återge den makalösa färgkombinationen utan också avbilda formen på de olika trädens blad i modellen, så jag hoppas alla kan se att det förekommer lönnlöv och pilblad i den nu. Och jag är nöjd med den, naturligtvis, men färgkombinationen blev inte riktigt så sprakande som den var i verkligheten, men det är väl nästan omöjligt att få till något sådant. Om halsbandet som hör till denna klänning ska jag även tillägga att det är inspirerat av mitt senaste halsbandsinköp som är snarlikt.
Jag har alltid tyckt om hösten, med dess klara luft och kravlöshet samt givetvis alla brinnande skogar. Och särskilt lönnar, som kan få hur fantastiska färger som helst – alltifrån solgult till vinrött! Silverpilar har jag dock inte sett byta färg på hösten, men att ett träds löv kan se ut som silver är fantastiskt vackert! Och inte behöver man gå ut särskilt långt i naturen för att se vackra saker så här års, det räcker med en stadspromenad och en iakttagande blick…
